¹ Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

² Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

³ Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

⁴ Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

⁵ Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

⁶ Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

⁷ Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

⁸ Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

⁹ Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

¹⁰ Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

¹¹ Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

¹² Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

¹³ Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

¹⁴ De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

¹⁵ Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

¹⁶ Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

¹⁷ Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

¹⁸ för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.

¹⁹ Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.

²⁰ Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?

²¹ Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.

²² Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?

¹ Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.

² Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua, och han tog henne till sig och gick in till henne.

³ Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.

⁴ Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet Onan.

⁵ Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och när han föddes, var Juda i Kesib.

⁶ Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.

⁷ Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade HERREN honom.

⁸ Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»

⁹ Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.

¹⁰ Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han också honom.

¹¹ Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

¹² En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, för att se efter dem som klippte hans får.

¹³ När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp till Timna för att klippa sina får,

¹⁴ lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon likväl icke given åt honom till hustru.

¹⁵ Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.

¹⁶ Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade: »Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få gå in till mig?»

¹⁷ Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»

¹⁸ Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom.

¹⁹ Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och klädde sig åter i sina änkekläder.

²⁰ Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.

²¹ Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här har ingen tempeltärna varit.»

²² Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har varit där.»

²³ Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke funnit henne.»

²⁴ Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»

²⁵ Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring, dessa snodder och denna stav tillhöra.»

²⁶ Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig, eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom icke mer vid henne.

²⁷ När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.

²⁸ Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade: »Denne kom först fram.»

²⁹ Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?» Och han fick namnet Peres .

³⁰ Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om sin hand, och han fick namnet Sera.