2776. Att orden ’offra honom som brännoffer’ betyder att Han skulle heliggöra Sig åt det Gudomliga är tydligt av det som förebildades med ’brännoffer’ hos det hebreiska folkslaget och i den Judiska Kyrkan, som är den heligaste handlingen i deras gudstjänst. Det förekom brännoffer och det förekom slaktoffer, och vad de förebildade kan man se i nr 922, 923, 1823, 2180. Heliggörelser skedde genom brännoffer och slaktoffer, och det är därför som i denna vers ’att offra som brännoffer’ står för att heliggöras åt det Gudomliga. Ty Herren heliggjorde Sig åt det Gudomliga, det vill säga Han förenade det Mänskliga med det Gudomliga genom frestelsestrider och segrar, se nr 1663, 1690, 1691 (slutet), 1692, 1737, 1787, 1812, 1813, 1820.

[2] Den gängse tron nu för tiden är att brännoffren och slaktoffren betecknade Herrens lidande och att Herren genom Sitt lidande försonat allas missgärningar. Ja, man tror till och med att Han tagit på Sig dessa missgärningar och avtvått missgärningarna från dem, så att de som tror rättfärdiggörs och frälses, ifall de bara – om så i den yttersta dödsstunden – tänker att Herren lidit i deras ställe, hur de än kan ha levat under hela loppet av sin levnad. Men det förhåller sig inte alls så. Lidandet på korset var den yttersta graden av frestelse, som Herren utstod, och varigenom Han fullständigt förenade det Mänskliga med det Gudomliga och det Gudomliga med det Mänskliga och så förhärligade Sig. Det är just denna förening som är medlet till att människorna har en på människokärlek grundad tro på Honom och som gör att de alls kan frälsas. Ty Själva det Högsta Gudomliga kunde inte längre nå människosläktet, som hade avlägsnat sig så mycket från det himmelska som hör till kärleken och från det andliga som hör till tron att det inte mera ens erkände, än mindre förnam detta himmelska och andliga. För att således det Högsta Gudomliga skulle kunna komma ned till en sådan människa kom Herren i världen och förenade det Mänskliga med det Gudomliga i Sig. Denna förening kunde inte ske annat än genom mycket svåra frestelsestrider och segrar i dessa, och slutligen genom den sista frestelsen, som var på korset.

[3] Som en följd av detta kan Herren från det Gudomliga Mänskliga upplysa människosinnena, även de som är helt fjärmade från det himmelska som hör kärleken till, förutsatt att tro grundad på människokärlek finns i dessa sinnen. Ty i livet efter detta syns Herren för de himmelska änglarna som Solen och för de andliga änglarna som Månen, se nr 1053, 1521, 1529, 1530, 2441, 2495 – allt himlens ljus flödar fram från Honom. Himlens ljus är så beskaffat att det när det skänker ljus åt andarnas och änglarnas syn samtidigt också upplyser förståndet. Denna egenskap att upplysa förståndet innebor också i det ljuset, så att den mängd av invärtes ljus, det vill säga av förstånd som någon äger i himlen står i proportion till det utvärtes ljus som denne har. Detta anger på vad sätt himlens ljus skiljer sig från världens ljus. Det är Herrens Gudomliga Mänskliga som ger både ögonen och förståndet ljus hos dem som är andliga, men detta hade inte kunnat ske, om inte Herren förenat det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga. Och om Han inte hade förenat dessa då skulle varken människan i världen eller någon andlig ängel i himlen längre haft någon som helst förmåga att förstå eller att förnimma det som är gott och sant. Och därmed skulle de inte heller haft någon som helst sällhet och lycka, och följaktligen inte heller alls kunnat frälsas. Av vad som här nu sagts är det uppenbart att människosläktet inte skulle kunna frälsas, om inte Herren hade antagit det Mänskliga och förhärligat det.

[4] Av vad nu anförts torde var och en kunna sluta sig till hur det i själva verket förhåller sig med detta att de frälses, oavsett hur de levat, om de bara med en inre sinnesrörelse tänker att Herren lidit för dem och tagit bort deras synder. Men i verkligheten kan himlens ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga inte nå andra än dem som lever i det goda som hör till tron, det vill säga som lever ett människokärlekens liv, eller, vad som är detsamma, som har samvete. Att de som är andliga blir frälsta i kraft av Herrens Gudomliga Mänskliga, se nr 1043, 2661, 2716, 2718.

2661. Att orden ’för sin sons skull’ står för att Han skattade det högt, det vill säga det första förnuftiga, är tydligt av det som menas med ’son’, det vill säga tjänstekvinnans son som är det blott mänskliga förnuftiga, som det tidigare handlat om. Vad som är orsaken till kvalet sägs väl inte här, men framgår dock av det som följer. Uppenbart är att det är kärleken som är orsaken till detta kval, för det sägs /’att det var något synnerligen ont i Abrahams ögon/ för sin sons skull’, och om denne son handlar det i verserna nr 1 Mosebok 21:13–21 nedan. Men för att man ändå skall veta, varför detta kval fanns, det vill säga varför det heter att ’detta var synnerligen ont i Abrahams ögon för hans sons skull’, så kan följande få kommentarer tjäna till någon upplysning.

[2] Herren kom inte i världen för att frälsa dem som är himmelska, utan för att frälsa dem som är andliga. Den Fornäldsta Kyrkan, som kallades Människa, var himmelsk, och om den förblivit i sitt ofördärvade tillstånd, hade Herren inte behövt födas som människa. Men så snart den började förfalla, förutsåg Herren att den himmelska Kyrkan skulle komma att helt upphöra att finnas till i världen, och därför gavs redan då en profetia om Herrens Ankomst i världen, 1 Mosebok 3:15. Efter denna Kyrkas era fanns det inte längre någon himmelsk Kyrka, utan en andlig Kyrka. Den Forngamla Kyrkan, som kom efter floden, var denna andliga Kyrka, som det hänvisas till på många ställen i del 1. Denna Kyrka, eller de människor som hörde till den andliga Kyrkan, hade inte kunnat frälsas, såvida inte Herren kommit i världen. Det är detta som förstås med dessa Herrens ord hos Matteus:

Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till bättring. Matteus 9:12-13.

Följande hos Johannes har samma innebörd:

Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste Jag leda, och de skall lyssna till Min röst, och det skall bli en hjord och en herde. Johan 10:16.

Och detsamma avses också i liknelsen om de hundra fåren, hos Matteus 18:11– 13.

[3] Då nu genom ’Isak’ såväl Herrens Gudomliga Förnuftiga som också de himmelska betecknas, vilka kallas ’arvingar’, medan ’Ismael’, som förebildar Herrens blott mänskliga förnuftiga också betecknar dem som är andliga, vilka kallas ’söner’ – något som framgår av vad som sagts i nr 2658 ovan – så innebär de ord som förekommer i denna vers att Herren på grund av Sin Gudomliga Kärlek led kval. Detta är även innebörden av det som följer i verserna 13–21, där Hagars son och modern förebildar den andliga Kyrkan, och där det handlar om denna Kyrka, det vill säga om människorna i denna Kyrka, nr 2612. Någon utförligare förklaring kan ännu inte ges rörande dessa arkana. Allt som kan sägas här är att alla Kyrkans tillstånd förebildades hos Herren, när Han var i världen, och likaså det sätt på vilket de som hörde till den skulle frälsas genom Honom. Därför betecknas också samma tillstånd inom Kyrkan med dessa samma namn.