2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

1143. Tametsi harum gentium quae Ecclesiam Antiquam constituerunt, haec nomina fuerunt, usque in sensu interno intelliguntur res, nempe ipsi cultus: quid nomina, quid terrae, quid gentes, et similia, ne hilum norunt qui in caelo; talium ibi nulla idea est, sed rerum per illa significatarum: ex sensu interno vivit Verbum Domini, est sicut anima cujus quasi corpus est sensus externus; seque habet sicut homo, cum corpus ejus moritur tunc vivit anima; et cum vivit anima tunc non amplius novit quae corporis sunt; ita cum inter angelos venit, nec quid Verbum in sensu litterae, sed quid in sua anima: homo Antiquissimae Ecclesiae talis fuit, qui si hodie viveret et legeret Verbum, ne hilum inhaereret sensui litterae, sed foret sicut illum non videret, modo sensum internum abstracte a littera, et quidem sicut littera non foret, sic in vita aut anima Verbi. Similiter se habet ubivis in Verbo, etiam in historicis quae talia prorsus sunt sicut relata, sed usque ibi ne quidem una vocula datur quae non in sensu interno arcana involvit, quae nusquam apparent iis qui in contextu historico tenent animum. Ita in hoc capite, per nomina hic significantur, in sensu litterae aut historico, populi qui Antiquam Ecclesiam constituerunt, in sensu autem interno doctrinalia illorum.

2323. Quod ‘vespera’ sit tempus visitationis, constat a significatione ‘vesperae’: status Ecclesiae in Verbo comparantur et temporibus anni et temporibus diei; temporibus anni, nempe ejus aestati, autumno, hiemi et veri; temporibus diei, nempe ejus meridie vesperae, nocti et mane; similiter enim se habent. Status Ecclesiae qui ‘vespera’ dicitur, est cum nulla amplius charitas, proinde cum nulla fides, incipit esse, ita cum Ecclesia desinit esse; haec vespera est quam sequitur nox, videatur n. 22; et est quoque cum charitas elucet, proinde cum fides, ita cum Ecclesia nova exoriatur; haec vespera est diluculum ante mane, videatur n. 883; ita ‘vespera’ significat utrumque. Providetur enim a Domino, cum Ecclesia desinit esse, quod nova exoriatur, et hoc eodem tempore, nam absque Ecclesia alicubi in orbe, non subsistere potest genus humanum, quia nulla foret ejus conjunctio cum caelo, ut n. 468, 637, 931, 2054 ostensum est.

[2] In hoc capite agitur de utroque statu Ecclesiae, nempe de ortu novae Ecclesiae, quae repraesentatur per ‘Lotum’, ac de interitu veteris, quae significatur per ‘Sodomam et Amoram’, ut constare potest a contentis [n. 2312-6]; inde est quod hic dicatur quod duo angeli venerint Sodomam in vespera; et quod memoretur quid factum in vespera, vers. 1, quid in nocte vers. 4, quid mane seu surgente aurora vers. 15, et quid postquam sol egressus vers. 23.

[3] Quia ‘vespera’ illos status Ecclesiae significat, etiam significat visitationem quae praecedit judicium, nam cum imminet judicium, hoc est, salvatio fidelium et damnatio infidelium, tunc praecedit visitatio seu exploratio quales sunt, hoc est, num aliqua charitas et fides; haec visitatio fit ‘in vespera’, quare etiam ipsa visitatio vocatur vespera, ut apud Zephaniam, Vae habitatoribus tractus maris, genti Kerethim, verbum Jehovae contra vos, Canaan, terra Philistaeorum, et perdere faciam te, usque ut nullus habitator; reliquiae domus Jehudae pascent in domibus Ashkelonis, in vespera cubabunt, quia visitabit eos Jehovah Deus eorum, et reducet captivitatem eorum, 2:5, 7.