The Bible

 

1 Mosebok 34

Study

   

1 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att besöka landets döttrar.

2 Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet, fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och kränkte henne.

3 Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.

4 Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka till hustru

5 Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.

6 Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med honom.

7 Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig gärning.

8 Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.

9 Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och tagen I våra döttrar till hustrur,

10 och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder; där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»

11 Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.

12 Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till hustru

13 svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,

14 och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för skamligt.

15 Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.

16 Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med eder ett enda folk.

17 Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så skola vi taga vår syster och draga bort.»

18 Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de begärde.

19 Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än någon annan i hans faders hus.

20 Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och talade till männen i staden och sade:

21 »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva dem våra döttrar.

22 Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.

23 Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem till viljes, så skola de bo kvar hos oss

24 Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans stadsport, läto omskära sig.

25 Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.

26 Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.

27 Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit skändad;

28 de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i staden och vad som fanns på fältet.

29 Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.

30 Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare, kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop; man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall jag med mitt hus förgöras.»

31 Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en sköka

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #4572

Study this Passage

  
/ 10837  
  

4572. I am God Shaddai. That this signifies the state of temptation past, and now Divine consolation, is evident from the signification of “God Shaddai,” as being temptation and afterwards consolation. For Jehovah or the Lord was called by the ancients “God Shaddai” with reference to temptations and consolation after them (see n. 1992, 3667); consequently “God Shaddai” signifies a state of temptation that is past, and now Divine consolation. The reason why it is “past” is that temptations were previously represented by Jacob, especially when he wrestled with the angel (Genesis 32:25-32), and when he met Esau (Genesis 33); and the reason why there is now consolation, is that by these temptations there was effected the conjunction of good and truth in the natural. This conjunction itself causes consolation, because conjunction is the end of temptations; for when he arrives at the end, everyone has consolation according to the hard things he suffered in the means.

[2] Be it known in general that all the conjunction of good with truth is effected by means of temptations, the reason of which is that evils and falsities offer resistance and as it were rebel, and strive in every possible way to prevent the conjunction of good with truth and of truth with good. This combat takes place between the spirits who are with the man, namely, between the spirits who are in evils and falsities, and those who are in goods and truths, and is perceived by the man as a temptation within himself. When therefore the spirits who are in evils and falsities are conquered by the spirits who are in goods and truths, and are compelled to depart, the latter have joy through heaven from the Lord, and this joy is perceived by the man as consolation, and as in himself. But the joy and consolation are not on account of victory, but on account of the conjunction of good and truth; for all conjunction of good and truth has joy within itself, because this conjunction is the heavenly marriage within which is the Divine.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.