The Bible

 

1 Mosebok 18

Study

   

1 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen.

2 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden

3 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.

5 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto.

9 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet

10 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom.

11 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?»

13 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'

14 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son

15 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»

16 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.»

20 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår;

21 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.»

22 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham stod ännu kvar inför HERREN.

23 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?

25 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra vad rätt är?»

26 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska

28 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det, för de fyrtios skull.»

30 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något. Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren. Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem.

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Coelestia #2228

Study this Passage

  
/ 10837  
  

2228. 'And in him all the nations of the earth will be blessed' means that from Him all who have charity will be saved. This is clear from the meaning of 'being blessed' as being endowed with all goods that have a heavenly origin, dealt with in 981, 1096, 1420, 1422. People who are endowed with goods from a heavenly origin, that is, with celestial goods and spiritual goods, which have been referred to immediately above in 2227, are also endowed with eternal salvation, that is, they are saved. 'All nations of the earth' is used to mean in the internal sense those with whom the goods exist that flow from love and charity, as is clear from the meaning of 'nation' as good, dealt with in 1159, 1258-1260, 1416, 1849. That 'all the nations of the earth' does not mean all people throughout the whole world may become clear to anyone, for there are so many among them who are not saved. Only those who have charity, that is, who have acquired the life of charity, are saved.

[2] So that the whole matter of the salvation of people after they have died does not remain hidden from anyone, let a brief discussion of it follow here. There are many who declare that man is saved through faith, or as they say, if he merely has faith. But the majority of such people do not know what faith is. Some imagine that it is mere thought; some that it is the acknowledgement of something which ought to be believed; others that it is the entire doctrine of faith, which ought to be believed; and others something different again. Thus in their mere knowledge of what faith is they are mistaken, and as a consequence they are mistaken as to what it is that saves a person. Faith however is not mere thought; nor is it the acknowledgement of something that ought to be believed; nor is it a knowledge of all that constitutes the doctrine of faith. Nobody can be saved by such thought, acknowledgement, or knowledge that cannot send down roots any deeper than thought. Thought does not save anyone, but the life which he acquires to himself in the world through the cognitions of faith. Such life remains, but all thought that is not in keeping with his life dies away, even to the point of becoming none at all. In heaven that which brings people into association with one another is their lives, not thoughts that are not related in any way to a person's life. Thoughts which are unrelated to a person's life are spurious and are totally rejected.

[3] In general there are two kinds of life, the first being the life of hell, the second that of heaven. The life of hell is derived from all those intentions, thoughts, and deeds that flow from self-love, consequently from hatred against the neighbour. The life of heaven is derived from all those intentions, thoughts, and deeds that belong to love towards the neighbour. This heavenly life is that to which all things called faith have regard and is acquired by means of all things of faith. From this it becomes clear what faith is, namely that it is charity, for all things that are said to be part of the doctrine of faith lead to charity. Charity embraces them all and from charity they are all derived. After the life of the body, the soul is such as its love is.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.