1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Footnotes:

1837. ‘Fuit sol ad occidendum’: quod significet tempus et statum ante consummationem, constat a significatione ‘solis’; sol in sensu interno significat Dominum, et inde caelestia quae sunt amoris et charitatis, proinde ipsam amorem et charitatem, de qua prius n. 30-38, et n. 1053; inde patet quod ‘occasus solis’ sit ultimam tempus Ecclesiae, quod vocatur consummatio, cum amplius nulla charitas. Ecclesia Domini comparatur quoque temporibus diei, prima ejus aetas ortui solis seu aurorae et mane, ultima occasui solis seu vesperae et umbris quae tunc, nam se similiter habent; pariter comparatur temporibus anni, prima ejus aetas veri cum omnia florent, quae ante ultimam autumno, cum incipiunt torpescere; immo etiam comparatur metallis, prima ejus aetas appellatur aurea, ultima ferrea et argillacea, ut apud Dan. 2:31-33. Ex his patet quid significatur per quod ‘sol esset ad occidendum’; et quod significet tempus et statum ante consummationem, quia nondum sol occidit; in sequentibus agitur de statu Ecclesiae cum sol occidit, quod tunc caligo facta, et fumus furni et fax ignis transiret inter segmenta.

3404. ‘Seminavit Jishak in terra illa’: quod significet vera interiora apparentia ad rationale quae a Domino, constat a significatione ‘seminare’ quod sit in supremo sensu Divinum Verum quod a Domino Qui est seminans, n. 3038, in sensu interno est verum et bonum apud hominem, quod inde, n. 3373; et a significatione ‘terrae’ quod sint rationalia quae, a Divino illustrata, sunt apparentiae veri, n. 3368, seu quod idem, vera interiora apparentia ad rationale quae a Domino; quae apparentiae seu quae vera sunt superioris gradus, nam usque ad vers. 14 de illis in sensu interno agitur; in illis veri apparentiis sunt angeli, et sunt tales ut intellectum hominis quamdiu is vivit in mundo, immensum transcendant.

[2] Ut adhuc constare possit quid apparentiae veri, sit quoque hoc exemplum: notum est quod Divinum sit infinitum quoad Esse, ac aeternum quoad Existere, et quod finitum non capax sit comprehendere infinitum, immo nec aeternum, nam aeternum est infinitum quoad Existere, et quia Ipsum Divinum est infinitum et aeternum, etiam sunt omnia quae a Divino, infinita et quoque aeterna, et quia infinita, nequaquam possunt ab angelis capi quoniam ii finiti sunt; quapropter sistuntur illa quae infinita et aeterna sunt coram illis in apparentiis quae sunt finitae, sed usque in talibus quae longissime supra sphaeram comprehensionis hominis sunt; ut pro exemplo, homo nusquam potest aliquam ideam aeterni habere nisi ex tempore, et quia id non potest, non comprehendere potest quid ab aeterno, ita quid Divinum ante tempus seu antequam mundus creatus est; et quamdiu cogitationi ejus inest aliquid ideae ex tempore, nusquam aliter potest quam, si cogitat de illo, ¹ labi in errores, ex quibus extricari nequit; sed angelis, qui non in idea temporis sunt sed in idea status, quamoptime id datur percipere; nam aeternum non est illis aeternum temporis sed aeternum status, absque idea temporis;

[3] inde patet in quibus apparentiis sunt angeli prae homine, ² et quantum illorum apparentiae sunt supra apparentias quae homini; homo enim ne quidem unum cogitationis etiam minimum habere potest absque aliquo momento ex tempore et spatio, cum tamen angeli nihil inde, sed ³ pro illis ex statu quoad esse et quoad existere. Ex his paucis constare potest quales apparentiae veri ⁴ sunt, de quibus hic agitur, et quae sunt superioris gradus: in sequentibus agitur ordine de veri apparentiis inferioris gradus generi humano etiam adaequatis.

Footnotes: