New Christian Bible Study

The Bible

 

1 Mosebok 18

Study

   

1 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen.

2 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden

3 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.

5 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto.

9 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet.»

10 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom.

11 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?»

13 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'

14 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»

15 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»

16 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.»

20 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår;

21 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.»

22 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham stod ännu kvar inför HERREN.

23 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?

25 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra vad rätt är?»

26 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska.»

28 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det, för de fyrtios skull.»

30 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något. Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren. Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem.

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #2196

Study this Passage

  
/ 10837  
  

2196. And it was behind him. That this signifies near the good in which the rational then was, and separated from it insofar as anything of the human was in it, is evident from the fact that it is said of the door where Sarah was that it was “behind him.” To be “behind him” signifies not to be conjoined, but at his back. That which is separated from anyone is represented by a kind of rejection as it were to the back, as is evident from the representatives in the other life (concerning which from experience, n. 1393, 1875). This is here expressed by its being said that the door where Sarah was, was “behind him.”

[2] As regards the merely human rational truth which was then with the Lord being separated from Him when He conjoined Himself with the Divine, the case is this. Human rational truth does not apprehend Divine things, because these are above the sphere of its understanding, for this truth communicates with the memory-knowledges which are in the natural man, and in so far as it looks from these at the things which are above itself, so far it does not acknowledge them. For this truth is in appearances, which it is not able to put off; and appearances are born from sensuous things, which induce a belief as if Divine things themselves also were of a like nature, when yet these are exempt from all appearances, and when they are stated, this rational truth cannot possibly believe them, because it cannot apprehend them.

[3] If for example it is stated that man has no life except what is from the Lord, the rational supposes from appearances that in that case man cannot live as of himself; whereas he for the first time truly lives when he perceives that he does so from the Lord.

[4] The rational supposes from appearances that the good which man does is from himself, and yet there is nothing of good from self, but all is from the Lord.

[5] From appearances the rational supposes that man merits salvation when he does what is good; whereas of himself man can merit nothing, but all merit is the Lord’s.

[6] From appearances man supposes that when he is withheld from evil and is kept in good by the Lord, there is nothing with him but what is good and just, nay, holy; whereas there is nothing in man but what is evil, unjust, and profane.

[7] From appearances man supposes that when he does what is good from charity, he does it from his will; whereas it is not from his will part, but from his intellectual part, in which charity has been implanted.

[8] From appearances man supposes that there can be no glory without the glory of the world; whereas in the glory of heaven there is not a particle of the world’s glory.

[9] From appearances man supposes that no one can love his neighbor more than himself, but that all love begins from self; when yet in heavenly love there is nothing of the love of self.

[10] From appearances man supposes that there can be no light but that which is from the light of the world; whereas in the heavens there is not one whit of the light of the world, and yet the light is so great that it surpasses the world’s noon day light a thousand times.

[11] From appearances man supposes that the Lord cannot shine before the universal heaven as a sun; when yet all the light of heaven is from Him.

[12] From appearances man cannot apprehend that in the other life there are motions forward; whereas those who are there appear to themselves to move forward just as do men on earth-in their dwellings, courts, and paradises; and still less can he apprehend if it is said that these movings forward are changes of state, which so appear.

[13] Nor can man from appearances apprehend that spirits and angels, who are invisible before our eyes, can be seen; nor that they can speak with man; when yet they appear to the internal sight, or that of the spirit, more manifestly than man does to man on earth; and their voices are heard as distinctly; besides thousands of thousands of such things, which man’s rational, from its own light, born from things of sense, and thereby darkened, cannot possibly believe. Nay, the rational is blinded in natural things themselves, not being able to apprehend, for instance, how those who dwell on the opposite side of the globe can stand on their feet and walk; and it is the same with very many other things. How blind then must the rational not be in spiritual and heavenly things, which are far above natural things?

[14] As the human rational is of such a character, it is here said of it that it was separated when the Lord in Divine perception was united to the Divine, which is signified by the standing of Sarah (who is here such rational truth) at the door of the tent, and by this being behind him.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.

©2024 New Christian Bible Study Corporation. All rights reserved. Printed from newchristianbiblestudy.org