Die Bibel

 

1 Mosebok 18

Lernen

   

1 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen.

2 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden

3 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.

5 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto.

9 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet

10 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom.

11 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?»

13 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'

14 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son

15 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»

16 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.»

20 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår;

21 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.»

22 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham stod ännu kvar inför HERREN.

23 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?

25 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra vad rätt är?»

26 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska

28 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det, för de fyrtios skull.»

30 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något. Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren. Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Caelestia #2219

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2219. Att orden ’männen vände blicken mot Sodoms ansikte’ står för tillståndet hos människosläktet är uppenbart av det som menas med ’att se mot ansiktet’, här ’mot Sodoms ansikte’. I Ordet förstås med ’ansiktet’ allt det inre hos människan – ont såväl som gott – därför att detta lyser fram ur ansiktet, något som visats i del 1, i nr 358. Eftersom ’ansiktet’ här sägs med syftning på Sodom, så avses inre ondska som hör till egenkärleken. Ty inre ondska betecknas vanligen med ’Sodom’, vilket kommer att framgå av det som följer i nästföljande avsnitt. Att de allra värsta slagen av ondska leder sitt ursprung från egenkärleken beror på att denna kärlek är förödande för det mänskliga samhället, såsom visats ovan i nr 2045, och förödande för det himmelska samhället, nr 2057. Då nu förvändheten hos människosläktet känns igen på denna kärlek, så menas här med ’Sodoms ansikte’ människosläktets tillstånd.

[2] På åtskilliga ställen i del 1 har för övrigt visats hur beskaffad egenkärleken är, att den är alldeles stridande från den ordning som människan skapades till. Till skillnad från djuren har människan begåvats med förnuft för att envar människa skall kunna vilja en annan väl och göra gott, såväl mot var och en särskilt som mot alla i allmänhet. Sådan är den ordning som människan skapades till, och därför är det kärlek till Gud och kärlek mot nästan som skulle utgöra människans liv, ett liv som skulle skilja henne från djuren. Sådan är även himlens ordning, som – var det avsett – skulle råda hos människan medan hon lever i världen. Hon skulle alltså vara i Herrens rike, som hon skulle gå över till när hon lagt av kroppen som varit henne till tjänst på jorden. Och där skulle hon uppstiga till ett ständigt fullkomligare himmelskt tillstånd.

[3] Men egenkärleken är det huvudsakliga, ja faktiskt det enda, som tillintetgör dessa kärleksarter. Inte så kärleken till världen, ty denna är väl alldeles motsatt det andliga i tron, medan egenkärleken däremot är diametralt motsatt det himmelska i kärleken. Ty den som älskar sig själv älskar inte någon annan, utan söker att förstöra alla dem som inte visar honom respekt. Inte heller vill han någon väl och gör inte någon gott annat än mot den som är ett komplement till honom själv eller som kan göras till ett sådant, likt någonting i vilket hans onda begär och falska begrepp har blivit så att säga inympade. Härav är det uppenbart att egenkärleken är upphovet till alla former av hat, alla former av hämndbegär och grymheter liksom all infam förställning och allt svek, således allt skändligt som strider mot såväl den mänskliga som den himmelska samhällsordningen.

[4] Ja, egenkärleken är så avskyvärd, även hos dem som räknas till de lägsta på samhällsstegen att den – när den ges fria tyglar, det vill säga när den får tillfälle att göra vad den behagar – rusar fram med sådan frenesi att den ivrigt strävar efter att härska inte bara över dem som står honom närmast utan över hela sitt grannskap, ja även över hela världsalltet och till och med över det Högsta Gudomliga Väsendet Själv. Människan är helt omedveten om detta, därför att hon hålls tillbaka av hämningar, som hon vet mycket litet om. Men som framhållits, i den mån dessa hämningar upplöses rusar hon fram, vilket blivit mig givet att veta tack vare mycken erfarenhet i det andra livet. Eftersom detta ligger förborgat i egenkärleken, så hatar mer än alla andra de Herren vilka låter sig behärskas av egenkärlek och inte begåvats med några samvetets band, och hatar följaktligen alla sanningar i tron, därför att dessa utgör själva ordningslagarna i Herrens rike. Människor som dessa ogillar djupt nämnda lagar så till den grad att de vämjs vid dem, något som även visar sig i livet efter detta. Denna kärlek är också ormens huvud, som kvinnans säd, det vill säga Herren förtrampar. Se vad som sägs härom i del 1, i nr 257.

[5] Men egenkärleken ger sig inte alltid i yttre avseende tillkänna som högmod och stolthet, ty ibland kan sådana människor omfatta sin nästa med kärlek. Hos somliga människor är denna yttre, människovänliga läggning medfödd, medan andra förvärvar den under barnaåren. Men sedan undertrycks den, oaktat den yttre fallenheten ännu finns kvar. Men de som låter sig styras av egenkärlek är sådana som föraktar andra och betraktar andra som ingenting i jämförelse med sig själva. Inte heller bryr de sig det minsta om något samhällsnyttigt gott i annat fall än att det kan vara dem till gagn, varvid de själva så att säga är detta samhällsnyttiga goda. Detta är framför allt utmärkande för de människor som hatar och förföljer dem som inte gynnar och tjänar dem. Och så mycket de kan berövar de dem deras egendom, goda namn och rykte, ja till och med livet. De som har dylikt i sinnet skall veta att egenkärlek finns hos dem i högsta grad.

  
/ 10837