2287. Att orden ’Jehovah gick bort, sedan Han hade talat ut med Abraham’ betecknar att det tillstånd av förnimmelse som Herren varit i nu upphörde är uppenbart av det som ’att tala’ betecknar och av det som ’Abraham’ förebildar. I den invärtes meningen förstås med ’att tala’ att tänka, såsom ovan visats i nr 2271. Här betecknar det emellertid att förnimma, därför att det sägs om Jehovah att ’han talat ut med Abraham’, ty tanken kom från förnimmelsen såsom redan framhållits, och förnimmelsen kom från Herrens invärtes, som var Jehovah. ’Abraham’ förebildar emellertid i detta kapitel Herren, när det mänskliga tillståndet existerade hos Honom, såsom ofta tidigare har sagts. Därav kan man inse att orden ’Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham’ inte innebär annat i den invärtes meningen än att det tillstånd av förnimmelse som fanns hos Herren nu upphörde. Skälet till att det i den invärtes meningen handlar så mycket i detta kapitel om Herrens förnimmelse och tanke kan man finna ovan i nr 2249.