2243. Att orden ’om de har bragt det till ett slut enligt det rop som kommit till Mig – och om inte, skall Jag veta det’ betecknar om det onda har nått sin klimax är tydligt av det som ’rop’ står för som är falskhet, behandlat strax ovan i nr 2240. Det finns två slag av falskhet, såsom nämndes i slutet av nr 2240, falskhet som kommer av ondska och falskhet som frambringar ondska. Falskhet som kommer av ondska består av allt det som människan tänker medan hon är i ondska, det vill säga i allt som gynnar ondskan. Som exempel kan nämnas att en människa, när hon begår äktenskapsbrott, då tänker att det är tillåtligt, att det är anständigt, att det är ett livsnöje, att tillkomst av barn därigenom främjes, med mera dylikt. Allt detta är olika slag av falskhet som har sitt upphov i ondska.

[2] Falskhet som frambringar ondska är det emellertid, då människan i enlighet med sin religion fattar någon grundsats och därför tror att något är gott och heligt, när det i själva verket är något i sig ont. Som exempel kan anföras att den människa som på grund av sin religion tror att någon människa kan frälsa, och därför dyrkar och tillber henne, ger upphov till det som är ont utifrån detta falska. Detsamma gäller varje annan religiös åsikt som i sig är falsk. Eftersom det som är falskt således både härleder sig från det som är ont och frambringar det som är ont, så förekommer här ordet ’rop’ och betecknar som en sorts allmän term det som det innebär, nämligen det onda. Detta är också tydligt av att det heter ’om de har bragt det till ett slut enligt det rop som kommit till Mig’, där ’det rop’ sägs i singularis och ’de har bragt det till ett slut’ i pluralis.

[3] Vad ett slut är har påvisats i del 1, i nr 1857. Vad ett slut vidare innebär framgår av Kyrkornas historia. Den Fornäldsta Kyrkan, som kallades Människa, var den mest himmelska av alla, men ändå urartade den med tiden så från det goda i kärleken att slutligen inte något himmelskt fanns kvar i den. Då kom den till sitt slut, vilket beskrivs med tillståndet hos de människor som levde i tiden närmast före floden.

[4] Den Forngamla Kyrkan, som kom efter floden och kallades Noa och var mindre himmelsk, avlägsnade sig även den med tiden till den grad från det goda i människokärleken att nästan inget av kärlek till nästan fanns kvar. Ty den förvändes dels till magi, dels till avguderi och dels till en från människokärleken skild troslära. Då inföll dess slut.

[5] Därpå följde en annan Kyrka, som kallades den Hebreiska Kyrkan och som var ännu mindre himmelsk och andlig, men satte ett slags helig dyrkan i yttre kyrkobruk. Denna Kyrka vanställdes likaledes med tiden på åtskilligt sätt, och den utvärtes gudsdyrkan förvändes i avguderi. Då nådde den sitt slut.

[6] En fjärde Kyrka upprättades sedan bland Jakobs efterkommande. Denna Kyrka hade inte något himmelskt och andligt, utan bara en förebildning av sådant. Följaktligen var denna Kyrka en förebildande Kyrka, ty vad deras religiösa ceremonier förebildade och betecknade visste de inte. Men denna Kyrka instiftades dock för att åtminstone något samband skulle finnas mellan människan och himlen, likt det som finns mellan förebildningarna av det goda och sanna å ena sidan och själva det goda och sanna å andra sidan. Denna Kyrka förföll slutligen så i olika slag av falskhet och ondska att alla religiösa ceremonier blev avgudiska. Kyrkan nådde då sitt slut.

[7] När så därför var och en av dessa på varandra följande Kyrkor en efter en urartade – och i den sista av dem sambandet mellan människosläktet och himlen hade så helt och hållet brutits också i det allra yttersta att människosläktet skulle ha gått under, eftersom ingen Kyrka längre fanns som kunde sörja för en sådan anknytning och förbindelse, se nr 468, 637, 931, 2054 – då kom Herren i världen och förband genom det Gudomliga Väsendets förening med det Mänskliga i Sig himlen med jorden. Samtidigt upprättade Han en ny Kyrka, som kallades den Kristna Kyrkan, i vilken det till att börja med fanns det goda i tron, och vars medlemmar som bröder sinsemellan levde i människokärlek. Men under tidens gång har den förfallit i olika avseenden och har i vår tid blivit sådan att man inte ens vet att tron har sin grundval i kärlek till Herren och människokärlek mot nästan. Och trots att man enligt läran säger att Herren är människosläktets Frälsare, att man skall uppstå efter döden, att det finns en himmel och ett helvete, så är det ändå få som verkligen tror på detta. Eftersom denna Kyrka har blivit sådan är dess slut inte långt borta.

[8] Av vad här nu anförts kan man inse vad slutet i detta sammanhang är för något, att det är den tidpunkt då det onda nått sin klimax. Situationen är densamma i det enskilda fallet, nämligen hos varje människa. Men hur detta slut eller denna kulmen ter sig hos varje människa skall i Herrens Gudomliga barmhärtighet redogöras för i det följande. I Ordet hänvisas på åtskilliga ställen till slutet, och tillståndet som föregår det beskrivs som ödeläggelse och förödelse, varpå hemsökelsen följer.