The Bible

 

synty 3

Study

   

1 Ja kärme oli kavalin kaikkia eläimiä maan päällä, jotka Herra Jumala tehnyt oli, ja se sanoi vaimolle: sanoiko Jumala, älkäät syökö kaikkinaisista puista Paradisissa?

2 Niin vaimo sanoi kärmeelle: me syömme niiden puiden hedelmistä, jotka ovat Paradisissa;

3 Mutta sen puun hedelmästä, joka on keskellä Paradisia, on Jumala sanonut: älkäät syökö siitä, ja älkäät ruvetko siihen, ettette kuolis.

4 Niin kärme sanoi vaimolle: ei suinkaan pidä teidän kuolemalla kuoleman.

5 Vaan Jumala tietää, että jona päivänä te syötte siitä, aukenevat teidän silmänne, ja te tulette niinkuin Jumala, tietämään hyvän ja pahan.

6 Ja vaimo näki siitä puusta olevan hyvän syödä, ja että se oli ihana nähdä ja suloinen puu antamaan ymmärryksen: ja otti sen hedelmästä ja söi, ja antoi miehellensä siitä, ja hän söi.

7 Silloin aukenivat molempain heidän silmänsä, ja äkkäsivät, että he olivat alasti; ja sitoivat yhteen fikunalehtiä, ja tekivät heillensä peitteitä.

8 Ja he kuulivat Herran Jumalan äänen, joka käyskenteli Paradisissa, kuin päivä viileäksi tuli. Ja Adam lymyi emäntinensä Herran Jumalan kasvoin edestä puiden sekaan Paradisissa.

9 Ja Herra Jumala kutsui Adamin, ja sanoi hänelle: Kussas olet?

10 Ja hän sanoi: minä kuulin sinun äänes Paradisissa, ja pelkäsin: sillä minä olen alasti, ja sen tähden minä lymyin.

11 Ja hän sanoi: kuka sinulle ilmoitti, ettäs alasti olet? Etkös syönyt siitä puusta, josta minä sinua haastoin syömästä?

12 Niin sanoi Adam: vaimo, jonkas annoit minulle, antoi minulle siitä puusta, ja minä söin.

13 Silloin sanoi Herra Jumala vaimolle: miksis sen teit? Ja vaimo sanoi: kärme petti minut, ja minä söin.

14 Ja Herra Jumala sanoi kärmeelle: ettäs tämän teit, kirottu ole sinä kaikesta karjasta, ja kaikista eläimistä maalla: sinun pitää käymän vatsallas, ja syömän maata kaiken elinaikas.

15 Ja minä panen vainon sinun ja vaimon välille, ja sinun siemenes ja hänen siemenensä välille; sen pitää rikki polkemaan sinun pääs, ja sinä olet pistävä häntä kantapäähän.

16 Ja vaimolle sanoi hän: Minä saatan sinulle paljon tuskaa, koskas raskaaksi tulet: sinun pitää synnyttämän lapsia kivulla, ja sinun tahtos pitää miehes alle annettu oleman, ja hänen pitää vallitseman sinua.

17 Ja Adamille sanoi hän: ettäs kuulit emäntäs ääntä, ja söit puusta, josta minä kielsin sinua sanoen: ei sinun pidä siitä syömän: kirottu olkoon maa sinun tähtes; surulla pitää sinun elättämän itses hänestä kaiken elinaikas.

18 Orjantappuroita ja ohdakkeita pitää hänen kasvaman, ja sinun pitää maan ruohoja syömän.

19 Sinun otsas hiessä pitää sinun syömän leipää, siihen asti kuin sinä maaksi jällensä tulet, ettäs siitä otettu olet: sillä sinä olet maa, ja maaksi pitää sinun jällensä tuleman.

20 Ja Adam kutsui emäntänsä nimen Heva, että hän on kaikkein elävitten äiti.

21 Ja Herra Jumala teki Adamille ja hänen emännällensä nahoista hameet, ja puetti heidän yllensä.

22 Ja Herra Jumala sanoi: katso, Adam on ollut niin kuin yksi meistä, tietäen hyvän ja pahan; mutta nyt ettei hän ojentaisi kättänsä, ja ottaisi myös elämän puusta, söisi ja eläisi ijankaikkisesti:

23 Niin Herra Jumala johdatti hänen ulos Edenin Paradisista maata viljelemään, josta hän otettu oli.

24 Ja ajoi Adamin ulos, ja pani idän puolelle Edenin Paradisia Kerubimin paljaalla, lyöväisellä miekalla elämän puun tietä vartioitsemaan.

   


SWORD version by Tero Favorin (tero at favorin dot com)

From Swedenborg's Works

 

Conjugial Love #354

Study this Passage

  
/ 535  
  

354. At the end of this conversation the angels went away, and two priests came, accompanied by a man who in the world had been an ambassadorial envoy. I related to them what I had overheard from the angels; and on hearing it they began to argue among themselves as to whether intelligence and wisdom and the resulting prudence are from God or from man. The argument was heated. At heart the three believed alike, thinking that because these are in man they are from man, and that the very perception and sensation of its being so confirm it. But the priests, being then in a state of theological zeal, kept saying that nothing of intelligence and wisdom and so nothing of prudence is from man. When the ambassadorial envoy would retort in reply that that would mean nothing of thought as well, the priests would agree that that was so.

However, because it was perceived in heaven that the three men shared a similar belief, a voice from there said to the ambassadorial envoy, "Put on the apparel of a priest, and suppose yourself to be a priest, and then speak."

So he did as he was bidden. And he loudly declared then that nothing of intelligence and wisdom and so nothing of prudence can ever exist except it be from God, which he also demonstrated using the customary eloquent manner of speaking, full of rational arguments. (It is a peculiar phenomenon in the spiritual world that a spirit thinks himself to be this or that sort of person according to the kind of garment he has on. The reason for this is that it is the understanding which clothes everyone there.)

[2] After that the voice from heaven said likewise to the two priests, "Put off your attire and put on the attire of ministers of state, and suppose that that is what you are." So they did accordingly; and they at once then thought from their inner selves and spoke using arguments they had inwardly cherished in favor of their having their own intelligence.

At that moment a tree then appeared along the path, and a voice said to them: "It is the tree of the knowledge of good and evil. Take care that you do not eat of it."

But despite this, infatuated as they were with their own intelligence, the three of them burned with a desire to eat of it; and they began to say to each other, "Why not? Is the fruit not good?" And they went over and ate.

Immediately then the three became warm friends, because they shared a similar belief; and together they entered on the path of their own intelligence, which led to hell. Nevertheless, I saw them brought back from there, because they had not yet been prepared.

  
/ 535  
  

Many thanks to the General Church of the New Jerusalem, and to Rev. N.B. Rogers, translator, for the permission to use this translation.