0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

1408. Haec et sequentia se ita habent historice, sicut scripta sunt, sed historica sunt repraesentativa, omnia verba sunt significativa: se ita res habet in omnibus historicis Verbi, non solum in libris Mosis sed etiam in Josuae, Judicum, Samuelis et Regum, in quibus omnibus nihil aliud apparet quam historicum; sed tametsi historicum est in sensu litterae, usque in sensu interno sunt arcana caeli quae recondita ibi latent; quae arcana nusquam videri possunt quamdiu mens cum oculo tenetur in historicis, nec prius revelantur quam cum mens a sensu litterae removetur: se habet Verbum Domini sicut corpus in quo anima viva; quae animae sunt, non apparent dum inhaeret mens corporeis, adeo ut vix credat se animam habere, minus quod victura post mortem; ut primum vero a corporeis recedit, patent illa quae animae et vitae sunt; quae etiam causa est, non solum quod moritura corporea antequam homo potest e novo nasci aut regenerari, sed etiam quod corpus moriturum ut venire possit in caelum ac videre caelestia: ita se habet cum Verbo Domini; illius corporea sunt illa quae sunt sensus litterae, in quibus cum mens tenetur, interna nusquam videntur, sed quando quasi mortua sunt, tunc primum sistuntur videnda: sed usque sunt illa quae sunt sensus litterae similia illis qua apud hominem in ejus corpore, nempe scientificis memoriae quae ex sensualibus sunt, quae sunt vasa communia in quibus interiora seu interna; inde sciri potest quod aliud sint vasa et aliud essentialia quae in vasis; vasa sunt naturalia, essentialia quae in vasis, sunt spiritualia et caelestia; ita quoque historica Verbi, ut et singulae voces in Verbo, sunt vasa communia, naturalia, immo materialia, in quibus spiritualia et caelestia; haec nusquam in conspectum veniunt nisi per sensum internum: unicuivis hoc constare potest solum ex eo quod multa in Verbo secundum apparentias, immo secundum fallacias sensuum, dicta sint; ut quod Dominus irascatur, puniat, maledicat, occidat, et talia plura, cum tamen in sensu interno contraria sunt; nempe quod Dominus nusquam irascatur et puniat, minus maledicat et occidat; usque tamen iis qui ex simplicitate cordis credunt Verbum sicut illud capiunt in littera, nihil nocet dum in charitate vivunt; causa est quia Verbum nihil aliud docet quam ut quisque cum proximo vivat in charitate, utque ament Dominum supra omnia; qui hoc faciunt, illi habent interna apud se, et sic apud eos fallaciae ex sensu litterae captae facile discutiuntur.

2447. Att orden ’från Jehovah ut ur himlen’ står för att det är enligt ordningens lagar vad avser det sanna, eftersom dessa skiljer sig från det goda, kan man endast inse av den invärtes meningen genom vilken uppenbaras hur det förhåller sig med bestraffningarna och fördömelserna, att Jehovah eller Herren ingalunda är upphovet till dessa, utan människan själv, den onda anden och djävulen. Och det är så enligt ordningens lagar vad avser det sanna, eftersom de skiljer sig ifrån det goda.

[2] All ordning har sin begynnelse i Jehovah, det vill säga i Herren. Enligt denna ordning styrs varje det minsta av Honom. Men det föreligger en stor variation i Hans styre i den meningen att det kan utövas enligt Hans Vilja, enligt Hans Välbehag, enligt Hans Samtycke och enligt Hans Tillåtelse. Det som sker enligt Hans vilja och välbehag sker enligt lagarna för ordningen med hänsyn till det goda, vilket också är fallet beträffande åtskilligt som sker enligt Hans samtycke och likaledes i någon mån beträffande det som sker enligt Hans tillåtelse. Men när människan skiljer sig från det goda, då underkastar hon sig de ordningslagar som hör till det sanna som skilts från det goda och som är sådana att de fördömer. Ty all sanning fördömer människan och kastar henne ned i helvetet, men i kraft av det goda, det vill säga av barmhärtighet, frälser Herren människan och lyfter henne upp till himlen. Av det här anförda framgår alldeles tydligt att det är människan själv som fördömer sig.

[3] Allt det som är resultat av tillåtelse är för det mesta av detta slag – till exempel, förutom otaligt annat, att den ene djävulen straffar och plågar den andre. Detta är enligt ordningens lagar vad avser det sanna som skilts från det goda, ty det finns inte något annat sätt på vilket sådana djävlar kan hållas under kontroll och hindras från att rusa på alla goda och uppriktiga och så fördärva dem för evigt. Att förebygga sådana angrepp från deras sida är det goda som Herren avser. Det är likadant som med en kärleksfull, mild och livserfaren regent på jorden, som inte åsyftar och gör annat än det som är gott. Om han inte fördrog att onda och brottsliga individer straffades enligt landets14 lagar – fastän han själv inte straffar någon, utan fastmer sörjer över att dessa människor är sådana att deras ondska måste straffa dem – då skulle han lämna själva sitt rike till rov åt dessa individer. Och detta vore ett uttryck för fullständig brist på kärleksfullhet och mildhet.

[4] Av allt vad här nu har anförts står det fullt klart att Jehovah aldrig har låtit det regna svavel och eld, det vill säga fördömt någon till helvetet, utan att det är de själva – vilka var i det onda och i det falska därifrån – som har gjort så genom att skilja sig från det goda och därigenom underställa sig ordningslagar, som grundar sig enbart på det sanna. Av detta följer nu att sådan är den invärtes meningen i dessa ord.

[5] Att i Ordet Jehovah eller Herren tillskrivs det onda, liksom bestraffningen, förbannelsen, fördömelsen och mycket annat dylikt, såsom nu här, att Han lät regna svavel och eld, framgår hos Hesekiel:

Jag skall gå tillrätta med honom genom pest och blod. Eld och svavel skall Jag låta regna över honom. 38:22.

Hos Jesaja:

Och Jehovahs andedräkt är lik en brinnande svavelström. 30:33.

Hos David:

Jehovah skall låta regna över de onda snaror, eld och svavel. Psaltaren 11:6.

Hos samme författare:

Rök kom ut ur Hans näsborrar, och eld ut ur Hans mun förtärde. Eldsglöd flammade från Honom. Psaltaren 18:9-10.

Hos Jeremia:

För att inte Min vrede skall bryta fram som en eld och brinna, så att ingen kan släcka den. Jeremia 21:12.

Hos Mose:

Eld har flammat upp i Min vrede, och skall brinna ända ned till det nedersta helvetet. 5 Mosebok 32:22.

Liknande förekommer på många andra ställen utöver dessa. Varför, som redan sagts, i Ordet sådant tillskrivs Jehovah eller Herren har förklarats i del 1, i nr 223, 245, 589, 592, 696, 735, 1093, 1683, 1874. Ty så långt ifrån att sådant kommer ifrån Herren, så avlägset är det goda från det onda, eller himlen från helvetet, eller det Gudomliga från det djävulska. Det är det onda, helvetet, och djävulen som gör detta, men aldrig Herren, som är själva barmhärtigheten och själva det goda. Då det nu emellertid tycks som om detta kommer från Honom, av skäl som har angivits i just citerade ställen, så tillskrivs därför detta Honom.

[6] Av orden i denna vers ’att Jehovah lät det regna från Jehovah ut ur himlen’ ser det i bokstavsmeningen ut som om De vore två – en på jorden och en i himlen. Men i den invärtes meningen får vi lära oss, hur detta skall förstås, nämligen som följer. Med Jehovah, som först nämns, menas Herrens Gudomliga Mänskliga och Hans Heliga utgående, något som i detta kapitel betecknas med ’de två männen’, medan med Jehovah, som nämns därefter menas själva det Gudomliga, som kallas Fadern, varom talas i föregående kapitel. Den invärtes meningen lär också att denna Trefald existerar i Herren, såsom Han Själv säger hos Johannes:

Den som har sett Mig har sett Fadern. Tro Mig att Jag är i Fadern och Fadern i Mig. Johan 14:9–11.

Och med syftning på det Heliga utgåendet säger Han i samma evangelium:

Hjälparen skall inte tala av Sig Själv, utan det är av Mig Han tar emot det som Han skall låta er veta. Johan 16:13–15.

Alltså finns det endast en Jehovah, även om två nämns här. Två nämns därför att alla ordningens lagar har sin upprinnelse i själva det Gudomliga, Herrens Gudomliga Mänskliga och i Herrens Heliga utgående.