2345. Att orden ’de hade knappt hunnit lägga sig’ står för den första fasen av hemsökelsen är uppenbart av det som har anförts i nr 2323, 2335, om afton och natt, nämligen att med dessa i Ordet förstås hemsökelse och dom. Här nämns väl varken ’afton’ eller ’natt’, utan det heter ’knappt hade de hunnit lägga sig’, vilket betyder när aftonen går över i natt, eller när natten tar sin början. Följaktligen avses med detta den första fasen av hemsökelsen över ondskan, något som också framgår av det som följer. Ty undersökningen av dem inom Kyrkan som är onda, vilka menas med Sodom, börjar här.

2335. Att orden ’vi vill tillbringa natten på gatan’ betecknar att Han så att säga ville döma på grund av det sanna kan man inse av det som förstås med ’gata’ och det som förstås med ’att tillbringa natten’. ’Gata’ nämns på många ställen i Ordet och betecknar i den invärtes meningen detsamma som ’väg’, nämligen det sanna, ty en gata är en väg i staden, något som är tydligt av de ställen som citeras i nästa avsnitt, i nr 2336. Att ’tillbringa natten’ här står för att döma är uppenbart av det som menas med ’natt’. Ovan i nr 2323 har visats att ’afton’ betyder näst sista tillståndet inom Kyrkan, då tro börjar att inte längre finnas. ’Afton’ står likaledes för hemsökelsen, som föregår domen. Av det sagda står klart att natten som följer är det sista tillståndet, då någon tro inte mera finns och följaktligen då domen äger rum. Av detta är uppenbart att med ’att tillbringa natten på gatan’ i den invärtes meningen förstås att döma på grund av det sanna.

[2] Vad domen angår, så är den tvåfaldig, det vill säga, det finns dom på grund av det goda, och det finns dom på grund av det sanna. De som har tro döms med stöd av det goda, men de som inte har tro döms med stöd av det sanna. Att de som har tro döms utifrån det goda framgår tydligt hos Matteus 25:34–40, medan de som inte har det döms utifrån det sanna, i verserna Matteus 25:41–46. De som döms på grundval av det goda frälses, därför att de har tagit emot det goda, men de som döms på grundval av det sanna fördöms, därför att de har förkastat det goda. Det goda tillhör Herren, och de som erkänner detta i levernet och tron tillhör Herren och frälses därför. De däremot som inte erkänner detta i sitt leverne, och följaktligen inte heller i sin tro, kan inte tillhöra Herren och alltså inte heller frälsas. De döms därför efter sina gärningar i livet och efter sina tankar och avsikter. Och när de döms efter dessa kan de inte undgå att fördömas, ty sanningen är att människan inte av sig själv kan göra, tänka och avse annat än det som är ont och att hon av sig själv rusar till helvetet, i den mån hon inte hålls tillbaka av Herren.

[3] Vad angår domen på grund av det sanna, så är situationen emellertid denna. Herren dömer aldrig någon annat än med utgångspunkt från det goda, ty Han vill lyfta upp alla, hur många de än må vara, till himlen, ja, om det vore möjligt, upp till Sig. Ty Herren är själva barmhärtigheten och själva godheten, och själva barmhärtigheten, och själva godheten kan aldrig någonsin fördöma någon. Det är människan själv som fördömer sig i och med att hon förkastar det goda. Då nu människan under kroppslivet gjort det till en vana att fly det goda, så flyr hon det även i livet efter detta och flyr följaktligen himlen och Herren. Ty Herren kan inte vara närvarande i annat än det goda. I det sanna är Han förvisso också närvarande, men inte i ett sant som är skilt från det goda. Att Herren inte fördömer någon, eller inte dömer någon till helvetet, säger Han Själv hos Johannes:

Gud sände inte Sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle frälsas genom Honom. Detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Johan 3:17, 19.

Och i samma evangelium:

Om någon hör Mina ord och ändå inte tror, så dömer Jag honom inte, ty Jag har inte kommit för att döma världen, utan för att rädda världen. Johan 12:47.

[4] Se dessutom vad som sagts härom i nr 223, 245, 592, 696, 1093, 1683, 1874, 2258. Där det ovan i nr 2320, 2321 handlade om domen visades att all dom tillkommer Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående enligt Herrens ord hos Johannes:

Fadern dömer ingen, utan har helt överlåtit domen åt Sonen.Johan 5:22.

Och ändå sägs det att Herren inte dömer någon genom att fördöma någon. Detta visar hur beskaffat Ordet är i bokstaven – att om det inte förstods efter en annan mening än som innehålls i bokstaven, nämligen efter den invärtes meningen, så skulle det vara obegripligt. Endast den invärtes meningen visar vad domen egentligen är.