¹ Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»

² Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården,

³ men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.'»

⁴ Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;

⁵ men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»

⁶ Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

⁷ Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

⁸ Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården.

⁹ Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är du?»

¹⁰ Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»

¹¹ Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»

¹² Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»

¹³ Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!» Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

¹⁴ Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar.

¹⁵ Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.»

¹⁶ Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.»

¹⁷ Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: 'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar;

¹⁸ törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda.

¹⁹ I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.»

²⁰ Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande.

²¹ Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem.

²² Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.»

²³ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen.

²⁴ Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.

¹ Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser,

² i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare,

³ så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus,

⁴ så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad.

⁵ På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet.

⁶ De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar.

⁷ Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder.

⁸ Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud,

⁹ hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.

¹⁰ Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.

¹¹ Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret.

¹² Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom.

¹³ Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes.

¹⁴ Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse.

¹⁵ Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande.

¹⁶ Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud.

¹⁷ Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.»

¹⁸ Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»

¹⁹ Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap.

²⁰ Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.»

²¹ Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet;

²² och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum.

²³ Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem.

²⁴ Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader;

²⁵ och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»

²⁶ I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret,

²⁷ till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria.

²⁸ Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.»

²⁹ Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.

³⁰ Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud.

³¹ Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus.

³² Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron.

³³ Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.»

³⁴ Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.»

³⁵ Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.

³⁶ Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam.

³⁷ Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»

³⁸ Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.» Och ängeln lämnade henne.

³⁹ En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.

⁴⁰ Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.

⁴¹ När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande

⁴² och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!

⁴³ Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?

⁴⁴ Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv.

⁴⁵ Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.»

⁴⁶ Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren,

⁴⁷ och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.

⁴⁸ Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.

⁴⁹ Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.

⁵⁰ Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom.

⁵¹ Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.

⁵² Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt;

⁵³ hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.

⁵⁴ Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet

⁵⁵ mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.»

⁵⁶ Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen.

⁵⁷ Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.

⁵⁸ Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.

⁵⁹ Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.

⁶⁰ Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.»

⁶¹ Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.»

⁶² Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta.

⁶³ Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig.

⁶⁴ Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.

⁶⁵ Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.

⁶⁶ Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.

⁶⁷ Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:

⁶⁸ »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,

⁶⁹ och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,

⁷⁰ såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun.

⁷¹ Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,

⁷² och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,

⁷³ vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,

⁷⁴ Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,

⁷⁵ ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.

⁷⁶ Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,

⁷⁷ till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.

⁷⁸ Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,

⁷⁹ för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.»

⁸⁰ Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.