1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

4442. ‘Et exivit Hamor pater Shechemi ad Jacobum ad loquendum cum eo’: quod significet consultationem de vero Ecclesiae illius, constat ex repraesentatione ‘Hamoris patris Shechemi’ quod sit antiquorum verum, de qua n. 4430, 4431; ex repraesentatione ‘Jacobi’ quod sit Ecclesia Antiqua externa, de qua mox supra n. 4439; et ex significatione ‘loqui cum eo’ quod sit consultare; inde per illa verba significatur consultatio de vero Ecclesiae illius.

Qui non scit quod nomina in Verbo significent res, mirabitur quod per haec verba, ‘Exivit Hamor pater Shechemi ad Jacobum ad loquendum cum eo’ significetur consultatio veri Ecclesiae apud antiquos cum vero quod secundum Ecclesiam ¹ Antiquam apud posteros Jacobi instaurandam; sed non mirabitur, qui scit quod talis sensus internus Verbi sit; ne quidem illi qui morem scribendi apud antiquos ex libris eorum sibi notum fecerant; commune enim fuerat apud illos introducere res quasi colloquentes, ut sapientiam, intelligentiam, scientias, et similia; et quoque indere illis nomina per quae talia significabantur; veterum dii et semidei non aliud fuerunt, et quoque personae quas finxerunt ut res historice concinnarent:

[2] veteres sophi hunc morem tulerunt ab Antiqua Ecclesia, quae per multum orbis Asiatici dispersa fuit, n. 1238, 2385; nam qui ab Ecclesia Antiqua ² fuerunt, res sacras per repraesentativa et significativa concinnarunt; Antiqua autem Ecclesia hoc tulit ex ore antiquissimorum qui ante diluvium, n.

920, 1409, 1977, 2896, 2897; et hi a caelo, nam communicationem cum caelo habuerunt, n. 784, 1114-1125; primum enim caelum, quod est ultimum trium, in talibus repraesentativis et significativis est; inde est quod Verbum tali stilo conscriptum sit; sed Verbum prae veterum scriptis hoc peculiare habet quod singulae res in continua serie repraesentent caelestia et spiritualia regni Domini ac in supremo sensu Ipsum Dominum; et quod ipsa historica etiam talia sint; et quod magis, quod reales correspondentiae sint, et hae continuae per tres caelos a Domino.

Footnotes:

1616. Quod ‘tentoriavit Abram, et venit et habitavit in quercetis Mamre, quae in Hebron’ significet quod Dominus pervenit ad perceptionem adhuc interiorem, constat a significatione ‘tentoriare’, seu tentorium movere et figere, quod sit conjungi: ‘tentorium’ enim es sanctum cultus, quod ostensum prius n. 414, 1452, quo conjungitur externus homo interno; exque significatione ‘querceti’ quod sit perceptio, de qua prius n. 1442, 1443, ubi ‘quercetum Moreh’, quod est prima perceptio, hic autem ‘querceta Mamre’ in plurali, quae significant perceptionem plurem, hoc est, interiorem; haec perceptio appellatur ‘querceta Mamre quae in Hebron’; Mamre memoratur etiam alibi, ut Gen. 14:13; 18:1; 23:17-19; ¹ 35:27. Tum quoque Hebron, Gen. 35:27; 37:14; Jos. 10:36, 39; 14:13-15; 15:13, 54:20:7; 21:11, 13; Jud. 1:10, 20, et alibi; sed qua significatione, ibi, ex Divina Domini Misericordia, videbitur.

[2] Quod ‘querceta Mamre quae in Hebron’ significent perceptionem adhuc interiorem, ita se habet: quemadmodum illa quae sunt externi hominis conjunguntur caelestibus interni hominis, ita perceptio crescit et fit interior; conjunctio cum caelestibus dat perceptionem; nam in caelestibus quae sunt amoris in Jehovam, est ipsa vita interni hominis, seu quod idem, in caelestibus quae sunt amoris, hoc est, in amore caelesti est Jehovah praesens, quae praesentia non percipitur in externo homine priusquam conjunctio facta; ex conjunctione est omnis perceptio.

[3] Ex sensu interno hic constat quomodo cum Domino se habuit, quod nempe Externus Ipsius Homo seu Essentia Humana per gradus secundum multiplicationem et fructificationem cognitionum conjuncta fuerit Essentiae Divinae; nusquam aliquis quatenus homo, conjungi potest Jehovae seu Domino nisi per cognitiones, nam per cognitiones homo fit homo; ita Dominus quia natus sicut alius homo, et instructus sicut alius homo, sed cognitionibus Ipsius ut receptaculis jugiter insinuabantur caelestia sic ut cognitiones factae continue vasa recipientia caelestium, ac haec ipsa quoque caelestia;

[4] continue sic ad caelestia infantiae perrexit; nam, ut prius dictum, caelestia quae sunt amoris, insinuantur a prima infantia usque ad pueritiam, etiam ad adolescentiam; sicut homo est, tunc et postea imbuitur scientiis et cognitionibus; si homo talis est ut regenerari possit, scientiae illae et cognitiones implentur caelestibus quae sunt amoris et charitatis, et sic implantantur caelestibus quibus ab infantia ad pueritiam et adolescentiam donatus est, ac ita conjungitur externus ejus homo interno: primum implantantur caelestibus quibus donatus in adolescentia, dein quibus in pueritia, demum quibus in infantia, tunc est ‘infans’, de quo Dominus, quod ‘talium sit regnum Dei’. Haec implantatio fit a solo Domino, quare nihil caeleste apud hominem datur nec dari potest quod non sit a Domino et quod non sit Domini.

[5] Dominus autem ex propria potentia conjunxit Externum Suum Hominem Interno, et cognitiones implevit caelestibus, et implantavit caelestibus et quidem secundum ordinem Divinum, primum caelestibus pueritiae, dein caelestibus aetatis inter pueritiam et infantiam, demum caelestibus Ipsius suae infantiae, ita factus simul quoad Humanam Essentiam Ipsa Innocentia et Ipse Amor, a Quo omnis innocentia et omnis amor in caelis et in terris: talis Innocentia est vera Infantia quia est simul Sapientia; innocentia vero infantiae nisi per cognitiones fiat innocentia sapientiae, nulli usui est, quare infantes in altera vita imbuuntur cognitionibus. Sicut Dominus implantavit cognitiones caelestibus, ita perceptionem habuit, nam, ut dictum, ex conjunctione omnis perceptio: primam perceptionem cum scientifica pueritiae implantavit, quae perceptio significatur per ‘quercetum Moreh’: alteram, de qua hic, quae est interior cum cognitiones implantavit, quae perceptio significatur per ‘querceta Mamre quae in Hebron’.

Footnotes: