2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

1143. Tametsi harum gentium quae Ecclesiam Antiquam constituerunt, haec nomina fuerunt, usque in sensu interno intelliguntur res, nempe ipsi cultus: quid nomina, quid terrae, quid gentes, et similia, ne hilum norunt qui in caelo; talium ibi nulla idea est, sed rerum per illa significatarum: ex sensu interno vivit Verbum Domini, est sicut anima cujus quasi corpus est sensus externus; seque habet sicut homo, cum corpus ejus moritur tunc vivit anima; et cum vivit anima tunc non amplius novit quae corporis sunt; ita cum inter angelos venit, nec quid Verbum in sensu litterae, sed quid in sua anima: homo Antiquissimae Ecclesiae talis fuit, qui si hodie viveret et legeret Verbum, ne hilum inhaereret sensui litterae, sed foret sicut illum non videret, modo sensum internum abstracte a littera, et quidem sicut littera non foret, sic in vita aut anima Verbi. Similiter se habet ubivis in Verbo, etiam in historicis quae talia prorsus sunt sicut relata, sed usque ibi ne quidem una vocula datur quae non in sensu interno arcana involvit, quae nusquam apparent iis qui in contextu historico tenent animum. Ita in hoc capite, per nomina hic significantur, in sensu litterae aut historico, populi qui Antiquam Ecclesiam constituerunt, in sensu autem interno doctrinalia illorum.

2405. ‘Sicuti aurora ascendit’: quod significet cum regnum Domini appropinquat, constat a significatione ‘aurorae’ seu mane in Verbo. ¹ Quia agitur in hoc capite de successivis statibus Ecclesiae, primum actum est de eo quod factum in vespera, dein quod in nocte, nunc sequitur quid diluculo, et mox quid postquam sol egressus; diluculum exprimitur hic per ‘sicuti aurora ascendit’, et tunc est cum probi separantur a malis, de qua separatione agitur in ² hoc versu usque ad vers. 22, per quod Lot cum uxore et filiabus eductus sit ³ , et salvatus: quod separatio praecedat judicium, constat a Domini: verbis apud Matthaeum, Congregabuntur coram Ipso omnes gentes, et separabit eas ⁴ ab invicem, sicut pastor separat oves ab hircis, 25:32.

[2] Tempus hoc, seu status hic, in Verbo dicitur ‘aurora’, quia tunc venit Dominus, seu quod idem, tunc appropinquat regnum Ipsius; se habet enim similiter apud bonos, nam effulget tunc apud eos instar diluculi matutini seu aurorae; inde in Verbo adventus Domini comparatur ‘mane’; et quoque dicitur mane; quod comparetur, apud Hoscheam,

Jehovah vivificabit nos a biduo, in die tertio eriget nos, et vivemus coram Ipso, et cognoscemus, et persequemur ad cognoscendum Jehovam, sicut aurora egressus Ipsius, 6:2, 3;

‘biduum’ pro tempore et statu qui praecedit; ‘dies tertius’ pro judicio seu adventu Domini, ita pro appropinquatione regni Ipsius, n. 720, 901; qui adventus, seu quae appropinquatio comparatur ‘aurorae’:

[3] apud Samuelem, Deus Israelis sicut lux mane oritur sol, mane non nubes, splendore, a pluvia germen e terra, 2 Sam. 23:4;

‘Deus Israelis’ pro Domino, non enim alius Deus Israelis in Ecclesia illa intellectus fuit, nam Is repraesentatus in omnibus et singulis ejus apud Joelem, "Venit dies Jehovae, quia propinquus, dies tenebrarum et caliginis, dies nubis et obscuritatis, sicut aurora expansa super montes, " 2:1, 2;

ibi quoque de adventu Domini et regno Ipsius; ‘dies tenebrarum et caliginis’ [dicitur], quia tunc separantur boni a malis, ut hic Lotus a viris Sodomae, ac postquam boni separati sunt, intereunt mali.

[4] Quod adventus Domini seu appropinquatio regni Ipsius non comparetur mane, sed dicatur mane, apud Danielem,

Dixit unus sanctus, Quousque visio, juge, et praevaricatio vastans? Dixit ad me, Usque ad vesperam mane, bis mille trecenta, et justificabitur Sanctus.... Visio vesperae et mane, quae dicta, veritas est, 8:13, 14, 26; ‘mane’ hic manifeste pro adventu Domini: in apud Davidem,

Populus tuus spontaneorum, in die fortitudinis tuae, in honoribus sanctitatis, ab utero ex aurora tibi ros nativitatis tuae: Ps. 110:3 ⁵ ,

ubi in toto psalmo de Domino, et de victoriis Ipsius in tentationibus, quae sunt ‘dies fortitudinis, et honores sanctitatis Ipsius’; ‘ab utero ex aurora’ est Ipse, ita Divinus Amor ex quo pugnavit:

[5] apud Zephaniam, Jehovah justus in medio ejus, non faciet perversitatem, in mane, in mane judicium [Suum] dabit in lucem, 3:5;

‘mane’ pro tempore et statu judicii, quod est idem cum adventu Domini, et hoc idem cum appropinquatione regni Ipsius.

[6] Quia ‘mane’ illa significabat, ut idem repraesentaretur, mandatum est, Ut Aharon et filii ejus ascendere facerent lucernam, ... et disponerent a vespera usque ad mane coram Jehovah, Exod. 27:21;

‘vespera’ ibi est diluculum ante mane, n. 2323 similiter Quod ignis super altari accenderetur singulis auroris, Lev. 6:5:

tum quoque Quod de pecude paschali, et de sanctificatis sacrificiorum nihil relinqueretur ad mane, Exod 12:10; 23:18; 34:25; Lev. 22:29, 30; Num. 9:12;

quo significatum, quod cum veniret Dominus, sacrificia cessarent.

[7] In communi sensu mane dicitur, tam cum aurora apparet quam cum sol exoritur, et tunc accipitur ‘mane’ pro judicio tam de bonis quam super malis, sicut in hoc capite, ‘Sol egressus super terram, et Lot venit Zoarem: et Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem’, vers. 23, 24, 24;

similiter pro judicio super malis, apud Davidem,

In matutinis perdam omnes impios terrae, ad exscindendum ex urbe Jehovae omnes operantes iniquitatem, Ps. 101:8:

et apud Jeremiam,

Vir iste, sicut urbes quas evertit Jehovah, et non paenitet Ipsum, et audiat clamorem in mane, 20:16.

[8] Quia ‘mane’ in proprio sensu significat Dominum, Ipsius adventum, ita regni Ipsius appropinquationem, constare potest quid mane praeterea significat, nempe ⁶ exortum novae Ecclesiae, nam haec est regnum Domini in terris, et hoc tam in communi quam in particulari, immo etiam in singulari; in communi, quando exsuscitatur e novo aliqua Ecclesia in orbe; in particulari, quando regeneratur homo, et fit novus, nam tunc in illo exoritur regnum Domini, et ille fit Ecclesia; in singulari, quoties apud eum operatur bonum amoris et fidei, nam in hoc est Domini adventus: inde resurrectio Domini die tertio mane, Marcus 16:2, 9; Luc. 24:1 ⁷ ; Joh. ⁸ 20:1, omnia illa involvit etiam in particulari et singulari, quod in mentibus regeneratorum quotidie; immo singulis momentis, resurgat.

Footnotes: