1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

6752. ‘Et vocavit nomen ejus Moscheh’: quod significet quale status tunc, constat ex significatione ‘nominis’ et ‘vocare nomen’ quod sit quale, de qua n. 144, 145, 1754, 1896, 2009, 2724, 3006, 3421, 6674; hic quale status quia cum nominatur aliquis, ipsum nomen tunc significat statum, n. 1946, 2643, 3422, 4298; quale status quod significatur, ¹ est ² quale status legis Divinae in principio apud Dominum, et ³ quale status veri Divini principio apud hominem qui regeneratur ⁴ . Duo sunt imprimis qui repraesentant Dominum quoad Verbum, nempe Moses et Elias, ‘Moses’ Dominum quoad libros historicos, ‘Elias’ quoad Prophetas; praeterea etiam sunt Elisaeus, et ultimo Johannes Baptista, quare hic est qui intelligitur per ‘Eliam qui venturus’, Matth. 17:10-13; Luc. 1:17;

sed antequam ostendi potest quod ‘Moses’ repraesentet legem Divinam, ⁵ dicendum est quid lex Divina: lex Divina in lato sensu significat totum Verbum; in minus lato significat Verbum historicum; in stricto ⁶ quod per Mosen scriptum est; et in strictissimo decem praecepta tabulis lapideis super monte Sinai inscripta; Moses legem ⁷ in minus lato sensu, tum in stricto, et quoque in strictissimo repraesentat.

[2] Quod Lex in lato sensu sit totum Verbum, tam historicum quam propheticum, constat apud Johannem, Nos audivimus ex Lege, quod Christus (Messias) manet in aeternum, 12:34;

quod hic per ‘Legem’ intelligatur etiam Verbum propheticum, patet, nam hoc scriptum est apud Esai. 9:5, 6 [KJV 6, 7];

apud Davidem,

Ps. 110:4;

et apud Danielem, 7:13, 14:

apud eundem,

Ut impleretur Verbum scriptum in Lege, Odio habuerunt Me sine causa, 15:25;

similiter, nam hoc scriptum est apud Davidem, Ps. 35:19:

apud Matthaeum, Amen dico vobis, Usque dum praetereat caelum et terra, iota unum ac unum corniculum non praeteribit de Lege, donec omnia fiant, 5:18 ⁸ ; hic ‘Lex’ in lato sensu pro toto Verbo.

[3] Quod Lex in minus lato sensu sit Verbum historicum, constat apud Matthaeum, Omnia quaecumque volueritis ut faciant vobis homines, sic et vos facite illis; haec enim est Lex et Prophetae, 7:12;

hic distinguitur Verbum in Legem et Prophetas, et quia Verbum ⁹ est distinctum in Historicum et ¹⁰ Propheticum, sequitur quod per ‘Legem’ intelligatur Verbum historicum, et per ‘Prophetas’ Verbum propheticum: similiter apud eundem, ¹¹

In his duobus mandatis Lex et Prophetae pendent, Matth. 22:38-[KJV Matth. 22:40]:

¹² apud Lucam,

Lex et Prophetae usque ad Johannem, abhinc regnum Dei evangelizatur, 16:16; ¹³ Matth. 11:13'.

[4] Quod Lex in stricto sensu sit Verbum quod scriptum est per Mosen, constat apud Mosen,

Cum absolvisset Moses scribere verba Legis hujus super librum, usque dum consummavit illa; praecepit Moses Levitis portantibus arcam Jehovae, dicendo, Accipiendo librum Legis hujus, et ponite illum a latere arcae foederis Jehovae Dei vestri, Deut. 31:24-26; ¹⁴ liber Legis' pro Libris Mosis:

apud eundem,

Si non custodias facere omnia verba Legis hujus scripta in libro hoc, omnem morbum et omnem plagam, quae non scripta in libro Legis hujus, occulte mittet Jehovah super te, usque dum perdaris, Deut. 28:58, 61;

similiter:

apud Davidem,

In Lege Jehovae beneplacitum illius, et in Lege Ipsius meditatur diu et noctu, Ps. 1:2;

‘Lex Jehovae’ pro Libris Mosis, nam nondum Libri prophetici, nec historici modo Liber Joschuae et ¹⁵ Judicum: praeter ¹⁶ in locis ubi dicitur ‘Lex Mosis’, de quibus in mox sequentibus.

[5] Quod Lex in strictissimo sensu sint decem praecepta tabulis lapideis super monte Sinai inscripta, notum est, videatur ¹⁷ Jos. 8:32;

sed haec Lex etiam vocatur Testimonium, Exod. 25:16, 21.

[6] Quod Moses repraesentet Legem in minus lato sensu, seu Verbum historicum, tum quoque Legem in stricto, et quoque in ¹⁸ strictissimo, constat ex illis locis ubi loco ¹⁹ Legis dicitur ‘Moses’, et ubi Lex vocatur ‘Lex Mosis’, ut apud Lucam, Dixit illi Abraham, Habent Mosen et Prophetas, audiunto illos; si Mosen et Prophetas non audiunt, nec si quis ex mortuis resurrexerit, persuadebuntur, 16:29, 31; ²⁰ hic per ‘Mosen et Prophetas’ ²¹ simile significatur quod per ‘Legem et Prophetas’, ²² nempe Verbum historicum et propheticum, inde patet quod ‘Moses’ sit Lex seu Verbum historicum: apud eundem,

Jesus incipiens a Mose et ab omnibus prophetis, et interpretatus est in omnibus scripturis, quae ad Ipsum pertinerent, 24:27 ²³ :

apud eundem,

Oportet impleri omnia quae scripta sunt in Lege Mosis et Prophetis et Psalmiis de Me, 24:44:

apud Johannem,

Philippus dixit, Quem scripsit Moses in Lege ²⁴ , invenimus Jesum, 1:46 [KJV 45]:

apud eundem,

In Lege Moses nobis praecepit, 8:5:

apud Danielem,

Defluxit super nos maledictio et juramentum, quod scriptum in Lege Mosis servi Dei, quia peccavimus Ipsi. Sicut scriptum in Lege Mosis, omne malum ²⁵ venit super nos, 9:11, 13:

²⁶ apud Joschuam, Joschua scripsit super lapide altaris copiam Legis Mosis, 8:32;

[7] ‘Lex Mosis’ dicitur quia per ‘Mosen’ repraesentatur Dominus quoad Legem, hoc est, quoad Verbum, ²⁷ in [minus] lato sensu quoad Verbum historicum; inde ²⁸ est quod tribuatur Mosi, quod ²⁹ est Domini, ut apud Johannem, Moses dedit vobis Legem: Moses dedit vobis circumcisionem; si circumcisionem accipit homo in sabbato, ita ut non solvatur Lex Mosis, 7:19, 22, 23:

apud Marcum, Moses dixit, Honora patrem tuum et matrem tuam, 7:10:

apud eundem,

Jesus respondens dixit illis, Quid vobis praecepit Moses? Dixerunt, Moses permisit libellum repudii scribere, et dimittere, 10:3, 4 ³⁰ : et quia ob repraesentationem tribuitur Mosi, quod Domini est, dicitur et ‘Lex Mosis’, et ‘Lex Domini’, apud Lucam, Cum impleti sunt dies purificationis illorum, juxta Legem Mosis, deduxerunt Ipsum in Hierosolymam ut sisterent Domino quemadmodum scriptum est in Lege Domini quod omnis masculus aperiens uterum, sanctum Domino vocandus, et ut darent sacrificium juxta quod dictum in Lege Domini, par turturum et duos pullos ³¹ columbarum, 2:22-24, 39.

[8] Quia ‘Moses’ repraesentabat Legem, licuit illi intrare ad Dominum super monte Sinai, et non solum recipere tabulas Legis ibi sed etiam audire Legis statuta et judicia, et illa mandare populo; et quoque dicitur quod inde in Mosen crederent in aeternum, Dixit Jehovah ad Mosen, Ecce Ego veniam ad te in nebula nubis, ut audiat populus quando locutus fuero ad te, et etiam in te credant in aeternum, Exod. 19:9;

‘in nebula nubis’ dicitur quia per ‘nubem’ intelligitur Verbum in littera; inde quoque cum Moses intravit ad Dominum super monte Sinai, dicitur quod intraverit ‘in nubem’, Exod. 20:18, 24:2, 18, ³² 34:2-5;

quod ‘nubes’ sit sensus litteralis Verbi, videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 4060, 4391, 5922, 6343 fin. ;

[9] et quia repraesentabat Legem seu Verbum, ideo quoque, Cum ³³ descendit de monte Sinai, radiabat cutis facierum ejus cum loqueretur; et dabat super facies suas velamen, Exod. 34:28 ad fin. ;

‘radiatio ³⁴ facierum’ significabat internum Legis, nam ³⁵ hoc est in luce caeli, et ideo vocatur gloria, n. 5922, ³⁶ et ‘velamen’ significabat externum ³⁷ Legis; quod ‘velaret faciem cum loqueretur cum populo’, erat quia internum illi obtectum erat, et ita obscuratum ³⁸ isti populo ut non sustinuerint aliquid lucis inde; quod ‘facies’ sit internum, videatur n. 1999, 2434, ³⁹ 3527, 3573, 4066, 4796-4805, 5102, 5695. Quia per ‘Mosen’ repraesentabatur Dominus quoad Verbum historicum, et per ‘Eliam’ Dominus quoad Verbum propheticum, idcirco cum transformatus Dominus, Visi sunt Moses et Elias cum Ipso colloquentes, Matth. 17:3;

nec alii cum Domino, ⁴⁰ quando in mundo Divinum Ipsius apparuit, colloqui potuerunt quam qui repraesentabant Verbum, nam collocutio ⁴¹ cum Domino est per Verbum ⁴² ; quod ‘Elias’ repraesentaverit Dominum quoad Verbum, videatur n. 2762, 5247 fin;

[10] et quia uterque, tam ‘Moses’ quam ‘Elias’, simul repraesentabat totum Verbum, idcirco ubi agitur de Elia, quod mitteretur ante Dominum, ⁴³ memoratur uterque apud Malachiam,

Mementote Legis Mosis, servi mei, quam praecepi illi in Chorebo pro toto Israele, statutorum et judiciorum: En Ego mittens vobis Eliam prophetam, antequam venit dies Jehovae magnus et terribilis, 3:22-24 [KJV 4:4-6];

involvunt illa, quod praecederet qui annuntiaret Adventum ⁴⁴ secundum Verbum.

Footnotes:

2921. ‘Domine mi, princeps Dei tu in medio nostri’: quod significet Dominum quoad bonum et verum Divinam apud illos, constat a significatione ‘domini’ et ‘principis Dei’, et a significatione ‘in medio nostri’: quod ‘dominus’ dicatur ubi de bono agitur, constat ex Verbo Veteris Testamenti, ibi enim Jehovah nunc nominatur Jehovah, nunc Deus, nunc Dominus, nunc Jehovah Deus, nunc Dominus Jehovih, nunc Jehovah Zebaoth, et hoc ex causa arcana, quae non sciri potest nisi a sensu interno; in genere cum agitur de caelestibus amoris seu de bono, tunc dicitur Jehovah, cum autem de spiritualibus fidei seu de vero, tunc dicitur Deus; cum de utrisque simul, dicitur Jehovah Deus; cum autem de potentia Divina boni seu omnipotentia, tunc dicitur Jehovah Zebaoth seu Jehovah exercituum, tum quoque Dominus, sic ut Jehovah Zebaoth et Dominus ejusdem sensus et significationis sit; inde, nempe ex potentia boni, etiam homines et angeli dicti sunt ‘domini’, et in opposito sensu illi servi quibus vel nulla potentia, vel quibus potentia ab illis; ex ¹ his constare potest quod hic ‘domine mi’ in sensu interno significet Dominum quoad bonum, quod in sequentibus illustrabitur e Verbo. ‘Princeps Dei’ autem significat Dominum quoad potentiam veri seu quoad verum, ut constare potest a significatione ‘principis’ seu ‘principum’ quod sint primaria vera, de qua n. 1482, 2089, et ex eo quod ² princeps Dei dicatur, Deus enim dicitur' ubi agitur de vero, ³ et Jehovah ubi de bono, n. 2586, 2769, 2807, 2822: quod ‘in medio nostri’ sit inter illos seu apud illos, constat absque explicatione.

[2] Quod in Verbo Veteris Testamenti, Jehovah Zebaoth et Dominus ejusdem sensus et significationis sit, constat apud Esaiam,

Zelus Jehovae Zebaoth faciet hoc; verbum misit Dominus in Jacobum, et cecidit in Israele, 9:6, 7 [KJV 7, 8]: alibi apud eundem,

Rex validus dominabitur illis, dictum Domini, Jehovae Zebaoth, 19:4:

apud Malachiam, Ecce subito veniet ad templum Suum Dominus, Quem vos quaerentes, et angelus foederis, quem vos desideratis, ecce venit, dicit Jehovah Zebaoth, 3:1: manifestius apud Esaiam,

Vidi Dominum sedentem super throno alto et elato; ... seraphim stantes desuper Ipso, senae alae ⁴ senae alae cuivis; ... clamavit hic ad hunc, Sanctus, Sanctus, Sanctus, Jehovah Zebaoth:... vae mihi, quia excisus sum, ... quia Regem Jehovah Zebaoth viderunt oculi mei, ... et audivi vocem Domini, 6:1, 3, 5, 8;

ex quibus patet quod Jehovah Zebaoth et Dominus ejusdem sensus sit.

[3] Dominus Jehovih autem dicitur, imprimis ⁵ ubi de ope omnipotentiae quaeritur et supplicatur, ut apud Esaiam,

Dic civitatibus Jehudae, Ecce Deus vester, ecce Dominus Jehovih in forti veniet, et brachium Ipsius dominabitur Ipsi; ecce merces Ipsius cum Ipso, et opus Ipsius coram Ipso, sicut pastor gregem Suum pascet, 40:9-11;

quod Dominus Jehovih tunc dicatur, videatur porro, Esai. 25:8; 40:10; 48:16; 50:4, 5, 7, 9; 61:1; Jer. 2:22; Ezech. 8:1; 11:13, 17, 21; 12:10, 19, 28; 13:8, 13, 16, 18, 20; 14:4, 6, 11, 18, 20, 21; Mich. 1:2; Ps. 71:5, 16;

et pluries alibi.

[4] Praeterea in Verbo Veteris Testamenti Dominus simile involvit ac Jehovah, nempe quod Dominus dicatur cum agitur de bono, quare etiam Dominus similiter distinguitur a Deo, ut Jehovah a Deo ; ut apud Mosen,

Jehovah Deus vester, Ipse Deus deorum, et Dominus dominorum, Deut. 10:17:

apud Davidem,

Confitemini Deo deorum, quia in aeternum misericordia Ipsius; confitemini Domino dominorum, quia in aeternum misericordia Ipsius, Ps. 136:1-3.

[5] At in Verbo Novi Testamenti, apud Evangelistas et in Apocalypsi, nullibi nominatur Jehovah, sed pro Jehovah dicitur Dominus, et hoc ex arcanis causis, de quibus infra: quod in ⁶ Verbo Novi Testamenti, Dominus dicatur pro Jehovah, manifeste constare potest apud Marcum, Jesus dixit, Primarium omnium praeceptorum est, Audi Israel, Dominus Deus noster, Dominus unus est; ideo amabis Dominum Deum tuum ex toto corde tuo, et ex tota anima tua, et ex tota cogitatione tua, et ex omnibus viribus tuis, 12:29, 30:

haec eadem apud Mosen ita,

Audi Israel, Jehovah Deus noster, Jehovah unus, et amabis Jehovam Deum tuum ex toto corde tuo, et ex tota anima tua, et ex omnibus viribus tuis, Deut. 6:4, 5;

ubi ⁷ patet quod Dominus dicatur pro Jehovah; pariter apud Johannem,

Vidi, ecce thronus positus erat in caelo, et super throno sedens:... circa thronum quatuor animalia plena oculis ante et retro, ... habebat unumquodque pro se senas alas circumcirca, et intus plenas oculis; ... ⁸ dicebant, Sanctus, Sanctus, Sanctus Dominus Deus omnipotens, Apoc. 4:2, 6, 8:

haec apud Esaiam ita,

Vidi Dominum sedentem super throno alto et elato; ... seraphim stantes desuper Ipso, senae alae ⁹ senae alae cuivis; clamavit hic ad hunc, Sanctus, Sanctus, Sanctus, Jehovah Zebaoth, 6:1, 3, 5, 8;

ibi Dominus dicitur pro Jehovah, seu Dominus Deus omnipotens pro Jehovah Zebaoth; ¹⁰ quod quatuor animalia sint seraphim seu cherubi, patet apud Ezech. 1:5, 13-15, 19 seq. ; 10:15:

quod in Novo Testamento

Dominus sit Jehovah, constat etiam ex pluribus aliis locis, ut apud Lucam, Visus est Zachariae angelus Domini, 1:11;

‘angelus Domini’ pro angelo Jehovae: apud eundem, angelus ad Zachariam de filio ejus, Multos filiorum Israelis convertet ad Dominum Deum illorum, 1:16;

‘ad Dominum Deum’ pro ad Jehovam Deum:

apud eundem, angelus ad Mariam de Jesu, Hic erit magnus, et Filius Altissimi vocabitur, et dabit Ipsi Dominus Deus thronum Davidis, 1:32;

‘Dominus Deus’ pro Jehovah Deus: apud eundem,

Maria dixit, Magnificat anima mea Dominum, et exaltavit se spiritus meus super Deo Salvatore meo, 1:46, 47;

ibi ‘Dominus’ etiam pro Jehovah:

apud eundem,

Zacharias prophetavit dicens, Benedictus Dominus Deus Israelis, 1:68;

‘Dominus Deus’ pro Jehovah Deus:

apud eundem,

Pastoribus angelus Domini adstitit, et gloria Domini circumfulsit ¹¹ illos, 2:9;

‘angelus Domini, et gloria Domini’ pro angelo Jehovae et gloria Jehovae:

apud Matthaeum, Benedictus veniens in nomine Domini, 21:9; 23:39; Luc. 13:35; Joh. 12:13;

‘in nomine Domini’ pro in nomine Jehovae; praeter alibi multoties, ut Luc. 1:28; 2:15, 22-24, 29, 38, 39; 5:17; Marcus 12:10, 11.

[6] Quod Jehovam vocaverint Dominum, causae inter arcanas, etiam haec fuerunt; quod si tunc ¹² temporis dictum esset quod Dominus esset Jehovah toties in Veteri Testamento nominatus, videatur n. 1736, non recepissent quia non credidissent; tum quia Dominum etiam quoad Humanum non Jehovah factus quam cum omnimode univerit Essentiam Divinam Humanae, et Humanam Divinae, videatur n. 1725, 1729, 1733, 1745, 1815, 2156, 2751; unitio plenaria facta est post ultimam tentationem, quae fuit crucis, quare ‘discipuli post resurrectionem’ semper Ipsum appellarunt Dominum, Joh. 20:2, 13, 15, 18, 20, 25; 21:7, 12, 15-17, 20; Marcus 16:19, 20;

et Thomas dixit,

Domine mi, et Deus mi, Joh. 20:28;

et quia Dominus erat Jehovah Qui toties nominatus in Veteri Testamento, ideo quoque dixit ad discipulos, Vos vocatis me Magister et Dominus, et recte dicitis, sum namque, si ergo Ego lavi pedes vestros Dominus et Magister, vos etiam debetis invicem lavare pedes, Joh. 13:13, 14, 16; quibus significatur quod Jehovah Deus esset; ibi ‘Dominus’ dicitur quoad bonum, ‘Magister’ autem quoad verum: quod Dominus esset Jehovah, intelligitur etiam per verba angeli ad pastores, Natus est vobis hodie Salvator, qui est Christus Dominus, Luc. 2:11;

‘Christus’ pro Messia, Uncto, Rege; ‘Dominus’ pro Jehovah; illud quoad verum, hoc quoad bonum. Qui Verbum non sedulo scrutatur, hoc non scire potest, credens quod Salvator noster ex communi formula venerationis, sicut alii, dictus sit Dominus, cum tamen Ipse ex eo quod Jehovah esset.

Footnotes: