1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

2495. ¹ LIBRI GENESEOS CAPUT VIGESIMUM

QUOD in Verbo sensus internus sit, qui non apparet in littera, prius multis in locis dictum et ostensum est, et qualis es patet ex illis quae a primo capite Geneseos huc usque explicata sunt: verumtamen, quia pauci illi hodie qui credunt Verbo, usque non sciunt quod talis sensus sit, licet adhuc idem confirmare:

[2] Dominus Consummationem saeculi, hoc est, ultimum tempus Ecclesiae, ita describit, Statim post afflictionem dierum istorum sol obscurabitur, et luna non dabit lumen suum, et stellae cadent de caelo, et virtutes caelorum commovebuntur, Matth. 24:29; Marcus 13:24 [, 25];

quod ‘sol’ hic non significet solem, non ‘luna’ lunam, nec ‘stellae’ stellas, sed quod ‘sol’ amorem in Dominum et charitatem erga proximum, ‘luna’ amoris et charitatis fidem, et ‘stellae’ cognitiones boni e veri, ostensum est, n. 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, 2441 ita per illa Domini verba significatur quod in consummatione saeculi, seu in ultimo tempore, nullus amplius amor et nulla charitas, proinde nulla fides, erit; quod ille sensus sit, patet a similibus Domini verbis apud Prophetas, ut apud Esaiam,

Ecce dies Jehovae venit, ... ad ponendum terram in solitudinem, et peccatores ejus perdet ex ea; nam stellae caelorum, et sidera eorum non lucebunt luce sua; obtenebrabitur sol in ortu suo, et luna non splendere faciet lucem, 13:2, 10;

ubi etiam de ultimo tempore Ecclesiae, seu quod idem, de consummatione saeculi, agitur:

[3] apud Joelem,

Dies tenebrarum et caliginis, dies nubis et obscuritatis, ... coram Ipso commota est terra, contremuerunt caeli, sol et luna atrati sunt, et stellae collegerunt ² splendorem suum, 2:2, 10,

similiter: alibi apud eundem,

Sol vertetur in tenebras, et luna in sanguinem, antequam venit dies Jehovae magnus et terribilis, 3:4:

adhuc apud eundem,

Propinquus dies Jehovae, ... sol et luna atrati sunt; et stellae retraxerunt ² splendorem ³ , 4:14, 15:

apud Ezechielem,

Obtegam, cum exstinxero te, caelos, et atrabo stellas eorum, solem nube obtegam, et luna non lucere faciet lumen suum, omnia luminaria lucis in caelis atrabo ⁴ super te, et dabo tenebras super terra tua, 32:7, 8:

pariter apud Johannem, Vidi, cum aperuit sigillum sextum, cum ecce terrae motus magnus factus, et sol factus niger sicut saccus pilosus, et luna tota facta [est] sicut sanguis, et stellae ceciderunt in terram, Apoc. 6:12, 13;

apud eundem,

Quartus angelus clanxit, ita ut percussa sit tertia pars solis, et tertia pars lunae, et tertia pars stellarum, et obtenebraretur tertia pars eorum, Apoc. 8:12;

[4] ex his locis constare potest quod Domini verba apud Evangelistas simile involvant ac Domini verba apud Prophetas, quod nempe ultimis temporibus nulla charitas, sed fides erit; et quod ille sit sensus internus; ut quoque patet adhuc apud Esaiam,

Erubescet luna, et pudefiet sol, quia regnabit Jehovah Zebaoth in monte Zionis, et in Hierosolyma, 24:23;

hoc est, quod ‘erubescet’ fides, quae est ‘luna’, et ‘pudefiet’ charitas, quae est ‘sol’, quia talis; de luna et sole non dici potest quod erubescent et pudefient: et apud Danielem,

Hircus cornu crevit versus meridiem, et versus ortum, ... et crevit usque ad exercitum caelorum, et dejecit in terram de exercitu, et de stellis, et conculcavit eas, 8:9, 10,

ubi quod ‘exercitus caelorum’ non significet exercitum, nec ‘stellae’ stellas, cuivis patet.

Footnotes:

2447. Att orden ’från Jehovah ut ur himlen’ står för att det är enligt ordningens lagar vad avser det sanna, eftersom dessa skiljer sig från det goda, kan man endast inse av den invärtes meningen genom vilken uppenbaras hur det förhåller sig med bestraffningarna och fördömelserna, att Jehovah eller Herren ingalunda är upphovet till dessa, utan människan själv, den onda anden och djävulen. Och det är så enligt ordningens lagar vad avser det sanna, eftersom de skiljer sig ifrån det goda.

[2] All ordning har sin begynnelse i Jehovah, det vill säga i Herren. Enligt denna ordning styrs varje det minsta av Honom. Men det föreligger en stor variation i Hans styre i den meningen att det kan utövas enligt Hans Vilja, enligt Hans Välbehag, enligt Hans Samtycke och enligt Hans Tillåtelse. Det som sker enligt Hans vilja och välbehag sker enligt lagarna för ordningen med hänsyn till det goda, vilket också är fallet beträffande åtskilligt som sker enligt Hans samtycke och likaledes i någon mån beträffande det som sker enligt Hans tillåtelse. Men när människan skiljer sig från det goda, då underkastar hon sig de ordningslagar som hör till det sanna som skilts från det goda och som är sådana att de fördömer. Ty all sanning fördömer människan och kastar henne ned i helvetet, men i kraft av det goda, det vill säga av barmhärtighet, frälser Herren människan och lyfter henne upp till himlen. Av det här anförda framgår alldeles tydligt att det är människan själv som fördömer sig.

[3] Allt det som är resultat av tillåtelse är för det mesta av detta slag – till exempel, förutom otaligt annat, att den ene djävulen straffar och plågar den andre. Detta är enligt ordningens lagar vad avser det sanna som skilts från det goda, ty det finns inte något annat sätt på vilket sådana djävlar kan hållas under kontroll och hindras från att rusa på alla goda och uppriktiga och så fördärva dem för evigt. Att förebygga sådana angrepp från deras sida är det goda som Herren avser. Det är likadant som med en kärleksfull, mild och livserfaren regent på jorden, som inte åsyftar och gör annat än det som är gott. Om han inte fördrog att onda och brottsliga individer straffades enligt landets14 lagar – fastän han själv inte straffar någon, utan fastmer sörjer över att dessa människor är sådana att deras ondska måste straffa dem – då skulle han lämna själva sitt rike till rov åt dessa individer. Och detta vore ett uttryck för fullständig brist på kärleksfullhet och mildhet.

[4] Av allt vad här nu har anförts står det fullt klart att Jehovah aldrig har låtit det regna svavel och eld, det vill säga fördömt någon till helvetet, utan att det är de själva – vilka var i det onda och i det falska därifrån – som har gjort så genom att skilja sig från det goda och därigenom underställa sig ordningslagar, som grundar sig enbart på det sanna. Av detta följer nu att sådan är den invärtes meningen i dessa ord.

[5] Att i Ordet Jehovah eller Herren tillskrivs det onda, liksom bestraffningen, förbannelsen, fördömelsen och mycket annat dylikt, såsom nu här, att Han lät regna svavel och eld, framgår hos Hesekiel:

Jag skall gå tillrätta med honom genom pest och blod. Eld och svavel skall Jag låta regna över honom. 38:22.

Hos Jesaja:

Och Jehovahs andedräkt är lik en brinnande svavelström. 30:33.

Hos David:

Jehovah skall låta regna över de onda snaror, eld och svavel. Psaltaren 11:6.

Hos samme författare:

Rök kom ut ur Hans näsborrar, och eld ut ur Hans mun förtärde. Eldsglöd flammade från Honom. Psaltaren 18:9-10.

Hos Jeremia:

För att inte Min vrede skall bryta fram som en eld och brinna, så att ingen kan släcka den. Jeremia 21:12.

Hos Mose:

Eld har flammat upp i Min vrede, och skall brinna ända ned till det nedersta helvetet. 5 Mosebok 32:22.

Liknande förekommer på många andra ställen utöver dessa. Varför, som redan sagts, i Ordet sådant tillskrivs Jehovah eller Herren har förklarats i del 1, i nr 223, 245, 589, 592, 696, 735, 1093, 1683, 1874. Ty så långt ifrån att sådant kommer ifrån Herren, så avlägset är det goda från det onda, eller himlen från helvetet, eller det Gudomliga från det djävulska. Det är det onda, helvetet, och djävulen som gör detta, men aldrig Herren, som är själva barmhärtigheten och själva det goda. Då det nu emellertid tycks som om detta kommer från Honom, av skäl som har angivits i just citerade ställen, så tillskrivs därför detta Honom.

[6] Av orden i denna vers ’att Jehovah lät det regna från Jehovah ut ur himlen’ ser det i bokstavsmeningen ut som om De vore två – en på jorden och en i himlen. Men i den invärtes meningen får vi lära oss, hur detta skall förstås, nämligen som följer. Med Jehovah, som först nämns, menas Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, något som i detta kapitel betecknas med ’de två männen’, medan med Jehovah, som nämns därefter menas själva det Gudomliga, som kallas Fadern, varom talas i föregående kapitel. Den invärtes meningen lär också att denna Trefald existerar i Herren, såsom Han Själv säger hos Johannes:

Den som har sett Mig har sett Fadern. Tro Mig att Jag är i Fadern och Fadern i Mig. Johan 14:9–11.

Och med syftning på det Heliga utgåendet säger Han i samma evangelium:

Hjälparen skall inte tala av Sig Själv, utan det är av Mig Han tar emot det som Han skall låta er veta. Johan 16:13–15.

Alltså finns det endast en Jehovah, även om två nämns här. Två nämns därför att alla ordningens lagar har sin upprinnelse i själva det Gudomliga, Herrens Gudomliga Mänskliga och i Herrens Heliga utgående.