1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

1675. ‘Horitas in monte eorum Seir’: quod significet persuasiones falsi quae ex amore sui, constat ex significatione ‘Horitarum’ et ex significatione ‘Seir’; quod Horitas attinet, fuerunt illi qui habitarunt in monte Seir, ut constat ex Gen. 36:8, 20 seq. , ubi Esavus qui dictus Edom; per ‘Esavum seu Edomum’ significatur in genuino sensu Dominus quoad Humanam Ipsius Essentiam, et quoque per Esavum seu Edomum repraesentatur, ut multis constare potest tam ex historicis quam ex propheticis Verbi, de quibus, ex Divina Domini Misericordia, in sequentibus; et quia per ‘Horitas’ repraesentabantur illi qui in persuasionibus falsi sunt, et repraesentativa illo tempore actualiter existebant, ideo quoque simile repraesentatum fuit per id quod ‘Esavi posteri expulerint Horitas e monte Seir’,

[2] de quibus apud Mosen ita, Terra Rephaim reputatur etiam haec, Rephaim habitarunt in ea prius, et Ammonitae vocant eos Zamzumim; populus magnus et multus et excelsus sicut Enakim; et perdidit eos Jehovah a coram illis, et possiderunt eos, et habitaverunt loco eorum. Quemadmodum fecit filiis Esavi habitantibus in Seir quod perdidit Horitas a coram illis, et possiderunt eos, et habitarunt loco eorum, Deut. 2:20-22;

haec repraesentant et significant idem quod hic de Kedorlaomero, nempe quod ‘Kedorlaomer et reges cum illo percusserint Horitas in monte Seir’, nam per Kedorlaomerum, ut dictum, repraesentatur Domini Bonum et Verum in pueritia, ita Domini Humana Essentia quoad Bonum et Veram tunc, quo destruxit persuasiones falsi, hoc est, inferna tali diaboli turba impleta, quae persuasionibus falsi mundum spirituum, et consequenter genus humanum, aggressa est perdere:

[3] et quia Esavus seu Edomus Dominum quoad Humanam Essentiam repraesentabat, etiam mons Seir, ut et Paran, repraesentabant illa quae Humanae Ipsius Essentiae essent, nempe caelestia amoris, ut constat ex benedictione Mosis, Jehovah de Sinai venit, et exortus est de Seir illis; exsplenduit de monte Paran, et venit ex myriadibus sanctitatis; e dextra Ipsius ignis legis illis, etiam amans populos, Deut. 33:2, 3;

quod ‘Jehovah exortus e monte Seir, et exsplenduit de monte Paran, non aliud significat quam Humanam Domini Essentiam; quisque scire potest quod ‘exoriri de monte Seir, et exsplendere de montes Paran’ non significet montes nec incolas, sed res Divinas, ita caelestia Humanae Domini Essentiae, ex Qua praedicatur quod Jehovah exortus et exsplenduerit:

[4] quod ‘Seir’, ex cantico Deborae et Baraki in libro Judicum, Jehovah cum exivisti e Seir, cum egressus es ex agro Edomi terra contremuit, etiam caeli stillarunt, etiam nubes stillarunt aquas, montes defluxerunt, ... hic Sinai coram Jehovah Deo Israelis, 5:4, 5;

[5] ubi ‘exire e Seir et egredi ex agro Edomi’ nec aliud significat. Adhuc manifestius in prophetia Bileami qui fuit unus ex filiis orientis seu Syria ubi Antiquae Ecclesiae residuum fuit, apud Mosen,

Video Ipsum, et non jam, conspicio Ipsum, et non propinquus; orietur stella e Jacobo, et surget sceptrum ex Israele, et erit Edomus hereditas, et erit hereditas Seir, hostium illius, Num. 24:17, 18;

ubi ‘videre Ipsum et non jam, conspicere Ipsum, et non propinqui est Adventus Domini in mundum, cujus Humana Essentia dicit ‘stella e Jacobo’ quae oritura, tum ‘Edomus et Seir’; quod non Edomus et Seir fieret hereditas, unicuique constare potest; quod ‘hereditas Seir hostium illius’, seu ‘mons hostium illius’ est idem ac multoties alibi, quod expellendi hostes, et possidenda terra eorum.

[6] Quod etiam mons Paran seu El-paran idem significet, qui in hoc versu nominatur, constat quoque apud Habakkuk, Deus a Temane veniet, et Sanctus de monte Paran, selah, texit caelos honor Ipsius, et laude Ipsius impleta est terra, 3:3.

Sed sciendum quod montes et terrae significationem habeant et accipiant ab habitatoribus qui ibi; quando Horitae ibi habitarunt, a Horitis; et quando expulsi, ab illis qui expulerunt, sicut ab Esavo seu Edomo, et quoque aliunde, quare in utroque sensu, in genuino et opposito; in genuino pro Humana Domini Essentia, in opposito pro amore sui; Humana Domini Essentia est ipse amor caelestis; amori caelesti oppositum est amor sui; ita Horitae hic significant persuasiones falsi ex amore sui.

[7] Sunt persuasiones falsi ex amore sui, et persuasiones falsi ex amore mundi; illae persuasiones nempe quae ex amore sui, sunt foedissimae, at persuasiones ex amore mundi, non ita foedae; illae seu persuasiones falsi ex amore sui sunt oppositae caelestibus amoris, hae seu persuasiones falsi ex amore mundi sunt oppositae spiritualibus amoris; persuasiones ex amore sui secum ferunt quod imperare velint super omnia, et quantum eis relaxantur vincula tantum ruunt usque ut imperare velint super universum, et quod quoque ostensum, super Jehovam; quare persuasiones illius generis nusquam tolerantur in altera vita; at persuasiones ex amore mundi non eo usque ruunt; inde modo insaniae quod non contenti sint sua sorte, sed affectent vane gaudium caeleste, et sibi appropriare velint aliorum bona, non ita animo imperandi; sed differentiae illarum persuasionum sunt innumerabiles.