2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Fusnotat:

2441. ‘Sol egressus super terram’: quod significet tempus ultimum quod ultimum judicium vocatur, constat ex significatione ‘exortus solis’ cum agitur de temporibus et statibus Ecclesiae; quod tempora diei, sicut quoque tempora anni significent in sensu interno successivos status Ecclesiae, prius n. 2323 ostensum est; et quod aurora seu mane adventum Domini seu appropinquationem regni Ipsius, n. 2405; 11 nunc ‘exortus solis’ seu egressus ejus super terram, ipsam praesentiam; et hoc ex causa quia tam sol quam oriens significat Dominum; quo ‘sol’, videatur n. 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120; et quod ‘oriens’, n. 101.

[2] Quod praesentia Domini sit idem cum ultimo tempore quo judicium vocatur, inde est quia praesentia Ipsius separat bonos a mali et secum habet quod boni eleventur in caelum et mali se conjiciant in infernum; nam in altera vita ita se habet: Dominus est Sol universo caelo, videatur n. 1053, 1521, 1529-1531, est enim Divinum Caeleste Amoris Ipsius quod ita coram oculis eorum apparet, et ipsam lucem caeli effective facit; quantum itaque in caelesti amore sunt, tantum in caelestem illam lucem quae a Domino, elevantur; quantum autem a caelesti amore remoti sunt, tantum ¹ inde a luce in infernales tenebras se conjiciunt:

[3] inde nunc est quod ‘exortus solis’ per quem significatur praesentia Domini, involvat tam salvationem bonorum quam damnationem malorum; et nunc dicatur primum quod Lot venit Zoarem hoc est, quod salvati sint qui per ‘Lotum’ hic repraesentantur, et mox quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et ² Amoram ³ sulphur et ignem’, hoc est, quod mali damnati sint.

[4] Qui in malis amoris sui e mundi sunt, hoc est, ‘qui’ in odiis contra omnia amoris in Dominum et charitatis erga proximum, illis lux caeli effective apparet sicut caligo, quare dicitur in Verbo quod ‘sol iis atratus sit’, per quod significatur quod rejecerint omne amoris et charitatis, et receperint omne quod contrarium est; ut apud Ezechielem,

Obtegam, cum exstinxero te, caelos, et atrabo stellas eorum solem nube obtegam, et luna non lucere faciet lucem suam, omnia luminaria lucis in caelis atrabo super te, [et] dabo tenebras super terra tua, 32:7, 8;

quisque videre potest quod per ‘obtegere caelos, atrare stellas, obtegere solem, atrare luminaria lucis’ alia significentur:

[5] similiter apud Esaiam,

Obtenebratus sol in egressu suo, et luna non splendere facie lucem suam, 13:9, 10:

et apud Joelem,

Sol et luna atrantur, et stellae retrahunt splendorem suum 2:2, 10.

Constare itaque potest quid per haec Domini verba significatur, ubi de ultimo tempore Ecclesiae quod judicium vocatur, apud Matthaeum, Statim post afflictionem dierum istorum, sol obscurabitur, et luna non dabit lucem suam, et stellae cadent de caelo, 24:29;

quod nempe non sol per ‘solem’, non luna per ‘lunam’, nec stellae per ‘stellas’, sed quod per ‘solem’ amor et charitas, per ‘lunam’ fides inde, perque ‘stellas’ cognitiones boni et veri, significentur, quae tunc obscurata dicuntur, ⁴ amittere lucem, et cadere de caelo, cum nulla amplius agnitio Domini et nullus amor in Ipsum et nulla charitas erga proximum, quibus factis nullis, occupat hominem amor sui cum ⁵ falsis inde; unum enim est consequens alterius:

[6] inde etiam apud Johannem ita, Quartus angelus effudit phialam suam in solem, et datum illi est aestu adurere homines per ignem, itaque aestuarunt homines aestu magno, et blasphemarunt nomen Dei, Apoc. 16:8, 9;

ubi etiam de ultimis temporibus Ecclesiae agitur cum exstinguitur omnis amor et charitas, aut, secundum communem modum loquendo, quando nulla amplius fides; exstinctio amoris et charitatis intelligitur per quod ‘effusa sit phiala in solem’, ac inde tunc amor sui et ejus cupiditates per quod ‘adurerentur homines per ignem’, et quod ‘aestuarent aestu magno’; blasphematio nominis Dei inde est.

[7] Antiqua Ecclesia nihil aliud per ‘solem’ intellexit quam Dominum, et Divinum caeleste amoris Ipsius, quare ritus iis ⁶ orandi fuit versus orientem solis, tunc ne quidem cogitando de sole; at postquam posteri perdiderunt cum reliquis repraesentativis et significativis etiam hoc, tunc coeperunt ipsum solem et lunam colere, qui cultus emanavit ad plures gentes, usque adeo ut illis templa dicarent, et statuas ponerent, et quia tunc ⁷ sol et luna oppositum sensum acceperunt ⁸ , significant amorem sui et mundi, qui prorsus contrarii sunt amori caelesti et spirituali; inde in Verbo per ‘cultum solis et lunae’ intelligitur cultus sui et mundi,

[8] ut apud Mosen,

Ne forte tollas oculos tuos ad caelum, et videas solem et lunam, et stellas, omnem exercitum caelorum, et impellaris, et incurves te illis, et servias illis, Deut. 4:19;

et apud eundem,

Si iverit, et serviverit diis aliis, [et incurvaverit se illis], et soli aut lunae, aut omni exercitui caelorum, quod non praecepi, ... tunc lapidabis eos lapidibus, et morientur, Deut. 17:3, 5;

in tale idololatricum versus est cultus antiquus, cum nihil internum significari in ritibus Ecclesiae amplius crediderunt, sed modo externum:

[9] similiter apud Jeremiam,

In tempore isto ossa regum Jehudae, principum sacerdotum, prophetarum, et habitatorum Hierosolymae, expandent soli lunae, et omni exercitui caelorum, quae amaverunt, et quibus serviverunt, 8:1, 2;

‘sol’ pro amore sui et ejus cupiditatibus: ‘quod expanderent ossa’ significat infernalia quae talibus:

apud eundem,

Confringet statuas domus solis, quae in terra Aegypti, domos deorum Aegypti comburet igne, 43:13;

‘statuae domus ⁹ ’ pro cultu sui.

Fusnotat:

2329. Att orden ’han sade: Ack se, mina Herrar’ betyder det inre erkännandet och bekännelsen av Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående framgår av erkännandet och ödmjukheten, varom det talades strax ovan. Omedelbart därpå följer bekännelsen, ty det är en bekännelse när han säger: ’Ack se, mina Herrar’. Den inre bekännelsen hör hjärtat till och ger sig tillkänna som ödmjukhet och på samma gång som en böjelse för det goda, medan däremot ett yttre erkännande hör till läpparna och kan ge sig tillkänna som en låtsad ödmjukhet och i en låtsad böjelse för det goda. Ett sådant yttre erkännande förekommer hos dem som bekänner Herren för sin egen äras skull eller snarare för dyrkan av det egna jaget och för egen vinnings skull. Vad de bekänner med läpparna, förnekar de i hjärtat.

[2] Pluralformen ’mina Herrar’ förekommer av samma skäl som det i föregående kapitel talas om ’tre män’. För precis som de tre männen där betecknar själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet, så betecknar de två änglarna här Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, såsom framhållits ovan. Att dessa gör ett är väl bekant inom Kyrkan. Och eftersom de gör ett, så omnämns de också som ett i det följande:

Det var så, när de förde dem ut, att han sade: Fly för ditt liv. Vers 17.

Se, din tjänare har funnit nåd i dina ögon, och stor du gjort din barmhärtighet, som du har visat mig. Vers 19.

Och han sade till honom: Jag har godtagit ditt ansikte också /enligt detta ditt ord/, och jag skall inte omstörta staden. Vers 21.

För jag kan inte göra något, förrän du har kommit dit fram. Vers 22.

[3] Att själva det Gudomliga, det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet är Jehovah står fullt klart av föregående kapitel, där de tre männen på flera ställen kallas Jehovah, nämligen:

Jehovah sade till Abraham. Vers 13.

Är då något för underbart för Jehovah? Vers 14.

Abraham stod ännu inför Jehovah. Vers 22.

Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Vers 33.

Följaktligen är det Gudomliga Mänskliga och det Heliga utgåendet Jehovah, ty det är det namnet som används på båda i vers 24 i detta kapitel:

Och Jehovah lät svavel och eld regna från Jehovah ut ur himlen – över Sodom och Gomorra. Vers 24.

Den invärtes meningen av dessa ord framgår i det följande. Att Herren är Jehovah Själv, som omnämns så många gånger i de historiska och profetiska avsnitten i Gamla Testamentet, se nr 1736.

[4] De som verkligen är Kyrkans människor, det vill säga de som låter sig ledas av kärlek till Herren och människokärlek mot nästan, känner till och erkänner Trefalden. Men de ödmjukar sig likväl inför Herren och tillber Honom allena, därför att de vet att det inte finns något annat sätt att nå själva det Gudomliga – som kallas Fadern – än genom Sonen, och att all Helighet, som den Helige Ande har, utgår från Honom. När de är i denna föreställning tillber de ingen annan än Honom, genom vilken och av vilken allt är till, således det Enda Varat. Inte heller låter de sina föreställningar sprida sig till tre, såsom fallet är med många andra inom Kyrkan.

[5] Detta visar sig hos många i det andra livet också bland en del lärda, som menat att de under kroppslivet mer än andra haft en klar uppfattning om trons arkana. När dessa utforskades i det andra livet med avseende på den föreställning de haft om en Gud – om det fanns tre Oskapade, tre Oändliga, tre Eviga, tre Allsmäktiga och tre Herrar – så var det alldeles påtagligt att de haft föreställningen om tre väsenden (ty i den världen delar alla med sig av sina föreställningar). De hade haft en sådan föreställning, trots att den athanasianska trosbekännelsen uttryckligen förklarar att det inte finns tre Oskapade, eller tre Oändliga, eller tre Eviga, eller tre Allsmäktiga, eller tre Herrar, utan En, så som det verkligen är. De medgav därför att de väl med munnen sagt att det finns en Gud, men att de ändå tänkt – och en del av dem trott – på tre som de kunde skilja åt i föreställningen, men inte förbinda.

[6] Detta beror på att det finns föreställningar om alla arkana, även de djupaste, ty utan förekomsten av en föreställning kan man omöjligen tänka något eller ens behålla något i minnet. I det andra livet skönjs därför alldeles dagsklart hurdan tanke, och därav tro, som var och en har bildat sig om den Ende Guden. Ja, när judarna i det andra livet får höra att Herren är Jehovah och att det inte finns mer än en Gud kan de ingenting säga. Men när de förnimmer att den kristnes föreställningar är delade i tre, säger de att de själva dyrkar en Gud, medan de kristna dyrkar tre. Och detta så mycket mer som inga andra förmås förbinda de i föreställningen åtskilda tre än de som har en tro som kommer av människokärlek – ty Herren vänder deras sinnen till Sig.