¹ Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»

² Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården,

³ men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.'»

⁴ Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;

⁵ men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»

⁶ Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

⁷ Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

⁸ Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården.

⁹ Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är du?»

¹⁰ Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»

¹¹ Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»

¹² Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»

¹³ Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!» Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

¹⁴ Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar.

¹⁵ Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.»

¹⁶ Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.»

¹⁷ Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: 'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar;

¹⁸ törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda.

¹⁹ I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.»

²⁰ Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande.

²¹ Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem.

²² Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.»

²³ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen.

²⁴ Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.

¹ It happened after this, that Absalom prepared him a chariot and horses, and fifty men to run before him.

² Absalom rose up early, and stood beside the way of the gate. It was so, that when any man had a suit which should come to the king for judgment, then Absalom called to him, and said, "What city are you from?" He said, "Your servant is of one of the tribes of Israel."

³ Absalom said to him, "Behold, your matters are good and right; but there is no man deputized by the king to hear you."

⁴ Absalom said moreover, "Oh that I were made judge in the land, that every man who has any suit or cause might come to me, and I would do him justice!"

⁵ It was so, that when any man came near to do him obeisance, he put forth his hand, and took hold of him, and kissed him.

⁶ Absalom did this sort of thing to all Israel who came to the king for judgment. So Absalom stole the hearts of the men of Israel.

⁷ It happened at the end of forty years, that Absalom said to the king, "Please let me go and pay my vow, which I have vowed to Yahweh, in Hebron.

⁸ For your servant vowed a vow while I stayed at Geshur in Syria, saying, 'If Yahweh shall indeed bring me again to Jerusalem, then I will serve Yahweh.'"

⁹ The king said to him, "Go in peace." So he arose, and went to Hebron.

¹⁰ But Absalom sent spies throughout all the tribes of Israel, saying, "As soon as you hear the sound of the trumpet, then you shall say, 'Absalom is king in Hebron!'"

¹¹ Two hundred men went with Absalom out of Jerusalem, who were invited, and went in their simplicity; and they didn't know anything.

¹² Absalom sent for Ahithophel the Gilonite, David's counselor, from his city, even from Giloh, while he was offering the sacrifices. The conspiracy was strong; for the people increased continually with Absalom.

¹³ A messenger came to David, saying, "The hearts of the men of Israel are after Absalom."

¹⁴ David said to all his servants who were with him at Jerusalem, "Arise, and let us flee; for else none of us shall escape from Absalom. Make speed to depart, lest he overtake us quickly, and bring down evil on us, and strike the city with the edge of the sword."

¹⁵ The king's servants said to the king, "Behold, your servants are ready to do whatever my lord the king chooses."

¹⁶ The king went forth, and all his household after him. The king left ten women, who were concubines, to keep the house.

¹⁷ The king went forth, and all the people after him; and they stayed in Beth Merhak.

¹⁸ All his servants passed on beside him; and all the Cherethites, and all the Pelethites, and all the Gittites, six hundred men who came after him from Gath, passed on before the king.

¹⁹ Then the king said to Ittai the Gittite, "Why do you also go with us? Return, and stay with the king; for you are a foreigner, and also an exile. Return to your own place.

²⁰ Whereas you came but yesterday, should I this day make you go up and down with us, since I go where I may? Return, and take back your brothers. Mercy and truth be with you."

²¹ Ittai answered the king, and said, "As Yahweh lives, and as my lord the king lives, surely in what place my lord the king shall is, whether for death or for life, even there also will your servant be."

²² David said to Ittai, "Go and pass over." Ittai the Gittite passed over, and all his men, and all the little ones who were with him.

²³ All the country wept with a loud voice, and all the people passed over: the king also himself passed over the brook Kidron, and all the people passed over, toward the way of the wilderness.

²⁴ Behold, Zadok also came, and all the Levites with him, bearing the ark of the covenant of God; and they set down the ark of God; and Abiathar went up, until all the people finished passing out of the city.

²⁵ The king said to Zadok, "Carry back the ark of God into the city. If I find favor in the eyes of Yahweh, he will bring me again, and show me both it, and his habitation;

²⁶ but if he say thus, 'I have no delight in you;' behold, here am I. Let him do to me as seems good to him."

²⁷ The king said also to Zadok the priest, "Aren't you a seer? Return into the city in peace, and your two sons with you, Ahimaaz your son, and Jonathan the son of Abiathar.

²⁸ Behold, I will stay at the fords of the wilderness, until word comes from you to inform me."

²⁹ Zadok therefore and Abiathar carried the ark of God again to Jerusalem; and they stayed there.

³⁰ David went up by the ascent of the [Mount of] Olives, and wept as he went up; and he had his head covered, and went barefoot: and all the people who were with him covered every man his head, and they went up, weeping as they went up.

³¹ Someone told David, saying, "Ahithophel is among the conspirators with Absalom." David said, "Yahweh, please turn the counsel of Ahithophel into foolishness."

³² It happened that when David had come to the top [of the ascent], where God was worshiped, behold, Hushai the Archite came to meet him with his coat torn, and earth on his head.

³³ David said to him, "If you pass on with me, then you will be a burden to me;

³⁴ but if you return to the city, and tell Absalom, 'I will be your servant, O king. As I have been your father's servant in time past, so will I now be your servant; then will you defeat for me the counsel of Ahithophel.'

³⁵ Don't you have Zadok and Abiathar the priests there with you? Therefore it shall be, that whatever thing you shall hear out of the king's house, you shall tell it to Zadok and Abiathar the priests.

³⁶ Behold, they have there with them their two sons, Ahimaaz, Zadok's son, and Jonathan, Abiathar's son; and by them you shall send to me everything that you shall hear."

³⁷ So Hushai, David's friend, came into the city; and Absalom came into Jerusalem.