1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

6752. ‘Et vocavit nomen ejus Moscheh’: quod significet quale status tunc, constat ex significatione ‘nominis’ et ‘vocare nomen’ quod sit quale, de qua n. 144, 145, 1754, 1896, 2009, 2724, 3006, 3421, 6674; hic quale status quia cum nominatur aliquis, ipsum nomen tunc significat statum, n. 1946, 2643, 3422, 4298; quale status quod significatur, ¹ est ² quale status legis Divinae in principio apud Dominum, et ³ quale status veri Divini principio apud hominem qui regeneratur ⁴ . Duo sunt imprimis qui repraesentant Dominum quoad Verbum, nempe Moses et Elias, ‘Moses’ Dominum quoad libros historicos, ‘Elias’ quoad Prophetas; praeterea etiam sunt Elisaeus, et ultimo Johannes Baptista, quare hic est qui intelligitur per ‘Eliam qui venturus’, Matth. 17:10-13; Luc. 1:17;

sed antequam ostendi potest quod ‘Moses’ repraesentet legem Divinam, ⁵ dicendum est quid lex Divina: lex Divina in lato sensu significat totum Verbum; in minus lato significat Verbum historicum; in stricto ⁶ quod per Mosen scriptum est; et in strictissimo decem praecepta tabulis lapideis super monte Sinai inscripta; Moses legem ⁷ in minus lato sensu, tum in stricto, et quoque in strictissimo repraesentat.

[2] Quod Lex in lato sensu sit totum Verbum, tam historicum quam propheticum, constat apud Johannem, Nos audivimus ex Lege, quod Christus (Messias) manet in aeternum, 12:34;

quod hic per ‘Legem’ intelligatur etiam Verbum propheticum, patet, nam hoc scriptum est apud Esai. 9:5, 6 [KJV 6, 7];

apud Davidem,

Ps. 110:4;

et apud Danielem, 7:13, 14:

apud eundem,

Ut impleretur Verbum scriptum in Lege, Odio habuerunt Me sine causa, 15:25;

similiter, nam hoc scriptum est apud Davidem, Ps. 35:19:

apud Matthaeum, Amen dico vobis, Usque dum praetereat caelum et terra, iota unum ac unum corniculum non praeteribit de Lege, donec omnia fiant, 5:18 ⁸ ; hic ‘Lex’ in lato sensu pro toto Verbo.

[3] Quod Lex in minus lato sensu sit Verbum historicum, constat apud Matthaeum, Omnia quaecumque volueritis ut faciant vobis homines, sic et vos facite illis; haec enim est Lex et Prophetae, 7:12;

hic distinguitur Verbum in Legem et Prophetas, et quia Verbum ⁹ est distinctum in Historicum et ¹⁰ Propheticum, sequitur quod per ‘Legem’ intelligatur Verbum historicum, et per ‘Prophetas’ Verbum propheticum: similiter apud eundem, ¹¹

In his duobus mandatis Lex et Prophetae pendent, Matth. 22:38-[KJV Matth. 22:40]:

¹² apud Lucam,

Lex et Prophetae usque ad Johannem, abhinc regnum Dei evangelizatur, 16:16; ¹³ Matth. 11:13'.

[4] Quod Lex in stricto sensu sit Verbum quod scriptum est per Mosen, constat apud Mosen,

Cum absolvisset Moses scribere verba Legis hujus super librum, usque dum consummavit illa; praecepit Moses Levitis portantibus arcam Jehovae, dicendo, Accipiendo librum Legis hujus, et ponite illum a latere arcae foederis Jehovae Dei vestri, Deut. 31:24-26; ¹⁴ liber Legis' pro Libris Mosis:

apud eundem,

Si non custodias facere omnia verba Legis hujus scripta in libro hoc, omnem morbum et omnem plagam, quae non scripta in libro Legis hujus, occulte mittet Jehovah super te, usque dum perdaris, Deut. 28:58, 61;

similiter:

apud Davidem,

In Lege Jehovae beneplacitum illius, et in Lege Ipsius meditatur diu et noctu, Ps. 1:2;

‘Lex Jehovae’ pro Libris Mosis, nam nondum Libri prophetici, nec historici modo Liber Joschuae et ¹⁵ Judicum: praeter ¹⁶ in locis ubi dicitur ‘Lex Mosis’, de quibus in mox sequentibus.

[5] Quod Lex in strictissimo sensu sint decem praecepta tabulis lapideis super monte Sinai inscripta, notum est, videatur ¹⁷ Jos. 8:32;

sed haec Lex etiam vocatur Testimonium, Exod. 25:16, 21.

[6] Quod Moses repraesentet Legem in minus lato sensu, seu Verbum historicum, tum quoque Legem in stricto, et quoque in ¹⁸ strictissimo, constat ex illis locis ubi loco ¹⁹ Legis dicitur ‘Moses’, et ubi Lex vocatur ‘Lex Mosis’, ut apud Lucam, Dixit illi Abraham, Habent Mosen et Prophetas, audiunto illos; si Mosen et Prophetas non audiunt, nec si quis ex mortuis resurrexerit, persuadebuntur, 16:29, 31; ²⁰ hic per ‘Mosen et Prophetas’ ²¹ simile significatur quod per ‘Legem et Prophetas’, ²² nempe Verbum historicum et propheticum, inde patet quod ‘Moses’ sit Lex seu Verbum historicum: apud eundem,

Jesus incipiens a Mose et ab omnibus prophetis, et interpretatus est in omnibus scripturis, quae ad Ipsum pertinerent, 24:27 ²³ :

apud eundem,

Oportet impleri omnia quae scripta sunt in Lege Mosis et Prophetis et Psalmiis de Me, 24:44:

apud Johannem,

Philippus dixit, Quem scripsit Moses in Lege ²⁴ , invenimus Jesum, 1:46 [KJV 45]:

apud eundem,

In Lege Moses nobis praecepit, 8:5:

apud Danielem,

Defluxit super nos maledictio et juramentum, quod scriptum in Lege Mosis servi Dei, quia peccavimus Ipsi. Sicut scriptum in Lege Mosis, omne malum ²⁵ venit super nos, 9:11, 13:

²⁶ apud Joschuam, Joschua scripsit super lapide altaris copiam Legis Mosis, 8:32;

[7] ‘Lex Mosis’ dicitur quia per ‘Mosen’ repraesentatur Dominus quoad Legem, hoc est, quoad Verbum, ²⁷ in [minus] lato sensu quoad Verbum historicum; inde ²⁸ est quod tribuatur Mosi, quod ²⁹ est Domini, ut apud Johannem, Moses dedit vobis Legem: Moses dedit vobis circumcisionem; si circumcisionem accipit homo in sabbato, ita ut non solvatur Lex Mosis, 7:19, 22, 23:

apud Marcum, Moses dixit, Honora patrem tuum et matrem tuam, 7:10:

apud eundem,

Jesus respondens dixit illis, Quid vobis praecepit Moses? Dixerunt, Moses permisit libellum repudii scribere, et dimittere, 10:3, 4 ³⁰ : et quia ob repraesentationem tribuitur Mosi, quod Domini est, dicitur et ‘Lex Mosis’, et ‘Lex Domini’, apud Lucam, Cum impleti sunt dies purificationis illorum, juxta Legem Mosis, deduxerunt Ipsum in Hierosolymam ut sisterent Domino quemadmodum scriptum est in Lege Domini quod omnis masculus aperiens uterum, sanctum Domino vocandus, et ut darent sacrificium juxta quod dictum in Lege Domini, par turturum et duos pullos ³¹ columbarum, 2:22-24, 39.

[8] Quia ‘Moses’ repraesentabat Legem, licuit illi intrare ad Dominum super monte Sinai, et non solum recipere tabulas Legis ibi sed etiam audire Legis statuta et judicia, et illa mandare populo; et quoque dicitur quod inde in Mosen crederent in aeternum, Dixit Jehovah ad Mosen, Ecce Ego veniam ad te in nebula nubis, ut audiat populus quando locutus fuero ad te, et etiam in te credant in aeternum, Exod. 19:9;

‘in nebula nubis’ dicitur quia per ‘nubem’ intelligitur Verbum in littera; inde quoque cum Moses intravit ad Dominum super monte Sinai, dicitur quod intraverit ‘in nubem’, Exod. 20:18, 24:2, 18, ³² 34:2-5;

quod ‘nubes’ sit sensus litteralis Verbi, videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. ;

[9] et quia repraesentabat Legem seu Verbum, ideo quoque, Cum ³³ descendit de monte Sinai, radiabat cutis facierum ejus cum loqueretur; et dabat super facies suas velamen, Exod. 34:28 ad fin. ;

‘radiatio ³⁴ facierum’ significabat internum Legis, nam ³⁵ hoc est in luce caeli, et ideo vocatur gloria, n. 5922, ³⁶ et ‘velamen’ significabat externum ³⁷ Legis; quod ‘velaret faciem cum loqueretur cum populo’, erat quia internum illi obtectum erat, et ita obscuratum ³⁸ isti populo ut non sustinuerint aliquid lucis inde; quod ‘facies’ sit internum, videatur n. 1999, 2434, ³⁹ 3527, 3573, 4066, 4796-4805, 5102, 5695. Quia per ‘Mosen’ repraesentabatur Dominus quoad Verbum historicum, et per ‘Eliam’ Dominus quoad Verbum propheticum, idcirco cum transformatus Dominus, Visi sunt Moses et Elias cum Ipso colloquentes, Matth. 17:3;

nec alii cum Domino, ⁴⁰ quando in mundo Divinum Ipsius apparuit, colloqui potuerunt quam qui repraesentabant Verbum, nam collocutio ⁴¹ cum Domino est per Verbum ⁴² ; quod ‘Elias’ repraesentaverit Dominum quoad Verbum, videatur n. 2762, 5247 fin;

[10] et quia uterque, tam ‘Moses’ quam ‘Elias’, simul repraesentabat totum Verbum, idcirco ubi agitur de Elia, quod mitteretur ante Dominum, ⁴³ memoratur uterque apud Malachiam,

Mementote Legis Mosis, servi mei, quam praecepi illi in Chorebo pro toto Israele, statutorum et judiciorum: En Ego mittens vobis Eliam prophetam, antequam venit dies Jehovae magnus et terribilis, 3:22-24 [KJV 4:4-6];

involvunt illa, quod praecederet qui annuntiaret Adventum ⁴⁴ secundum Verbum.

Footnotes:

6148. ‘Solum humum sacerdotum non emit’: quod significet quod internum e naturali comparaverit sibi facultates recipiendi bonum, quia illae ab ipso, constat ex repraesentatione ‘Josephi’, de quo haec dicuntur, quod sit internum, de qua prius; ex significatione ‘humi’ quod sit receptaculum veri, de qua supra n. 6135-6137, hic facultas recipiendi bonum; facultas enim est receptibilitas quae inerit ut receptaculum sit receptaculum; facultas illa venit a bono, hoc est, per bonum a Domino; nisi enim a Domino influeret bonum amoris, nusquam alicui homini foret facultas recipiendi verum nec bonum; influxus boni amoris a Domino facit ut omnia intus in homine disponantur ad receptionem; quod facultas recipiendi bonum e naturali sit, significatur per quod ‘humus in Aegypto esset’; per ‘Aegyptum’ enim significatur naturale quoad scientifica, n. 6142; ex significatione ‘sacerdotum’ quod sit bonum, de qua sequitur; et ex significatione ‘non emere’ quod sit non ¹ appropriare sibi facultates illas, sicut appropriavit sibi vera et veri bona cum receptaculis eorum, quod factum per desolationes et sustentationes, ex causa quia facultates illae ab ipso, hoc est, ab interno, essent; inde est quod per ‘solum humum sacerdotum non emit’ significetur quod internum e naturali comparaverit sibi facultates recipiendi bonum, quia illae ab ipso.

[2] Cum his ita se habet: facultates recipiendi verum et bonum, apud hominem sunt immediate a Domino, nec aliquid opis ad ² illas sibi comparandas ab homine venit, tenetur enim homo semper in facultate recipiendi bonum et verum; ex facultate illa est ei intellectus et voluntas; at quod non recipiat, est cum homo convertit se ad malum, tunc facultas quidem remanet sed praecluditur ei aditus ad cogitativum et sensitivum, quapropter facultas videndi verum et sentiendi bonum tantum perit quantum homo convertit se ad malum, et in illo se confirmat vita et fide; quod homo ad facultatem recipiendi verum et bonum nihil prorsus contribuat, notum est ex doctrinali in Ecclesia quod nihil veri quod est fidei, et nihil boni quod est charitatis, veniat ab homine sed a Domino; at homo facultatem illam apud se destruere potest; inde nunc constare potest quomodo intelligendum quod internum e naturali comparaverit sibi facultates recipiendi bonum quia illae ab ipso; quod e naturali dicatur, est quia influxus boni a Domino fit per internum in naturale a Domino, ibi cum comparata est facultas recipiendi, tunc fit influxus, nam tunc est receptio, videatur n. 5828.

[3] Quod per ‘sacerdotes’ significentur bona, sciendum est quod bina sint quae procedunt a Domino, nempe bonum et verum; Divinum Bonum repraesentatum fuit per ‘sacerdotes’, et Divinum Verum per ‘reges’; inde est quod per ‘sacerdotes’ significentur bona, et per ‘reges’ vera; de Sacerdotio et de Regio quae praedicantur de Domino, videatur n. 1728, 2015 fin. , 3670: illa bina, nempe sacerdotium et regium, in Ecclesia repraesentativa Antiqua, conjuncta fuerunt in una persona, ex causa quia bonum et verum quae procedunt a Domino, unita sunt; et quoque conjuncta in caelo apud angelos;

[4] persona in qua illa bina in Antiqua Ecclesia conjuncta fuerunt, vocabatur Malkizedech, seu rex justitiae; quod constare potest a Malkizedecho qui venit ad Abrahamum, de quo ita, Malkizedech rex Shalem eduxit panem et vinum, et ille sacerdos Deo Altissimo: et benedixit Abrahamo, Gen. 14:18, 19;

qui quod repraesentaverit Dominum quoad utrumque, patet ex eo quod fuit rex et simul sacerdos, et quod licuisset ei benedicere Abrahamo, et offerre ei panem et vinum, quae etiam tunc temporis erant symbola boni amoris et veri fidei; quod repraesentaverit Dominum quoad utrumque, adhuc patet apud Davidem,

Juravit Jehovah, et non paenitebit Ipsum; Tu sacerdos in aeternum, juxta modum Malkizedechi, Ps. 110:4 ³ ,

haec ibi de Domino dicta sunt; ‘juxta modum Malkizedechi’ est quod et Rex et Sacerdos, hoc est, in supremo sensu quod ab Ipso procedat Divinum Bonum et Divinum Verum una.

[5] Quia Ecclesia repraesentativa etiam institueretur apud Jacobi posteros, sic quoque in una persona conjunctim repraesentaretur Divinum Bonum et Divinum Verum quae procedunt unita a Domino; sed propter bella et propter idololatriam illius populi in principio divisa fuerunt, et qui regnabant super populum, vocabantur duces et postea judices; et qui sancta obibant, dicebantur sacerdotes et fuerunt ex semine Aharonis, ac Levitae; at postea conjungebantur illa bina in una persona ut in Eli et in Samuele; sed quia populus talis erat ut apud illum non posset institui Ecclesia repraesentativa sed modo Ecclesiae repraesentativum, propter idololatricum quod regnabat apud illum, ideo permissum erat ut separarentur, ac Dominus quoad Divinum Verum repraesentaretur per reges, et quoad Divinum Bonum per sacerdotes: quod hoc ex libito populi, non autem ex beneplacito Domini factum, constat ex Verbo Jehovae ad Samuelem, Oboedi voci populi in omni quod dixerint ad te, quoniam non te repudiarunt, sed Me repudiarunt ut non regnem super eos; ... et indicabis illis jus regis, 1 Sam. 8:7 ad fin. , 12:19, 20;

[6] quod bina illa non separanda essent, erat causa quia Divinum Verum separatum a Divino Bono damnat unumquemvis, at Divinum Verum unitum Divino Bono salvat; ex Vero enim Divino homo damnatus est ad infernum, sed a Divino Bono eximitur inde et elevatur in caelum; salvatio est misericordiae, ita a Divino Bono; damnatio autem est cum homo renuit misericordiam ac ita rejicit a se Divinum Bonum, inde relinquitur judicio ex Vero; quod ‘reges’ repraesentaverint Divinum Verum, videatur n. 1672, 1728, 2015, 2069, 3009, 3670, 4575, 4581, 4966, 5044, 5068.

[7] Quod ‘sacerdotes’ repraesentaverint Dominum quoad Divinum Bonum, ac inde per illos significetur bonum, constare potest ab omnibus illis in sensu interno quae instituta sunt de sacerdotio cum Aharon electus, et dein Levitae; ut quod summus sacerdos ⁴ solum intraret in Sanctum sanctorum, ac ibi ministraret; quod sancta Jehovae pro sacerdote essent, Lev. 23:20, 27:21; quod In terra non haberent partem et hereditatem, sed quod Jehovah erit pars et hereditas eorum, Num. 18:20, Deut. 10:9, 18:1: Quod Levitae dati sint Jehovae loco primogenitorum, et quod a Jehovah dati Aharoni, Num. 3:9, 12, 13, 40 ad fin. , 8:16-19: Quod sacerdos maximus cum Levitis in medio castrorum essent, cum metabantur et cum proficiscebantur, Num. 1:50-54, 2:17, 3:23-38, 4:1 ad fin. :

Quod nullus ex semine Aharonis in quo aliqua macula, accederet ad offerenda holocausta et sacrificia, Lev. 21:17-20:

[8] praeter plura, ut quae Lev. 21:9-13, et alibi; haec omnia repraesentabant in supremo sensu Divinum Bonum Domini et inde in sensu respectivo bonum quod amoris et charitatis; vestes autem Aharonis, quae vestes sanctitatis vocatae sunt, repraesentabant Divinum Verum a Divino Bono, de quibus, ex Divina Domini misericordia, in explicationibus super illa quae in Exodo.

[9] Quia verum per ‘reges’, ac bonum per ‘sacerdotes’ significantur, ideo reges et sacerdotes in Verbo pluries simul nominantur, ut apud Johannem, Jesus Christus fecit nos reges et sacerdotes Deo et Patri Suo, Apoc. 16, 5:10;

‘reges’ dicuntur facti ex vero quod fidei, et ‘sacerdotes’ ex bono quod charitatis; ita verum et bonum apud illos qui in Domino sunt, conjuncta sunt ut sunt in caelo, ut supra dictum; hoc intelligitur per ‘fieri reges et sacerdotes’:

[10] apud Jeremiam,

Fiet in die illo, ... peribit cor regis et principum, et obstupescent sacerdotes, et prophetae admirabuntur, 4:9:

apud eundem,

Pudefacti sunt domus Israelis, ipsi reges eorum, principes eorum et sacerdotes eorum, et prophetae eorum, 2:26:

apud eundem,

Reges Jehudae, principes, sacerdotes et prophetae, et habitatores Hierosolymae, 8:1;

in illis locis ‘reges’ pro veris, ‘principes’ pro primariis veris, n. 1486, 2089, 5044, ‘sacerdotes’ pro bonis, et ‘prophetae’ pro docentibus, n. 2534.

[11] Praeterea sciendum quod ‘Josephus humum sacerdotum non emerit’, quod id fuerit repraesentativum quod a Domino omnis facultas recipiendi verum et bonum, patet a simili lege de agris Levitarum, apud Mosen,

Ager suburbii urbium Levitarum non vendetur, quia possessio aeterna iis ille, Lev. 25:34,

per hoc intelligitur in sensu interno quod nullus homo sibi aliquid vindicare debeat de bono Ecclesiae, quod est bonum amoris et charitatis, quia id a solo Domino.

Footnotes: