The Bible

 

1 Mosebok 18

Study

   

1 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen.

2 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden

3 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.

5 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto.

9 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet

10 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom.

11 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?»

13 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'

14 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son

15 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»

16 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.»

20 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår;

21 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.»

22 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham stod ännu kvar inför HERREN.

23 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?

25 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra vad rätt är?»

26 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska

28 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det, för de fyrtios skull.»

30 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något. Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren. Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem.

   

From Swedenborg's Works

 

Arcana Caelestia #2243

Study this Passage

  
/ 10837  
  

2243. Att orden ’om de har bragt det till ett slut enligt det rop som kommit till Mig – och om inte, skall Jag veta det’ betecknar om det onda har nått sin klimax är tydligt av det som ’rop’ står för som är falskhet, behandlat strax ovan i nr 2240. Det finns två slag av falskhet, såsom nämndes i slutet av nr 2240, falskhet som kommer av ondska och falskhet som frambringar ondska. Falskhet som kommer av ondska består av allt det som människan tänker medan hon är i ondska, det vill säga i allt som gynnar ondskan. Som exempel kan nämnas att en människa, när hon begår äktenskapsbrott, då tänker att det är tillåtligt, att det är anständigt, att det är ett livsnöje, att tillkomst av barn därigenom främjes, med mera dylikt. Allt detta är olika slag av falskhet som har sitt upphov i ondska.

[2] Falskhet som frambringar ondska är det emellertid, då människan i enlighet med sin religion fattar någon grundsats och därför tror att något är gott och heligt, när det i själva verket är något i sig ont. Som exempel kan anföras att den människa som på grund av sin religion tror att någon människa kan frälsa, och därför dyrkar och tillber henne, ger upphov till det som är ont utifrån detta falska. Detsamma gäller varje annan religiös åsikt som i sig är falsk. Eftersom det som är falskt således både härleder sig från det som är ont och frambringar det som är ont, så förekommer här ordet ’rop’ och betecknar som en sorts allmän term det som det innebär, nämligen det onda. Detta är också tydligt av att det heter ’om de har bragt det till ett slut enligt det rop som kommit till Mig’, där ’det rop’ sägs i singularis och ’de har bragt det till ett slut’ i pluralis.

[3] Vad ett slut är har påvisats i del 1, i nr 1857. Vad ett slut vidare innebär framgår av Kyrkornas historia. Den Fornäldsta Kyrkan, som kallades Människa, var den mest himmelska av alla, men ändå urartade den med tiden så från det goda i kärleken att slutligen inte något himmelskt fanns kvar i den. Då kom den till sitt slut, vilket beskrivs med tillståndet hos de människor som levde i tiden närmast före floden.

[4] Den Forngamla Kyrkan, som kom efter floden och kallades Noa och var mindre himmelsk, avlägsnade sig även den med tiden till den grad från det goda i människokärleken att nästan inget av kärlek till nästan fanns kvar. Ty den förvändes dels till magi, dels till avguderi och dels till en från människokärleken skild troslära. Då inföll dess slut.

[5] Därpå följde en annan Kyrka, som kallades den Hebreiska Kyrkan och som var ännu mindre himmelsk och andlig, men satte ett slags helig dyrkan i yttre kyrkobruk. Denna Kyrka vanställdes likaledes med tiden på åtskilligt sätt, och den utvärtes gudsdyrkan förvändes i avguderi. Då nådde den sitt slut.

[6] En fjärde Kyrka upprättades sedan bland Jakobs efterkommande. Denna Kyrka hade inte något himmelskt och andligt, utan bara en förebildning av sådant. Följaktligen var denna Kyrka en förebildande Kyrka, ty vad deras religiösa ceremonier förebildade och betecknade visste de inte. Men denna Kyrka instiftades dock för att åtminstone något samband skulle finnas mellan människan och himlen, likt det som finns mellan förebildningarna av det goda och sanna å ena sidan och själva det goda och sanna å andra sidan. Denna Kyrka förföll slutligen så i olika slag av falskhet och ondska att alla religiösa ceremonier blev avgudiska. Kyrkan nådde då sitt slut.

[7] När så därför var och en av dessa på varandra följande Kyrkor en efter en urartade – och i den sista av dem sambandet mellan människosläktet och himlen hade så helt och hållet brutits också i det allra yttersta att människosläktet skulle ha gått under, eftersom ingen Kyrka längre fanns som kunde sörja för en sådan anknytning och förbindelse, se nr 468, 637, 931, 2054 – då kom Herren i världen och förband genom det Gudomliga Väsendets förening med det Mänskliga i Sig himlen med jorden. Samtidigt upprättade Han en ny Kyrka, som kallades den Kristna Kyrkan, i vilken det till att börja med fanns det goda i tron, och vars medlemmar som bröder sinsemellan levde i människokärlek. Men under tidens gång har den förfallit i olika avseenden och har i vår tid blivit sådan att man inte ens vet att tron har sin grundval i kärlek till Herren och människokärlek mot nästan. Och trots att man enligt läran säger att Herren är människosläktets Frälsare, att man skall uppstå efter döden, att det finns en himmel och ett helvete, så är det ändå få som verkligen tror på detta. Eftersom denna Kyrka har blivit sådan är dess slut inte långt borta.

[8] Av vad här nu anförts kan man inse vad slutet i detta sammanhang är för något, att det är den tidpunkt då det onda nått sin klimax. Situationen är densamma i det enskilda fallet, nämligen hos varje människa. Men hur detta slut eller denna kulmen ter sig hos varje människa skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet redogöras för i det följande. I Ordet hänvisas på åtskilliga ställen till slutet, och tillståndet som föregår det beskrivs som ödeläggelse och förödelse, varpå hemsökelsen följer.

  
/ 10837