2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

Footnotes:

1408. Haec et sequentia se ita habent historice, sicut scripta sunt, sed historica sunt repraesentativa, omnia verba sunt significativa: se ita res habet in omnibus historicis Verbi, non solum in libris Mosis sed etiam in Josuae, Judicum, Samuelis et Regum, in quibus omnibus nihil aliud apparet quam historicum; sed tametsi historicum est in sensu litterae, usque in sensu interno sunt arcana caeli quae recondita ibi latent; quae arcana nusquam videri possunt quamdiu mens cum oculo tenetur in historicis, nec prius revelantur quam cum mens a sensu litterae removetur: se habet Verbum Domini sicut corpus in quo anima viva; quae animae sunt, non apparent dum inhaeret mens corporeis, adeo ut vix credat se animam habere, minus quod victura post mortem; ut primum vero a corporeis recedit, patent illa quae animae et vitae sunt; quae etiam causa est, non solum quod moritura corporea antequam homo potest e novo nasci aut regenerari, sed etiam quod corpus moriturum ut venire possit in caelum ac videre caelestia: ita se habet cum Verbo Domini; illius corporea sunt illa quae sunt sensus litterae, in quibus cum mens tenetur, interna nusquam videntur, sed quando quasi mortua sunt, tunc primum sistuntur videnda: sed usque sunt illa quae sunt sensus litterae similia illis qua apud hominem in ejus corpore, nempe scientificis memoriae quae ex sensualibus sunt, quae sunt vasa communia in quibus interiora seu interna; inde sciri potest quod aliud sint vasa et aliud essentialia quae in vasis; vasa sunt naturalia, essentialia quae in vasis, sunt spiritualia et caelestia; ita quoque historica Verbi, ut et singulae voces in Verbo, sunt vasa communia, naturalia, immo materialia, in quibus spiritualia et caelestia; haec nusquam in conspectum veniunt nisi per sensum internum: unicuivis hoc constare potest solum ex eo quod multa in Verbo secundum apparentias, immo secundum fallacias sensuum, dicta sint; ut quod Dominus irascatur, puniat, maledicat, occidat, et talia plura, cum tamen in sensu interno contraria sunt; nempe quod Dominus nusquam irascatur et puniat, minus maledicat et occidat; usque tamen iis qui ex simplicitate cordis credunt Verbum sicut illud capiunt in littera, nihil nocet dum in charitate vivunt; causa est quia Verbum nihil aliud docet quam ut quisque cum proximo vivat in charitate, utque ament Dominum supra omnia; qui hoc faciunt, illi habent interna apud se, et sic apud eos fallaciae ex sensu litterae captae facile discutiuntur.

2159. Quod ‘servus’ sit humanum apud Dominum antequam Divinum factum, constare potest ex pluribus locis apud Propheta' causa est, de qua aliquoties prius, quod humanum apud Dominum non aliud fuerit, antequam illud exuerit, et Divinum fecerit: humanum apud Ipsum fuit ex matre, ita infirmum, secum habens inde hereditarium, quod per tentationum pugnas ¹ evicit et prorsus expuli usque adeo ut nihil reliqui de infirmo et hereditario ex matre habuerit, immo tandem nec quicquam a matre; sic ut exuerit prorsus maternum ut non amplius filius ejus; quemadmodum etiam Ipse dicit, apud Marcum, Dixerunt Jesu, Ecce mater Tua, et fratres Tui foris quaerunt Te; et ² respondit illis, dicens, Quae est mater Mea, aut fratres Me et circumspiciens circumcirca, qui circum Ipsum sedebant, dixi Ecce mater Mea, et fratres Mei; quisquis namque fecerit voluntatem Dei, hic frater Meus, et soror Mea, et mater Mea, 3:32-35; Matth. 12:46-49 [KJV 46-50]; Luc. 8:20, 21.

[2] Cumque exuerit hoc humanum, induit Humanum Divinum, ex quo appellavit Se ‘Filium hominis’, ut pluries in Verbo Novi Testamenti, tum etiam ‘Filium Dei’; et per ‘Filium hominis’ significavit ipsum verum et per ‘Filium Dei’ ipsum bonum, quod fuit Humanae Ipsius Essentiae cum facta Divina; prior status fuit humiliationis Domini, hic autem glorificationis Ipsius, de quo prius, n. 1999:

[3] in statu priore, nempe humiliationis, cum adhuc habuit ³ apud se' humanum infirmum, adoravit Jehovam sicut alium a Se, et quidem sicut servus, nam humanum ‘infirmum’ non aliud est respective; quare etiam in Verbo de humano illo praedicatur ‘servus’; ut apud Esaiam,

Protegam super civitatem hanc ad servandum illam propter Me, et propter Davidem servum Meum, 37:35;

ubi de Assyriis, in quorum castris ab angelo percussi sunt centum et octoginta quinque omnia; ‘David’ pro ⁴ Domino Qui quia venturus, quoad humanum dicitur ‘servus’; quod ‘David’ in Verbo pro Domino, videatur n. 1888:

[4] apud eundem Prophetam, Ecce, servus Meus, cui innitar, electus Meus, beneplacet anima Mea, dedi spiritum Meum super illum; judicium gentibus proferet, 42:1;

ubi manifeste de Domino de quo ‘servus et electus’, cum fuit in humano, praedicatur:

apud eundem,

Quis caecus, nisi servus Meus et surdus sicut angelus [Meus, quem] mittam? quis caecus sicut perfectus, et caecus sicut servus Jehovae? 42:19;

ubi etiam de Domino de quo similiter ‘servus et angelus’, cum fuit in humano, praedicatur:

[5] apud eandem, Vos testes Mei, dictum Jehovae, et servus Meus, quem elegi; propterea ut sciatis et credatis Mihi, et intelligatis, quod Ego Ipse, 43:10:

apud eundem,

Dixit Jehovah formator meus ab utero in servum sibi, ad reducendum Jacobum ad Ipsum, et Israel Ipsi congregetur:... et dixit, Leve est ⁵ , ut sis Mihi servus ad erigendum tribus Jacobi, ... dedi te in lucem gentium, ad esse salutem Meam usque ad extremitatem terrae, 49:5, 6;

ubi etiam manifeste de Domino, ac de humano Ipsius, antequam factus ‘lux gentium’, et ‘salus ad extremitatem terrae ’ ⁶ :

apud eundem,

Quis inter vos timens Jehovae, audiens vocem servi Ipsius, qui ambulat in tenebris, et non splendor ei? confidat in nomine Jehovae, et innitatur Deo suo, 50:10;

‘servus’ etiam pro humano apud Dominum, in quo cum fuit et docuit viam veritatis, est ‘vox servi Jehovae’:

[6] apud eundem,

Vadens coram vobis Jehovah, et colligens vos Deus Israelis, ecce prudenter aget servus Meus, ⁷ extolletur et exaltabitur et evehetur valde, 52:12, 13;

quod de Domino cum fuit in humano praedicetur ‘servus’, constat nam de illo dicitur, quod ‘extolletur, exaltabitur et evehetur’:

apud eundem,

Non forma illi, et non honor, vidimus illum, sed non aspectus, ... contemptus, vir dolorum, notus morbo; Jehovah voluit conterere illum, infirmum fecit: si posuerit reatum animam suam, videbit semen, prolongabit dies, et voluntas Jehovae per manum Ipsius prosperabitur: ex labore animae suae videbit, saturabitur, per cognitionem suam justificabit justus servus Meus multos; iniquitates eorum Ipse portavit, 53:2, 3, 10, 11;

ubi aperte, sicut in toto hoc capite ⁸ agitur de statu humiliationis Domini; quod tunc in infirmo humano, etiam dicitur, nempe quo vir dolorum, notus morbo, infirmus, in labore animae suae fuerit praeter plura, in quo statu praedicatur ‘servus’.

Footnotes: