From Swedenborg's Works

 

Om Himlen och om Helvetet #0

Study this Passage

/ 603  
  

0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

/ 603  
  

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #9927

Study this Passage

  
/ 10837  
  

9927. 'In intrando illo ad sanctum coram Jehovah, et in exeundo illo': quod significet in omni statu boni et veri in cultu, constat ex significatione ‘intrare ad sanctum’ et ‘intrare coram Jehovah’ quod sit cultus, de qua supra n. 9903, 9907; quod sit status boni et veri in cultu qui significatur, est quia omnia cultus apud gentem Israeliticam et Judaicam erant repraesentativa cultus interni, et cultus internus est ex bono et vero, seu ex affectione boni et ex fide veri. Quod sit omnis status eorum qui significatur, est quia dicitur in intrando et in exeundo, et per ‘intrare et exire’ significantur omnia status; quae enim sunt motus, sicut ambulare, ire, progredi, 1 significant statum cogitationum et affectionis illius rei de qua agitur, ita in communi sensu statum vitae; quod ‘ambulare’ 2 id significet, videatur n. 519, 1794, 3335, 4882, 5493, 3 5605, 8417, 8420, pariter ‘progredi’ et ‘proficisci’, n. 8103, 8181, 8397, 8557, et quod motus et progressiones in altera vita sint status, n. 1273-1277, 1376-1381, 2837, 3356, 9440; inde patet quod ‘intrare et exire’ sit omne status vitae seu rei de qua agitur; et quia hic agitur de cultu ex bono et vero, est omnis status boni et veri in cultu, qui per ‘intrare et exire’ significatur.

[2] Quod intrare et exire id sit, est ex repraesentativis in altera vita; ibi enim eunt, ambulant, progrediuntur, intrant et exeunt, sicut in mundo, sed peraguntur omnia illa secundum statum vitae cogitationum et affectionum eorum, videantur loca supra citata; quod etiam inde originem ducant, et quod sint correspondentiae, et sic apparentiae reales, non animadvertunt; 4 inde patet quod omnia quae motus sunt significent illa quae 5 sunt status vitae; proinde quod ‘intrare et exire’ significent omnem statum vitae, 6 ita statum rei de qua agitur, a principio ad finem; inde est quod apud antiquos sollemnis 7 formula fuerit dicere quod sciant alicujus intrare et exire, seu introitum et exitum, cum intelligerent quod scirent omnem statum vitae ejus; et quoniam formula illa trahit originem ex correspondentiis in altera vita, de qua dictum est, ideo etiam in Verbo similiter dicitur, et ubi dicitur, simile significatur, ut in sequentibus his locis: in libro 1 Samuelis,

Vocavit Achisus 8 Davidem, et dixit ad eum, Rectus tu, et bonum in oculis meis exire tuum et intrare tuum mecum in castris, 9 quia non inveni in te malum, 29:6;

‘bonum in oculis exire tuum et intrare tuum’ pro quod ei 10 beneplaceret omnis vitae ejus status:

[3] in libro 2 Samuelis,

Nosti Abnerum, quod ad persuadendum tibi venerit, et ut cognoscat exitum tuum et introitum tuum, utque cognoscat omne quod facis, 3:25;

'cognoscere exitum et introitum' pro omnia cogitata et acta vitae, quare etiam dicitur, ‘utque cognoscat omne quod facit’: in libro 2 Regum, Sedere tuum, et exire tuum, et intrare tuum novi, et quod commoveris te contra Me, 19:27; Esai. 37:28;

ibi de Sancheribo rege Assyriae; ‘nosse exire ejus et intrare ejus’ pro omnia ejus consilii:

apud Davidem,

Jehovah custodiet te ab omni malo, custodiet animam tuam, Jehovah custodiet exitum tuum et introitum tuum ex nunc et usque in saeculum, Ps. 121:7, 8;

‘custodire exitum et introitum’ pro 11 omne vitae secundum statum boni et veri:

[4] apud Moschen,

Praeficiet Jehovah Deus spirituum 12 omni carni, virum super contionem, qui exeat coram illis, et qui intret coram illis, et qui educat illos, et qui introducat illos, ut non sit contio Jehovae sicut grex quibus non pastor, Num. 27:16, 17;

‘qui exeat coram illis, et qui intret coram illis’ pro qui ducat illos, ita quem in omni vitae statu spectent et sequantur: apud Johannem,

Qui non intrans est per januam in caulam ovium sed ascendit aliunde, is est fur et latro; qui vero intrans est per januam, pastor est ovium. Ego sum 13 janua; per Me si quis intraverit, salvabitur, et intrabit et exibit, et pascuum inveniet, 10:1, 2, 9;

intrare nempe caelum, 14 ita in bonum amoris et fidei, nam id bonum facit caelum; 15 quare ‘intrare et exire’ est quoad omnem vitae statum a Domino duci, proinde ex libero cogitare et velle bonum, hoc est, ex amore et fide, quae a Domino, nam illa faciunt liberum:

[5] apud Lucam,

Jesus misit duodecim discipulos ad praedicandum regnum Dei, et dixit ad illos, In quam domum intraveritis, ibi manete, et inde exite, 9:4;

‘intrare in domum, manere ibi, et inde exire’ pro frui consociatione caelesti cum illis qui recipiunt Dominum fide et amore, nam in caelo, qui simul in una societate sunt, etiam in una domo sunt, et intrant ibi et exeunt; sunt enim in simili bono; qui autem in dissimili sunt, non ita possunt, et si intrant, non per januas, sed aliunde, intrant; qui non scit quod talia significentur, non scire potest quid 16 involvit quod in domum quam intraverint, ibi manerent et exirent:

[6] apud Ezechielem,

Cum intrabit princeps, via porticus 17 portae intrabit, et in via ejus exibit. Cum intrabit populus terrae ante Jehovam in festis statis, 18 intrans vero via portae septentrionis ad adorandum, exibit via portae meridiei; 18 intrans vero via portae meridiei, exibit via portae septentrionem versus, non revertetur via portae per quam intraverat, sed recta ante se exibit. Princeps autem in medio illorum cum 19 intrabunt illi, intrat, et cum exibunt illi, 20 exibit, 46:8-10;

agitur ibi in sensu interno de novo caelo et de nova Ecclesia, et per ‘principem’ significatur verum fidei ex bono amoris, quomodo id apud angelos in caelis, et apud homines Ecclesiae in terris intrat, et dein progreditur, cum per viam externam ad interiora, et cum per viam internam ad exteriora, describitur ibi per 21 introitum et exitum principis et populi terrae; ‘meridies’ est status veri fidei in interno homine, et ‘septentrio’ est status ejus in externo; 22 'introitus et exitus' est status vitae quoad 23 bonum et verum, ita quoad cultum;

[7] ex illis satis manifeste sciri potest quod ‘intrare et exire’ sint talia quae 24 sunt status vitae ex bono et vero; quid enim alioquin foret quod princeps intraret per 25 unam viam aut per aliam, ut et populus terrae? per ‘domum’ enim seu templum ibi, in quod 26 introitus et e quo 27 exitus, significatur caelum et Ecclesia, videatur n. 3720, 28 per 'principem' verum fidei, n. 5044; 29 per ‘populum terrae’ illi qui in caelo seu qui ab Ecclesia, n. 2928, 30 per ‘viam’ id quod ducit ad verum, n. 627, 2333, 31 per ‘portam’ doctrinale, n. 2851, 3187, 32 per ‘meridiem’ ubi verum in luce, n. 9642, ita verum in interno homine, et 33 per ‘septentrionem’ ubi verum in obscuro, n. 3708, ita verum in externo homine.

Footnotes:

1. The Manuscript inserts proficisci, .

2. et ire significet statum vitae

3. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

4. The Manuscript inserts sed usque constare potest illis qui sciunt quod spatia ibi non sint qualia in mundo, sed quod sint apparentiae ex statibus et veri;

5. The Manuscript places this after vitae.

6. seu

7. formulae, in the First Latin Edition and in the Second Latin Edition

8. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

9. quoniam

10. beneplaceat

11. omnem vitam

12. omnis carnis, in the First Latin Edition and in the Second Latin Edition

13. Pastor ovium in the Manuscript, in the First Latin Edition, and in the Second Latin Edition.

14. est, in the Second Latin Edition

15. ita

16. talis loquutio involvit

17. The editors of the third Latin edition made a minor correction here. For details, see the end of the appropriate volume of that edition.

18. ingressus

19. intrat, intrabunt illi in the Manuscript, in the First Latin Edition, and in the Second Latin Edition.

20. exibunt in the Manuscript, in the First Latin Edition, and in the Second Latin Edition.

21. ingressum et egressum

22. ingressus et egressus

23. The following word or phrase is crossed out in the Manuscript, but it does appear in the first edition.

24. veri et boni

25. illam

26. ingressus

27. egressus

28. quod princeps sit

29. quod populus terrae, sint

30. quod via sit

31. porta quod sit

32. meridies quod sit

33. quod septentrio sit

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

From Swedenborg's Works

 

Om Himlen och om Helvetet #86

Study this Passage

  
/ 603  
  

86. De som är i himlen ha förundrat sig över, att de människor tro sig vara förståndiga som tänka sig något osynligt, det är, under någon form obegripligt, när de tänka på Gud, och att de kalla dem som tänka annorlunda oförståndiga och även enfaldiga, då det likväl är tvärtom. De tillägga, att de som så tro sig vara förståndiga må utforska sig själva, om de inte i stället för Gud se naturen, somliga den som är inför ögonen, somliga den som inte är inför ögonen, och om de inte är så blinda, att de inte veta, vad Gud är, vad en ängel, vad en ande, vad deras själ är, som skall leva efter döden, vad himlens liv hos människan är, och flera saker som höra till förståndighet; då likväl de som de kalla enfaldiga på sitt sätt veta allt detta. Dessa ha den föreställningen om sin Gud, att Han är det Gudomliga i mänsklig form, om en ängel den föreställningen, att han är en himmelsk människa, om sin själ, som skall leva efter döden, den föreställningen, att den är som en ängel, och om himlens liv hos människan den föreställningen, att det är att leva i enlighet med de Gudomliga buden. Dessa kalla änglarna därför förståndiga och lämpliga för himlen, men de förra däremot inte förståndiga.

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga.

Att det Gudomliga var i Herren från själva avlelsen, nr Himmelska Hemligheter 4641, 4963, 5041, 5157, 6716, 10125. Att Gudomlig säd var endast i Herren, nr 1438. Att Hans själ var Jehovah, nr 1999, 2004, 2005, 2018, 2025. Att sålunda Herrens innersta var själva det Gudomliga, och att det som Han iklädde sig var från modern, nr 5041. Att själva det Gudomliga var Herrens livs Vara, från vilket det Mänskliga sedan utgick och blev Tillvara från detta Vara, nr 3194, 3210, 10370, 10372.

Att inom kyrkan, där Ordet är, och genom vilket Herren är känd, Herrens Gudomliga inte bör förnekas, ej heller det från Honom utgående Heliga, nr 2359. Att de inom kyrkan som inte erkänna Herren inte ha förbindelse med det Gudomliga; annorlunda är det med dem som är utom kyrkan, nr 10205. Att det väsentliga av kyrkan är att erkänna Herrens Gudomliga och Hans förening med Fadern, nr 10083, 10112, 10370, 10728, 10730, 10816, 10817, 10818, 10820.

Att i Ordet på många ställen handlas om Herrens härliggörelse, nr 10828. Att det är så överallt i Ordets inre mening, nr 2249, 2523, 3245. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga och inte det Gudomliga, eftersom detta i sig själv var förhärligat, nr 10057. Att Herren kom i världen för att förhärliga sitt Mänskliga, nr 3637, 4286, 9315. Att Herren förhärligade sitt Mänskliga genom den Gudomliga kärleken, som var i Honom från avlelsen, nr 4727. Att Herrens kärlek till hela mänskligheten var Herrens liv i världen, nr 2253. Att Herrens kärlek övergår allt mänskligt förstånd, nr 2077. Att Herren frälste mänskligheten därigenom, att Han förhärligade sitt Mänskliga, nr 4180, 10019, 10152, 10655, 10659, 10828. Att eljest hela människosläktet hade förgåtts i evig död, nr 1676. Om Herrens tillstånd av härliggörelse och ödmjukelse, nr 1785, 1999, 2159, 6866. Att härliggörelse, där det talas om Herren, är föreningen av Hans Mänskliga med det Gudomliga, och att härliggöra är att göra Gudomligt, nr 1603, 10053, 10828. Att Herren, när Han förhärligade sitt Mänskliga, avklädde allt mänskligt från modern, tills Han slutligen inte var hennes son, nr 2159, 2574, 2649, 3036, 10830.

Att Guds Son av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen, nr 2628, 2798, 2803, 3195, 3704. Att Herren även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Sanna från det Gudomliga Goda, som var i Honom, när Han var i världen, nr 2803, 3194, 3195, 3210, 6716, 6864, 7014, 7499, 8127, 8724, 9199. Att Herren då anordnade allt hos sig i den himmelska formen, vilken är enligt det Gudomliga Sanna, nr 1928, 3633. Att Herren därför kallades Ordet, som är det Gudomliga Sanna, nr 2533, 2818, 2859, 2894, 3393, 3712. Att Herren allena hade förnimmelse och tanke från sig själv, och över all änglaförnimmelse och änglatanke, nr 1904, 1914, 1919.

Att Herren förenade det Gudomliga Sanna, som var Han själv, med det Gudomliga Goda, som var i Honom, nr 10047, 10052, 10076. Att föreningen var ömsesidig, nr 2004, 10067. Att Herren, när Han gick bort ur världen, även gjorde sitt Mänskliga till det Gudomliga Goda, nr 3194, 3210, 6864, 7499, 8724, 9199, 10076. Att detta förstås med att Han utgick från Fadern och återvände till Fadern, nr 3194, 3210. Att Han så blev ett med Fadern, nr 2751, 3704, 4766. Att efter föreningen det Gudomliga Sanna utgår från Herren, nr 3704, 3712, 3969, 4577, 5704, 7499, 8127, 8241, 9199, 9398. På vad sätt det Gudomliga Sanna utgår, belyst, nr 7270, 9407. Att Herren från sin egen kraft förenade det Mänskliga med det Gudomliga, nr 1616, 1749, 1752, 1813, 1921, 2025, 2026, 2523, 3141, 5005, 5045, 6716. Att härav kan vara tydligt, att Herrens Mänskliga inte var såsom en annan människas mänskliga, eftersom Han var avlad av själva det Gudomliga, nr 10125, 10826. Att Hans förening med Fadern, från vilken Hans själ var, inte var såsom mellan två, utan såsom mellan själ och kropp, nr 3737, 10824.

Att de fornäldsta inte kunde tillbedja det Gudomliga Varat, utan det Gudomliga Tillvarat, vilket är det Gudomliga Mänskliga, och att Herren därför kom i världen, för att Han skulle bliva det Gudomliga Tillvarat från det Gudomliga Varat, nr 4687, 5321. Att de forngamle erkände det Gudomliga, eftersom det visade sig för dem i Mänsklig form, och att detta var det Gudomliga Mänskliga, nr 5110, 5663, 6846, 10737. Att det Oändliga Varat inte kunde inflyta i himlen hos änglarna, inte heller hos människor, annat än genom det Gudomliga Mänskliga, nr 1646, 1990, 2916, 2034. Att i himlen intet annat Gudomligt förnimmes än det Gudomliga Mänskliga, nr 6475, 9303, 9267, 10067. Att det Gudomliga Mänskliga av evighet var det Gudomliga Sanna i himlen och det genom himlen gående Gudomliga, således det Gudomliga Tillvarat, som sedan i Herren blev det Gudomliga Varat i sig själv, från vilket det Gudomliga Tillvarat i himlen är, nr 3061, 6280, 6880, 10579. Hurudant himlens tillstånd var före Herrens ankomst, nr 6371, 6372, 6373. Att det Gudomliga inte var förnimbart annat än när det passerade genom himlen, nr 6982, 6996, 7004.

Att alla jordklots inbyggare tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, således Herren, nr 6700, 8541-8547, 10736, 10737, 10738. Att de fröjda sig, när de höra, att Gud verkligen har blivit Människa, nr 9361. Att Herren tager emot alla som är i det goda och tillbedja det Gudomliga under Mänsklig form, nr 9359. Att man inte kan tänka på Gud utom i Mänsklig form, och att vad som är obegripligt ej ingår i någon föreställning, således inte heller i tron, nr 9359, 9972. Att människan kan dyrka det, varom hon har någon föreställning, men inte det, varom hon inte har någon föreställning, nr 4733, 5110, 5633, 7211, 9356, 10067. Att därför av de flesta på hela jorden det Gudomliga dyrkas under Mänsklig form, och att detta är genom inflytelse från himlen, nr 10159. Att alla som är i det goda med hänsyn till levernet tänka, när de tänka på Herren, på det Gudomliga Mänskliga och inte på det Mänskliga skilt från det Gudomliga; annorlunda är det med dem som inte är i det goda med hänsyn till levernet, nr 2326, 4724, 4731, 4766, 8878, 9193, 9198. Att i kyrkan nu för tiden de som är i det onda med avseende på levernet, ävensom de som är i en från människokärlek skild tro, tänka på Herrens Mänskliga utan det Gudomliga, och även att de inte fatta, vad det Gudomliga Mänskliga är, orsakerna härtill, nr 3212, 3241, 4689, 4692, 4724, 4731, 5321, 6372, 8878, 9193, 9198. Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, eftersom det är från Faderns Vara, som var Hans själ, belyst genom en faders likhet i barnen, nr 10269, 10372, 10823. Och eftersom det är från den Gudomliga kärleken, som var Hans livs själva Vara från avlelsen, nr 6872. Att varje människa är sådan som hennes kärlek är, och att hon är sin kärlek, nr 6872, 10177, 10284. Att Herren gjorde hela det Mänskliga, såväl det invärtes som det utvärtes, Gudomligt, nr 1603, 1815, 1902, 1926, 2093, 2883. Att Han därför uppstod med hänsyn till hela kroppen, annorlunda än någon människa, nr 1729, 2083, 5078, 10825.

Att Herrens Mänskliga är Gudomligt, erkännes på grund av Hans allestädes närvaro i den heliga nattvarden, nr 2343, 2359. Och på grund av Hans förvandling inför de tre lärjungarna, nr 3212 , och även av Gamla Testamentets Ord, i det att Han kallas Gud, nr 10154, samt Jehovah, nr 1603, 1736, 1815, 1902, 2921, 3035, 5110, 6281, 6303, 8864, 9194, 9315. Att det i bokstavsmeningen skiljes mellan Fadern och Sonen eller mellan Jehovah och Herren, men inte i Ordets inre mening, i vilken himlens änglar äro, nr 3035. Att i den kristna världen de inte ha erkänt Herrens Mänskliga som Gudomligt, att detta blev bestämt på ett kyrkomöte för påvens skull, för att han måtte erkännas som Hans ställföreträdare, nr 4738.

Att kristna i det andra livet utforskades om, hurdan föreställning de hade om den ende Guden, och att det blev utrönt, att de hade en föreställning om tre gudar, nr 2329, 5256, 10736, 10737, 10738, 10821. Att en trefaldighet eller ett trefaldigt Gudomligt i en person kan fattas och sålunda en enda Gud, men inte i tre personer, nr 10738, 10821, , 10824. Att ett Gudomligt trefaldigt i Herren erkännes i himlen, nr 14, 15, 1729, 2005, 5256, 9303. Att det trefaldiga i Herren är Själva det Gudomliga, som kallas Fadern, det Gudomligt Mänskliga, som kallas Sonen, och det utgående Gudomliga, som kallas den Helige Ande, och att detta trefaldiga Gudomliga är ett, nr 2149, 2156, 2288, 2321, 2329, 2447, 3704, 6993, 7182, 10738, 10822, 10823. Att Herren själv lär, att Fadern och Han är ett, nr 1729, 2004, 2005, 2018, 2025, 2751, 3704, 3736, 4766; och att det Heliga Gudomliga utgår från Honom, och att det är Hans, nr 3969, 4673, 6788, 6993, 7499, 8127, 8302, 9199, 9228, 9229, 9270, 9407, 9818, 9820, 10330.

Att det Gudomliga Mänskliga inflyter i himlen och bildar himlen, nr 3038. Att Herren är allt i himlen, och att Han är himlens liv, nr 7211, 9128. Att Herren bor uti sitt eget hos änglarna, nr 9338, 10125, 10151, 10157. Att därför de som är i himlen är i Herren, nr 3637, 3638. Att Herrens förbindelse med änglarna förhåller sig allt efter deras mottagande av kärlekens och människokärlekens goda från Honom, nr 904, 4198, 4205, 4211, 4220, 6280, 6832, 7042, 8819, 9680, 9682, 9683, 10106, 10811. Att hela himlen hänför sig till Herren, nr 551, 552. Att Herren är himlens gemensamma medelpunkt, nr 3633. Att alla där vända sig till Herren, som är ovan himlarna, nr 9828, 10130, 10189. Att änglarna likväl inte vända sig till Herren, utan att Herren vänder dem till sig, nr 10189. Att det inte är en änglarnas närvaro hos Herren, utan Herrens närvaro hos änglarna, nr 9415. Att det i himlen inte är någon förbindelse med Själva det Gudomliga, utan med det Gudomliga Mänskliga, nr 4211, 4724, 5633.

Att himlen motsvarar Herrens Gudomliga Mänskliga, och att i följd därav himlen i sin helhet är såsom en enda människa, och att himlen därför kallas den Största Människan, nr 2996, 2998, 3624-3649, 3636-3643, 3741-3745, 4625. Att Herren är den enda Människan, och att blott de är människor som mottaga det Gudomliga från Honom, nr 1894. I den mån de emottaga, i samma mån är de människor och Hans avbilder, nr 8547. Att änglarna därför är former av kärlek och människokärlek i mänsklig form, och att detta är av Herren, nr 3804, 4735, 4797, 4985, 5199, 5530, 9879, 10177.

Att hela himlen är Herrens, nr 2751, 7086. Att Han har all makt i himlarna och på jorden, nr 1607, 10089, 10827. Eftersom Herren styr hela himlen, därför styr Han även allt som därav beror, således allt i världen, nr 2026, 2027, 4523, 4524. Att Herren allena har makt att avlägsna helvetena, avhålla från ondskorna och hålla i det goda, således att frälsa, nr 10019.

  
/ 603