The Bible

 

Daniel 10

Study

   

1 I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel, som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen är sanning och bådar stor vedermöda. Och han aktade på uppenbarelsen och lade märke till synen.

2 Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.

3 Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna hade gått till ända.

4 På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden av den stora floden, nämligen Hiddekel,

5 fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av guld från Ufas.

6 Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett väldigt dån.

7 Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde bort och gömde sig.

8 Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen, förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.

9 Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden,

10 rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande kunde resa mig på mina knän och händer.

11 Sedan sade han till mig: »Daniel, du högt benådade man, giv akt på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.» När han så talade till mig, reste jag mig bävande upp.

12 Och han sade till mig: »Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd och till att ödmjuka dig inför din Gud, hava dina ord varit hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.

13 Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp, under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens konungar.

14 Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som syftar på framtiden.»

15 Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.

16 Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod framför mig: »Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.

17 Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår icke mer att andas.»

18 Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och styrkte mig.

19 Han sade: »Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark.» När han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: »Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.»

20 Då sade han: »Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för Javan.

21 Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom Mikael, eder furste.

   

From Swedenborg's Works

 

Apocalypse Revealed #56

Study this Passage

  
/ 962  
  

56. Saying to me, "Do not be afraid." This symbolizes a revival, and from the deepest humility then, adoration.

That it means a revival or bringing back to life follows from what we said just before this in no. 55; and it is apparent that it includes an adoration from the deepest humility, since John fell at the Lord's feet. Moreover, because upon his revival a holy fear seized him, the Lord said, "Do not be afraid."

A holy fear is sometimes combined with a reverent trembling of the interior constituents that belong to the mind, and sometimes with a standing on end of the hair, and it comes over a person when life from the Lord enters in place of one's own life. One's own life is to look to the Lord from oneself, while life from the Lord is to look to the Lord from the Lord, and yet doing so as though of oneself. When a person is seized by this life, he sees that he is nothing, and that only the Lord is anything.

Daniel was seized by this holy fear when he saw a man clothed in linen garments, whose loins were girded with the gold of Uphaz, his body like beryl, his face like lightning, his eyes like torches of fire, and his arms and his feet like the sheen of burnished bronze. On seeing him Daniel, too, became as though dead, and a hand touched him, and a voice said, "Do not fear, Daniel" (Daniel 10:5-12).

Something similar happened with Peter, James and John when they saw the Lord transfigured and He appeared with a face like the sun and garments like light, on which account they also fell on their faces and feared for themselves greatly, and Jesus then came and touched them, saying, "Do not be afraid for yourselves" (Matthew 17:2, 6-7).

The Lord also said to women who saw Him at the sepulchre, "Do not be afraid" (Matthew 28:10) And an angel, whose countenance looked like lightning and his clothing like snow, said to the same women as well, "Do not be afraid for yourselves" (Matthew 28:3-5)

An angel also said to Zacharias, "Do not be afraid" (Luke 1:12-13).

The same holy fear seized Simon Peter because of the catch of fish, so that he said, "Depart from me, for I am a sinful man, O Lord!" But Jesus said to him, "Do not be afraid." (Luke 5:8-10)

And so on elsewhere.

We cite these instances to show why the Lord said to John, "Do not be afraid" - that it means a revival, and from the deepest humility then, adoration.

  
/ 962  
  

Many thanks to the General Church of the New Jerusalem, and to Rev. N.B. Rogers, translator, for the permission to use this translation.