0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

5064. In praemissis ad caput praecedens n. 4954-4959 explicatum est quid in sensu interno significatur per ‘esurienti dare edere, sitientem potare, peregrinum colligere, nudum amicire, aegrotum ac in carcere visitare’, quod nempe sit essentia charitatis quae involvitur ac ita describitur; per ‘esurientem, sitientem et peregrinum’ affectio boni et veri, et per ‘nudum, aegrotum et in carcere’ agnitio sui, videatur n. 4956, 4958.

2715. Två arkana föreligger här. Det ena arkanum är att den andliga människans goda är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda, det andra att denna dunkelhet lyses upp av ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga. Vad det förra arkanum angår – att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med det hos den himmelska människan – så kan man inse detta av det som ovan anförts i nr 2708 om den andliga människans tillstånd i jämförelse med den himmelska människans. Av jämförelsen mellan de bådas tillstånd framgår detta alldeles tydligt.

Hos dem som är himmelska finns själva det goda inplantat i viljedelen av deras sinne, och därifrån fortplantas ljus till deras förståndsdel. Men hos dem som är andliga är hela viljedelen fördärvad, så att de inte har något som helst gott därifrån, och därför plantas av Herren det goda in i förståndsdelen av deras sinne, se nr 863, 875, 895, 927, 928, 1023, 1043, 1044, 2124, 2256. Viljedelen är huvudsakligen den del av människans sinne som äger liv, medan förståndsdelen mottar liv från viljan. Då nu därför viljedelen hos den andliga människan är så fördärvad att den inte är annat än ont, och då nu det onda oavbrutet och ständigt flyter in i hennes förståndsdel därifrån, det vill säga in i hennes tanke, så är det uppenbart att det goda där är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda.

[2] Av vad här ovan anförts följer att de som är andliga inte har en sådan kärlek till Herren som de som är himmelska och följaktligen inte heller har den ödmjukhet som är väsentlig i all dyrkan och genom vilken det goda kan flyta in från Herren – ty ett högmodigt hjärta är överhuvudtaget inte mottagligt, utan allena det som är ödmjukt. Inte heller har de som är andliga en sådan kärlek mot nästan som de som är himmelska, därför att kärleken till sig själv och världen konstant flyter in från viljedelen av deras sinne och fördunklar det goda som hör samman med kärleken mot nästan. Detta torde också stå klart för den som reflekterar över att när han gör gott mot någon, så gör han det för världsliga ändamål. Trots att han sålunda kanske inte medvetet tänker på det, så tänker han ändå på vad han skall få i gengäld av dem som han gjort gott eller av Herren i livet efter detta. Och då nu så är fallet är hans goda förenat med förtjänstsökeri. Det kan också stå klart för honom av att han, när han gjort något gott, är i sitt esse om han kan tala om det för andra och så utmärka sig framför andra. Men de som är himmelska älskar nästan mer än sig själva. De tänker aldrig på att få något i gengäld eller anser sig förmer än andra.

[3] Det goda hos de andliga är dessutom fördunklat av inbillningar till följd av åtskilliga antaganden, som också har sitt ursprung i kärleken till sig själv och världen – ty hurdant det inbillade är även med avseende på tron, se nr 2682, 2689 (slutet). Detta kommer också av det ondas inflytelse från viljedelen i deras sinne.

[4] Det torde dessutom stå klart att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans, därför att hon inte, såsom den himmelska människan, av förnimmelse vet vad som är sant. I stället vet hon vad som är sant genom vad hon fått lära sig av föräldrar och lärare och också av läran i vilken hon är född. Och när hon till detta lägger något av sig själv och av sitt eget tänkande, då är det i de flesta fall sinnena och deras villor samt det förnuftiga och dess skenbarheter som är förhärskande, något som gör det knappt möjligt för henne att erkänna någon ren sanning, sådan som de som är himmelska erkänner. Men det oaktat plantar Herren in det goda i dessa så kallade sanningar, även om de är blott och bart illusioner eller eljest skenbarheter av sanningar. Men detta goda blir då dunkelt, ty det får sin specifika egenskap av det sanna som det förbinds med. De mottagande föremålens beskaffenhet får ljuset i dem att framstå i olika slags färger. Dessa färger är vackra, om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är passande och motsvarande, och vedervärdiga om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är opassande och inte motsvarande. På samma sätt får själva det goda en specifik natur av det sanna /som det förbinds med/.

[5] Av vad här nu anförts är också tydligt att den andliga människan inte vet vad som är ont. Hon tror knappast att det finns något annat ont än gärningar som strider mot de Tio Budorden. All den ondska som finns i böjelsen och tanken – och den är obegränsad – har hon inte någon kunskap om, och inte heller reflekterar hon över den eller anser den vara något ont. Allt angenämt av vad slag som helst som hör samman med onda begär och lustar betraktar hon inte annorlunda än som något gott. Ja, till och med det angenäma som ingår i egenkärleken både eftertraktar, gillar och ursäktar hon, okunnig om att det är sådant som intar hennes ande, och att hon blir alldeles likadan i livet efter detta.

[6] Av det här sagda står det likaledes klart att fastän hela Ordet knappast handlar om något annat än om det goda av kärleken till Herren och kärleken mot nästan, så vet den andliga människan ändå inte att det goda är det väsentliga i tron, ja, inte ens vad kärlek och människokärlek är till sitt väsen. Det står vidare klart att fastän hon vet något om tron, som hon anser vara själva det väsentliga, så ifrågasätter hon ändå om den är sann, såvida hon inte blivit övertygad om det genom mycken erfarenhet i livet. Detta är något som de som är himmelska aldrig gör, därför att de vet och förnimmer att det är sant – därför säger Herren hos Matteus:

Vad ni säger skall vara ja, ja – nej, nej. Allt därutöver kommer från det onda. Matteus 5:37.

Ty de som är himmelska är i själva det sanna, något som de betvivlar som är andliga. Eftersom följaktligen de som är himmelska är i själva det sanna, så kan de utifrån det se otaliga fasetter av detta sanna och i ljuset så att säga se himlen i dess helhet. Men så länge som de som är andliga tvistar om huruvida det är sant kan de inte nå fram ens till den yttersta gränsen av det ljus som finns hos dem som är himmelska, än mindre kan de utifrån sitt ljus se något.