116. Om solen i himlen.

I himlen synes inte världens sol, ej heller något som är från den solen, eftersom detta allt är naturligt. Naturen har nämligen sin begynnelse från den solen, och vad helst som frambringas genom den kallas naturligt. Det andliga däremot, i vilket himlen är, är över naturen och alldeles åtskilt från det naturliga; inte heller ha de någon gemenskap med varandra annat än genom motsvarigheter. Hur beskaffad åtskillnaden är, kan man förstå av det som förut (i nr 38) är sagt om graderna, och hurdan förbindelsen är, utav det som i de två föregående kapitlen är sagt om motsvarigheterna.

303. Himlens förbindelse med människan genom Ordet.

De som tänka från ett inre förnuft kunna se, att allt genom förmedlande ting har samband med det Första, och att vadhelst som inte har samband därmed försvinner. De veta nämligen, när de tänka efter, att intet kan bestå av sig själv, utan från vad som är före det, således att alla ting är från det Första; och att sambandet med vad som är före är såsom vad en verkan är i förhållande till sin verkande orsak; ty när den verkande orsaken borttages från sin verkan, upplöses och försvinner verkan. Eftersom de lärde ha tänkt så, därför ha de sett och sagt, att bestånd är ett ständigt tillblivande, således att alla ting, eftersom de blivit till av det Första, även ständigt uppstå, det är, äga bestånd därifrån. Men hur beskaffat varje saks samband är med det som är före den, således med det Första, varifrån allting är, kan inte sägas med få ord, eftersom det är växlande och olika. Det kan i allmänhet endast sägas, att det finns ett samband mellan den naturliga världen och den andliga världen och att det i följd därav är en motsvarighet mellan alla ting i den naturliga världen och alla ting i den andliga världen, om vilken motsvarighet kan ses nr 103-115; ävensom att det är ett samband och därav en motsvarighet mellan alla ting i människan och alla ting i himlen, om vilken motsvarighet även ovan nr 87-102.