2219. Att orden ’männen vände blicken mot Sodoms ansikte’ står för tillståndet hos människosläktet är uppenbart av det som menas med ’att se mot ansiktet’, här ’mot Sodoms ansikte’. I Ordet förstås med ’ansiktet’ allt det inre hos människan – ont såväl som gott – därför att detta lyser fram ur ansiktet, något som visats i del 1, i nr 358. Eftersom ’ansiktet’ här sägs med syftning på Sodom, så avses inre ondska som hör till egenkärleken. Ty inre ondska betecknas vanligen med ’Sodom’, vilket kommer att framgå av det som följer i nästföljande avsnitt. Att de allra värsta slagen av ondska leder sitt ursprung från egenkärleken beror på att denna kärlek är förödande för det mänskliga samhället, såsom visats ovan i nr 2045, och förödande för det himmelska samhället, nr 2057. Då nu förvändheten hos människosläktet känns igen på denna kärlek, så menas här med ’Sodoms ansikte’ människosläktets tillstånd.

[2] På åtskilliga ställen i del 1 har för övrigt visats hur beskaffad egenkärleken är, att den är alldeles stridande från den ordning som människan skapades till. Till skillnad från djuren har människan begåvats med förnuft för att envar människa skall kunna vilja en annan väl och göra gott, såväl mot var och en särskilt som mot alla i allmänhet. Sådan är den ordning som människan skapades till, och därför är det kärlek till Gud och kärlek mot nästan som skulle utgöra människans liv, ett liv som skulle skilja henne från djuren. Sådan är även himlens ordning, som – var det avsett – skulle råda hos människan medan hon lever i världen. Hon skulle alltså vara i Herrens rike, som hon skulle gå över till när hon lagt av kroppen som varit henne till tjänst på jorden. Och där skulle hon uppstiga till ett ständigt fullkomligare himmelskt tillstånd.

[3] Men egenkärleken är det huvudsakliga, ja faktiskt det enda, som tillintetgör dessa kärleksarter. Inte så kärleken till världen, ty denna är väl alldeles motsatt det andliga i tron, medan egenkärleken däremot är diametralt motsatt det himmelska i kärleken. Ty den som älskar sig själv älskar inte någon annan, utan söker att förstöra alla dem som inte visar honom respekt. Inte heller vill han någon väl och gör inte någon gott annat än mot den som är ett komplement till honom själv eller som kan göras till ett sådant, likt någonting i vilket hans onda begär och falska begrepp har blivit så att säga inympade. Härav är det uppenbart att egenkärleken är upphovet till alla former av hat, alla former av hämndbegär och grymheter liksom all infam förställning och allt svek, således allt skändligt som strider mot såväl den mänskliga som den himmelska samhällsordningen.

[4] Ja, egenkärleken är så avskyvärd, även hos dem som räknas till de lägsta på samhällsstegen att den – när den ges fria tyglar, det vill säga när den får tillfälle att göra vad den behagar – rusar fram med sådan frenesi att den ivrigt strävar efter att härska inte bara över dem som står honom närmast utan över hela sitt grannskap, ja även över hela världsalltet och till och med över det Högsta Gudomliga Väsendet Själv. Människan är helt omedveten om detta, därför att hon hålls tillbaka av hämningar, som hon vet mycket litet om. Men som framhållits, i den mån dessa hämningar upplöses rusar hon fram, vilket blivit mig givet att veta tack vare mycken erfarenhet i det andra livet. Eftersom detta ligger förborgat i egenkärleken, så hatar mer än alla andra de Herren vilka låter sig behärskas av egenkärlek och inte begåvats med några samvetets band, och hatar följaktligen alla sanningar i tron, därför att dessa utgör själva ordningslagarna i Herrens rike. Människor som dessa ogillar djupt nämnda lagar så till den grad att de vämjs vid dem, något som även visar sig i livet efter detta. Denna kärlek är också ormens huvud, som kvinnans säd, det vill säga Herren förtrampar. Se vad som sägs härom i del 1, i nr 257.

[5] Men egenkärleken ger sig inte alltid i yttre avseende tillkänna som högmod och stolthet, ty ibland kan sådana människor omfatta sin nästa med kärlek. Hos somliga människor är denna yttre, människovänliga läggning medfödd, medan andra förvärvar den under barnaåren. Men sedan undertrycks den, oaktat den yttre fallenheten ännu finns kvar. Men de som låter sig styras av egenkärlek är sådana som föraktar andra och betraktar andra som ingenting i jämförelse med sig själva. Inte heller bryr de sig det minsta om något samhällsnyttigt gott i annat fall än att det kan vara dem till gagn, varvid de själva så att säga är detta samhällsnyttiga goda. Detta är framför allt utmärkande för de människor som hatar och förföljer dem som inte gynnar och tjänar dem. Och så mycket de kan berövar de dem deras egendom, goda namn och rykte, ja till och med livet. De som har dylikt i sinnet skall veta att egenkärlek finns hos dem i högsta grad.