The Bible

 

Hesekiel 47

Study

   

1 Därefter förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick jag se vatten rinna fram under husets tröskel på östra sidan, ty husets framsida låg mot öster; och vattnet flöt ned under husets södra sidovägg, söder om altaret.

2 Sedan lät han mig gå ut genom norra porten och förde mig omkring på en yttre väg till den yttre porten, den som vette åt öster. Där fick jag se vatten välla fram på södra sidan.

3 Sedan gick mannen, med ett mätsnöre i handen, ett stycke mot öster och mätte därvid upp tusen alnar och lät mig så gå över vattnet, och vattnet räckte mig där till fotknölarna.

4 Åter mätte han upp tusen alnar och lät mig så gå över vattnet, och vattnet räckte mig där till knäna. Åter mätte han upp tusen alnar och lät mig så gå över vattnet, som där räckte mig upp till länderna.

5 Ännu en gång mätte han upp tusen alnar, och nu var det en ström som jag icke kunde gå över. Ty vattnet gick så högt att man måste simma; det var en ström som man icke kunde gå över.

6 Och han sade till mig: »Nu har du ju sett det, du människobarn?» Sedan förde han mig tillbaka upp på strömmens strand.

7 Och när han hade fört mig dit tillbaka, fick jag se träd i stor myckenhet stå på strömmens strand, på båda sidor.

8 Och han sade till mig: »Detta vatten rinner fram mot Östra kretsen och flyter ned på Hedmarken och faller därefter ut i havet. Vattnet som fick bryta fram går alltså till havet, och så bliver vattnet där sunt.

9 Och överallt dit den dubbla strömmen kommer, där upplivas alla levande varelser som röra sig i stim, och fiskarna bliva där mycket talrika; ty när detta vatten kommer dit, bliver havsvattnet sunt, och allt får liv, där strömmen kommer.

10 Och fiskare skola stå utmed den från En-Gedi ända till En-Eglaim, och såsom ett enda fiskeläge skall den sträckan vara. Där skola finnas fiskar av olika slag i stor myckenhet, alldeles såsom i Stora havet.

11 Men gölar och dammar där skola icke bliva sunda, utan skola tjäna till saltberedning.

12 Och vid strömmen, på dess båda stränder, skola allahanda fruktträd växa upp, vilkas löv icke skola vissna, och vilkas frukt icke skall taga slut, utan var månad skola träden bara ny frukt, ty deras vatten kommer från helgedomen. Och deras frukter skola tjäna till föda och deras löv till läkedom.»

13 säger Herren, HERREN: Dessa äro de gränser efter vilka I skolen utskifta landet såsom arvedel åt Israels tolv stammar (varvid Josef får mer än en lott).

14 I skolen få det till arvedel, den ene såväl som den andre, därför att jag med upplyft hand har lovat att giva det åt edra fader; så skall nu detta land tillfalla eder såsom arvsegendom.

15 Detta skall vara landets gräns på norra sidan: från Stora havet längs Hetlonsvägen, dit fram där vägen går till Sedad,

16 Hamat, Berota, Sibraim, som ligger mellan Damaskus' och Hamat områden, det mellersta Haser, som ligger invid Haurans område.

17 Så skall gränsen gå från havet till Hasar-Enon vid Damaskus' område och vidare allt längre norrut och upp mot Hamats område. Detta är norra sidan.

18 Och på östra sidan skall gränsen begynna mellan Hauran och Damaskus och gå mellan Gilead och Israels land och utgöras av Jordan; från nordgränsen nedåt, utmed Östra havet, skolen I mäta ut den. Detta är östra sidan.

19 Och på sydsidan, söderut, skall gränsen gå från Tamar till Meribots vatten vid Kades, till bäcken, fram till Stora havet. Detta är sydsidan, söderut.

20 Och på västra sidan skall gränsen utgöras av Stora havet och gå från sydgränsen till en punkt mitt emot det ställe där vägen går till Hamat. Detta är västra sidan.

21 Och I skolen utskifta detta land åt eder efter Israels stammar.

22 I skolen utdela det genom lottkastning till arvedel åt eder själva och åt främlingarna som bo ibland eder och hava fött barn ibland eder. Ty de skola av eder hållas lika med infödda israeliter; de skola tillfalla eder såsom en arvedel bland Israels stammar.

23 I den stam där främlingen bor, där skolen I giva honom hans arvedel, säger Herren, HERREN.

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Caelestia #2701

Study this Passage

  
/ 10837  
  

2701. Att med orden ’Gud öppnade hennes ögon’ avses förståndighet framgår av det som menas med ’att öppna’ – och att det var Gud som gjorde det – och också av det som menas med ’ögon’ som är att förläna förståndighet, ty med ’ögon’ förstås förstånd, se nr 212, liksom också ’syn’ eller ’att se’ nr 2150, 2325. Det sägs att ’Gud öppnar ögonen’, när han öppnar den inre synen eller förståndet, vilket sker genom inflytelse i den förnuftiga delen av människans sinne, eller rättare sagt, i den andliga delen av hennes förnuft. Den väg som inflytelsen tar går via själen, det vill säga den invärtes vägen, något som människan inte är medveten om. Inflytelsen är ett tillstånd av upplysning, i vilket sanningar, som hon hör och läser, bestyrks för henne genom en viss förnimmelse invärtes i förståndsdelen av hennes sinne. Människan tror att denna upplysning är henne medfödd och härrör från egen förståndsförmåga, men då bedrar hon sig mycket. Denna upplysning består i en inflytelse från Herren genom himlen och in i denna människas dunkla, bedrägliga och skenbara uppfattning av tingen, och genom det goda där gör den det som hon tror på till immitationer av sanningen. Endast de som är andliga skänks emellertid glädje och tröst med upplysning i trons andliga ting. Och det är detta som avses med ’att Gud öppnar ögonen’.

[2] Att ’öga’ betecknar förstånd har sin grund i att den kroppsliga synförmågan svarar mot den andliga synförmågan, som är förståndets. Och eftersom ’öga’ har denna motsvarighet, så betecknar det nästan på alla ställen i Ordet, där det förekommer, förstånd, även där man tror att det betecknar något annat, såsom där Herren säger hos Matteus:

Kroppens lampa är ögat. Om ögat är friskt, så är hela kroppen full av ljus. Om ögat har blivit dåligt, har hela kroppen blivit full av mörker. Om nu ljuset är mörker, hur stort är då inte mörkret. Matteus 6:22-23; Lukas 11:34.

Här betecknar ’öga’ förståndet, vars andliga beståndsdel är tro, något som också påvisas i den tillagda förklaringen – ’om nu ljuset är mörker, hur stort är då inte mörkret!’. Likaså i samma evangelium:

Om ditt högra öga får dig att snava, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Matteus 5:29; 18:9.

’Vänstra ögat’ betecknar förståndsdelen av sinnet, medan ’högra ögat’ betecknar dess böjelse. Med uppmaningen att riva ut ögat förstås att om det får någon att begå felsteg, så måste dennes böjelse disciplineras.

[3] I samma evangelium:

Saliga era ögon som ser och era öron som hör. Matteus 13:16.

Och hos Lukas:

Jesus sade till lärjungarna: Saliga är de ögon som ser vad ni ser. Lukas 10:23.

Här betyder ’ögonen som ser’ förståndighet och tro. Ty enbart att de såg Herren och Hans underverk och gärningar var inte det som gjorde att någon av lärjungarna blev lycksalig, utan det att de kunde fatta med sitt förstånd och hade tro, vilket är ’att se med ögonen’, och det att de lydde, vilket är ’att höra med öronen’. Att det ’att se med ögonen’ vill säga att se med förståndet och alltså ha tro, se nr 897, 2325. Ty förståndet är det andliga komplementet till synförmågan och tron det andliga komplementet till förståndet. Ögats syn härrör från världens ljus, förståndets syn från himlens ljus, som flyter in i det som hör till världens ljus, men trons syn härrör från himlens ljus. Detta är ursprunget till sådana talesätt som att se med förståndet och att se med tron. ’Att höra med örat’ betyder att vara lydig, se nr 2542.

[4] Hos Markus:

Jesus sade till lärjungarna: Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är ert hjärta fortfarande så förhärdat? Kan ni inte se, fast ni har ögon, och höra, fast ni har öron? Markus 8:17-18.

Det är här tydligt med ’att ha ögon, men inte se’ menas att inte vilja förstå och att inte tro.

Hos Lukas:

Ack, att du visste vad det är som ger dig frid! Men nu är det förborgat för dina ögon. Lukas 19:41-42.

Och hos Markus:

Av Herren har detta gjorts och är underbart i våra ögon.Markus 12:11.

Här menas med ’att vara förborgad för ögonen’ och ’att vara underbar i våra ögon’ att vara så för förståndet, något som för var och en är bekant av den betydelse som ’öga’ har också i vanligt språkbruk.

  
/ 10837  
  

The Bible

 

1 Mosebok 21

Study

   

1 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN gjorde med Sara såsom han hade sagt.

2 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom, vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.

3 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade fött åt honom, namnet Isak.

4 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar gammal, såsom Gud hade bjudit honom.

5 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom.

6 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får höra detta skall le mot mig.»

7 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

8 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dagIsak avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.

9 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna hade fött åt Abraham, leka och skämta;

10 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min son Isak

11 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.

12 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.

13 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd.»

14 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade omkring i Beer-Sebas öken.

15 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet ifrån sig under en buske

16 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut i gråt.

17 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.

18 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra honom till ett stort folk.»

19 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten och gav gossen att dricka.

20 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt.

21 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom från Egyptens land.

22 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.

23 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig skyldig till något svek mot mig eller mina barn och efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»

24 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»

25 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.

26 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta; själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något därom förrän i dag

27 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de slöto förbund med varandra.

28 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.

29 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du har ställt där avsides?»

30 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som har grävt denna brunn

31 Därav kallades det stället Beer-Seba , eftersom de båda där gingo eden.

32 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas land.

33 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn.

34 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.