1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

9063. ‘Ad liberum ¹ mittet’ illum pro dente ejus': quod significet quod non servire amplius possit interno, constat ex significatione ‘ad liberum ² mittere’ quod sit dimittere e servitio, ita non amplius servire, ut supra n. 9061, et ex significatione ‘dentis’ quod sit sensuale, de qua nunc supra n. 9062. Quomodo cum his se habet, sciri potest ex illis quae de statu interni hominis cum externus laesus est, mox supra n. 9061 ostensa sunt; similiter se habet cum sensuali laeso, hoc enim est ultimum in naturali homine; quod etiam hoc regenerandum sit ut homo plene regeneratus sit, videatur n. 6844, 6845, 7645. Quod haec quae de oculo et de dente servi aut ancillae statuta sunt, arcana in se contineant quae nemo videre potest nisi per sensum internum, cuivis potest constare; quid enim absque arcana causa foret statuere quod servi dimitterentur liberi propter oculum aut propter dentem, et non propter alia membra ³ cum corrumperentur? sed arcana ⁴ illa causa patet cum scitur quid in spirituali sensu significatur per ‘oculum’ et per ‘dentem’; quod cum scitur, in lucem venit cur ita statutum sit.

Footnotes:

6948. ‘Et dixit, Projice illum terram; et projecit illum terram’: quod significet potentiae Divini Naturalis Domini influxum in sensuale, constat ex significatione ‘baculi’ quod sit potentia in naturali, et cum dicitur de Domino, quod sit potentia procedens a Divino Naturali Ipsius, de qua mox supra n. 6947; ex significatione ‘projicere’, seu emittere, quod sit procedens, ita influxus; et ex significatione ‘terrae’ quod sit externum hominis, de qua n. 82, 913, 1411, 1733, hic sensuale et corporeum ejus, quae sunt extrema, quia baculus factus est in serpentem, et per ‘serpentem’ homo sensualis et corporeus significatur.

[2] Per potentiam Divinam Domini hic intelligitur Divinum Verum procedens a Domino, nam Divino Vero inest potentia adeo ut sit ipsa potentia, n. 3091, 4931, 6344, ¹ 6423; Divinum Verum procedens a Domino influit in omnem hominem per interiora ejus in exteriora usque in sensuale externum et in corporeum, et excitat ubivis correspondentia in suo ordine, in sensuali correspondentia qualia apparent in mundo et super tellure; sed quia illa quae in mundo et super tellure, apparent aliter quam sunt, ideo sunt plena ² fallaciis; quare sensuale ³ cum in illis solis ⁴ malis, non potest non contra ⁵ bona et vera fidei cogitare quia ex fallaciis cogitat, et ⁶ cum influit Divinum Verum, illud in falsum vertere; quod homo qui non elevatus est a sensuali, sed in illo et cogitat ex illo, ex fallaciis cogitet, illustrari potest ab exemplis:

[3] sicut fallaciae de vita hominis, quod sit corporis, cum tamen est spiritus in corpore; de visu, quod sit oculi, de auditu, quod sit auris, de loquela, quod sit linguae et oris, cum tamen spiritus est qui videt, qui audit, qui loquitur, per organa illa corporis; fallaciae de vita, quod ea sit in homine ⁷ permanens, cum tamen influit; fallaciae de anima, quod non possit esse in humana forma, et in humanis ⁸ sensibus, et affectionibus; fallaciae de caelo et de inferno, quod illud sit supra hominem et hoc infra illum, cum tamen ⁹ sunt in illo; fallaciae, quod objecta influant in interiora, cum tamen externum non influit in internum, sed internum in externum; fallaciae de vita post mortem, quod non dari queat nisi simul sit cum corpore; praeter fallacias in naturalibus, unde conjecturae tam plurium inter se collidentes.

[4] Quis non videre potest quod fallaciae et inde falsa ¹⁰ prae veris dominentur, solum ex lite quae diu exstiterat de circulatione sanguinis, quae tametsi tot suffulta fuit documentis experientiae, usque tamen in ambiguo diu permansit? et quoque ex lite de sole, quod quotidie circumferretur circum hanc tellurem? et non modo sol, sed etiam luna, omnes planetae, et universum caelum stelliferum, semel quovis die? et quoque ex lite quae adhuc perstat de anima, ejus conjunctione cum corpore, et de sede ibi? cum fallaciae sensus in talibus dominantur, quae tamen patent qualia sunt ex tam multis phaenomenis et effectibus, quid non in talibus quae sunt caeli, quae quia sunt spiritualia, non patent nisi per correspondentias?

[5] Ex his nunc constare potest quale est sensuale hominis in se spectatum, ¹¹ et sibi relictum, quod nempe sit in fallaciis et inde in falsis, ita contra vera et bona fidei; inde est quod ¹² cum homo in sensuali est et in ejus lumine, in caligine sit quoad illa quae ¹³ sunt spiritualis mundi, hoc est, quoad illa quae ¹⁴ sunt in luce a Divino; et quod lumen sensuale vertatur in meram caliginem cum incidit in illud lux e caelo; causa est quia vera quae sunt lucis Divinae non possunt una esse cum fallacibus et inde falsis, ¹⁵ sed exstinguunt illa et sic inducunt caliginem.

Footnotes: