The Bible

 

1 Mosebok 29

Study

   

1 Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.

2 Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och stenen som låg över brunnens öppning var stor;

3 därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.

4 Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De svarade: »Vi äro från Haran

5 Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade: »Ja.»

6 Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»

7 Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»

8 Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens öppning; då vattna vi fåren.»

9 Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin faders får; ty hon plägade vakta dem.

10 När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.

11 Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.

12 Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände, och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och omtalade det för sin fader.

13 Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade hänt honom.

14 Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och han stannade hos honom en månads tid.

15 Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»

16 Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre hette Rakel.

17 Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var skön att skåda.

18 Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»

19 Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»

20 Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne.

21 Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»

22 Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett gästabud.

23 Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne.

24 Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till tjänstekvinna.

25 Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»

26 Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort den yngre före den äldre.

27 Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu ytterligare sju år.»

28 Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.

29 Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till tjänstekvinna.

30 Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

31 Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.

32 Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt lidande ; ja, nu skall min man hava mig kär

33 Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: »HERREN har hört att jag har varit försmådd, därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet Simeon.

34 Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.

35 Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill jag tacka HERREN.» Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Caelestia #2643

Study this Passage

  
/ 10837  
  

2643. Att orden ’vem skulle ha sagt Abraham att Sarah skulle ge söner di?’ betyder att Herren av egen makt plantade in det Mänskliga i det Gudomliga framgår av det som ’Abraham’ och också av det som ’Sarah’ förebildar samt av det som förstås med ’att ge di’ och med ’söner’. Det har redan visats att ’Abraham’ förebildar det Gudomliga Goda och ’Sarah’ det Gudomliga Sanna. Med ’mjölk’ menas det som är andligt av himmelskt ursprung, det vill säga det sanna som kommer av det goda, se nr 2184, varför ’att ge di’ är detsamma som att planta in detta sanna. Och med ’söner’ förstås sanningar, här sanningar som finns i det Förnuftiga, något som är klart av det som menas med ’söner’, nr 489491, 533. Att det nu anförda i den invärtes meningen innebär att Herren av egen makt plantade in det Mänskliga i det Gudomliga beror på att det Gudomliga Sanna är ett och detsamma som det Gudomliga Mänskliga. Och när det heter ’att ge Abrahams söner di’, så är därför innebörden att Han plantade in det Mänskliga i det Gudomliga. Då det nu var det Mänskliga som Han plantade in, så gjorde Han det av egen makt. Detta går emellertid knappast att förklara på ett tydligare och begripligare sätt. Om så skedde utförligare, så skulle detta bara än mer fördunkla vad som avses, ty det rör sig här om Gudomliga spörsmål, som kan framställas endast för änglarna med hjälp av himmelska och andliga ting. Om det framställdes för människan i en något mera upphöjd stil, så skulle det falla på materiella och kroppsliga föreställningar, som människan har.

[2] Dessutom bör man veta att Herrens Gudomliga Förnuftiga beskrivs till sin natur när det först föddes, med dessa ord: ’Ett leende har Gud gjort för mig. Var och en som får höra detta skall le för mig. Och hon sade: Vem skulle ha sagt Abraham att Sarah skulle ge söner di?’ Ty det var enligt en gammal sedvänja att ett barn, sedan det fötts, fick ett namn som betecknade tillståndet och att detta tillstånd då också beskrevs, såsom när Kain föddes åt Eva och Adam, 1 Mosebok 4:1, och när Set föddes åt dem, 1 Mosebok 4:25; och som när Noa föddes åt Lemek, 1 Mosebok 5:29, Esau och Jakob åt Isak, 1 Mosebok 25:25-26, de tolv sönerna åt Jakob, 1 Mosebok 29:3235; 30:6, 8, 11, 13, 18, 20, 24; 35:18; när Peres och Sera föddes åt Tamar, 1 Mosebok 38:29-30, Manasse och Efraim åt Josef, 1 Mosebok 41:51-52, och Gersom och Elieser åt Mose, 2 Mosebok 2:22; 18:4. Vad alla dessa förebildar, och vad de betecknar i den invärtes meningen, innefattades i de beskrivningar som fogades till de namn som gavs. Så är även fallet här med avseende på Isak. Vad detta namn innebär framgår i viss mån av den summariska förklaring som lämnats. Men djupare arkana ligger dock förborgade där, därför att de rör Gudomliga ting som inte går att beskriva med hjälp av visdomsord eller talesätt.

  
/ 10837