2380. Att orden ’de stängde dörren’ betyder att Han också vägrar dem allt tillträde framgår av det som förstås med ’dörr’ (ostium) som är det som öppnar vägen in, nr 2356, 2357, 2376, följaktligen tillträde. ’Att stänga dörren’ betecknar därför att vägra tillträde. I livet efter detta vägras sådant tillträde genom att de som är goda skiljs från dem som är onda, så att de goda inte översvämmas av sfärer av falska intalelser eller av onda begär, ty det som strömmar ut från helvetet kan inte tränga fram till himlen. Men under det lekamliga livet spärras tillträdet, så att falska grundsatser och intalelser inte kan förorsaka dem något som låter sig ledas av det goda. Änglarna som är närvarande hos dem avvärjer omedelbart allt falskt som är ett alster av det onda eller allt ont som är ett alster av det falska i samma ögonblick som det smygs in hos dem, vare sig i ord av en ond människa eller i tanken av en ond ande eller genius. De vänder det till något sant och gott som sådana människor har bekräftats i. Och detta gör de, hur mycket än människorna skulle plågas till kroppen, ty änglarna anser inte att kroppen är någonting i jämförelse med själen.

[2] Så länge människan ännu är kvar i kroppen är hon i så allmänna och dunkla föreställningar och förnimmelser, nr 2367, att hon knappast vet om hon är i människokärlekens goda eller inte. En annan orsak till att föreställningar och förnimmelser är så allmänna och dunkla är att hon inte vet vad människokärlek är och vad nästan är. Man bör emellertid känna till vilka dessa människor är. Alla de har människokärlekens goda hos sig som har samvete, det vill säga de som inte vill vika från det som är rättvist och billigt, eller från det goda och sanna, och det för det rättvisas och det billigas skull, ty detta är i enlighet med samvetet. Det är också därför som dessa människor tänker väl om nästan och vill honom väl, om det än är en ovän och utan att vänta något igen. Dessa människor är bland dem som låter sig ledas av det goda som kommer av människokärlek, vare sig de är utom eller inom Kyrkan. De som är inom Kyrkan tillber Herren och hörsammar och gör gärna det som Han har lärt.

[3] De däremot som prisger sig åt det onda har inte något samvete. De bryr sig inte om vad som är rättvist och billigt mer än i den mån de på så vis kan få rykte om sig att vilja vårda sig om dessa värden. De har ingen som helst kunskap om vad det goda och sanna kan vara som inverkar på det andliga livet, ett liv som de förkastar såsom inte varande något liv. Dessutom tänker de ont om nästan och vill honom ont. Ja, de beter sig till och med så mot en vän, om denne inte står dem till tjänst, och de finner nöje i att göra så. Om de gör något gott, så är det enbart med tanke på att de skall återgäldas. De inom Kyrkan som är sådana förnekar Herren i hemlighet. Och de gör det helt öppet i den mån deras samhällsställning, vinstintresse, rykte eller liv inte äventyras.

[4] Men man bör känna till att det finns de som tror att de inte är i det goda, fast de är det, medan det finns andra som tror att de är i det goda, fast de inte är det. Att en del människor menar att de inte är i det goda, fast de är det, beror på att de – när de reflekterar över detta hos sig – av änglar i vars sällskap de är då genast inges tanken att de inte är i det goda för att de inte skall tillägna sig det goda och tanken ledas till egen förtjänst och därmed till eget företräde framför andra. Annars skulle de falla i frestelser.

[5] Men att en del människor tror att de är i det goda, fast de inte är det, beror på att de, när de reflekterar över det, av onda andar och genier, i vars sällskap de är, då genast inges tanken att det goda verkligen finns hos dem. Ty det angenäma som kommer av det onda anser de vara ett gott. De förmås till och med att tro att allt gott som de gjort andra på grund av kärlek till sig själva och världen är ett gott som bör belönas, även i livet efter detta, och att de därför har större förtjänst än andra, som de föraktar i jämförelse med sig själva och anser för ingenting. Om dessa tänkte annorlunda på något sätt, så skulle de, märkligt nog, falla i frestelser och duka under i dem.