The Bible

 

1 Mosebok 20

Study

   

1 Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i Gerar.

2 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.

3 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: »Se, du måste för den kvinnas skull som du har tagit till dig, fast hon är en annan mans äkta hustru

4 Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade: »Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?

5 Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med rena händer har jag gjort detta.»

6 Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma vid henne.

7 Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet. Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke giver henne tillbaka, så vet att du skall döden , du själv och alla som tillhöra dig.

8 Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen blevo mycket förskräckta.

9 Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom: »Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig, eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»

10 Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening, när du gjorde detta?»

11 Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'

12 Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.

13 Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus, sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»

14 Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara tillbaka.

15 Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo var du finner för gott

16 Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»

17 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.

18 HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #2535

Study this Passage

  
/ 10837  
  

2535. He shall pray for thee. That this signifies that it will thus be revealed, is evident from the signification of “praying.” Prayer, regarded in itself, is speech with God, and some internal view at the time of the matters of the prayer, to which there answers something like an influx into the perception or thought of the mind, so that there is a certain opening of the man’s interiors toward God; but this with a difference according to the man’s state, and according to the essence of the subject of the prayer. If the man prays from love and faith, and for only heavenly and spiritual things, there then comes forth in the prayer something like a revelation (which is manifested in the affection of him that prays) as to hope, consolation, or a certain inward joy. It is from this that to “pray” signifies in the internal sense to be revealed. Still more is this the case here, where praying is predicated of a prophet, by whom is meant the Lord, whose prayer was nothing else than internal speech with the Divine, and at the same time revelation. That there was revelation is evident in Luke:

It came to pass when Jesus was baptized, and prayed, that the heaven was opened (Luke 3:21).

In the same:

It came to pass that He took Peter, James, and John, and went up into the mountain to pray; and as He prayed, the fashion of His countenance was altered, and His raiment became white and glistening (Luke 9:28-29).

In John:

When He prayed, saying, Father glorify Thy name, then came there a voice from heaven: I have both glorified, and will glorify again (John 12:27-28); where it is plain that the Lord’s “praying” was speech with the Divine, and revelation at the same time.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.