2776. Att orden ’offra honom som brännoffer’ betyder att Han skulle heliggöra Sig åt det Gudomliga är tydligt av det som förebildades med ’brännoffer’ hos det hebreiska folkslaget och i den Judiska Kyrkan, som är den heligaste handlingen i deras gudstjänst. Det förekom brännoffer och det förekom slaktoffer, och vad de förebildade kan man se i nr 922, 923, 1823, 2180. Heliggörelser skedde genom brännoffer och slaktoffer, och det är därför som i denna vers ’att offra som brännoffer’ står för att heliggöras åt det Gudomliga. Ty Herren heliggjorde Sig åt det Gudomliga, det vill säga Han förenade det Mänskliga med det Gudomliga genom frestelsestrider och segrar, se nr 1663, 1690, 1691 (slutet), 1692, 1737, 1787, 1812, 1813, 1820.

[2] Den gängse tron nu för tiden är att brännoffren och slaktoffren betecknade Herrens lidande och att Herren genom Sitt lidande försonat allas missgärningar. Ja, man tror till och med att Han tagit på Sig dessa missgärningar och avtvått missgärningarna från dem, så att de som tror rättfärdiggörs och frälses, ifall de bara – om så i den yttersta dödsstunden – tänker att Herren lidit i deras ställe, hur de än kan ha levat under hela loppet av sin levnad. Men det förhåller sig inte alls så. Lidandet på korset var den yttersta graden av frestelse, som Herren utstod, och varigenom Han fullständigt förenade det Mänskliga med det Gudomliga och det Gudomliga med det Mänskliga och så förhärligade Sig. Det är just denna förening som är medlet till att människorna har en på människokärlek grundad tro på Honom och som gör att de alls kan frälsas. Ty Själva det Högsta Gudomliga kunde inte längre nå människosläktet, som hade avlägsnat sig så mycket från det himmelska som hör till kärleken och från det andliga som hör till tron att det inte mera ens erkände, än mindre förnam detta himmelska och andliga. För att således det Högsta Gudomliga skulle kunna komma ned till en sådan människa kom Herren i världen och förenade det Mänskliga med det Gudomliga i Sig. Denna förening kunde inte ske annat än genom mycket svåra frestelsestrider och segrar i dessa, och slutligen genom den sista frestelsen, som var på korset.

[3] Som en följd av detta kan Herren från det Gudomliga Mänskliga upplysa människosinnena, även de som är helt fjärmade från det himmelska som hör kärleken till, förutsatt att tro grundad på människokärlek finns i dessa sinnen. Ty i livet efter detta syns Herren för de himmelska änglarna som Solen och för de andliga änglarna som Månen, se nr 1053, 1521, 1529, 1530, 2441, 2495 – allt himlens ljus flödar fram från Honom. Himlens ljus är så beskaffat att det när det skänker ljus åt andarnas och änglarnas syn samtidigt också upplyser förståndet. Denna egenskap att upplysa förståndet innebor också i det ljuset, så att den mängd av invärtes ljus, det vill säga av förstånd som någon äger i himlen står i proportion till det utvärtes ljus som denne har. Detta anger på vad sätt himlens ljus skiljer sig från världens ljus. Det är Herrens Gudomliga Mänskliga som ger både ögonen och förståndet ljus hos dem som är andliga, men detta hade inte kunnat ske, om inte Herren förenat det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga. Och om Han inte hade förenat dessa då skulle varken människan i världen eller någon andlig ängel i himlen längre haft någon som helst förmåga att förstå eller att förnimma det som är gott och sant. Och därmed skulle de inte heller haft någon som helst sällhet och lycka, och följaktligen inte heller alls kunnat frälsas. Av vad som här nu sagts är det uppenbart att människosläktet inte skulle kunna frälsas, om inte Herren hade antagit det Mänskliga och förhärligat det.

[4] Av vad nu anförts torde var och en kunna sluta sig till hur det i själva verket förhåller sig med detta att de frälses, oavsett hur de levat, om de bara med en inre sinnesrörelse tänker att Herren lidit för dem och tagit bort deras synder. Men i verkligheten kan himlens ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga inte nå andra än dem som lever i det goda som hör till tron, det vill säga som lever ett människokärlekens liv, eller, vad som är detsamma, som har samvete. Att de som är andliga blir frälsta i kraft av Herrens Gudomliga Mänskliga, se nr 1043, 2661, 2716, 2718.

2495. Det har redan på många ställen sagts och visats att det i Ordet finns en invärtes mening, som inte framträder i bokstaven. Hurdan denna mening är framgår av vad som förklarats alltifrån kapitel 1 fram till detta kapitel i Första Moseboken. Då det nu likväl förhåller sig så att de få som i våra dagar tror på Ordet inte är medvetna om existensen av en sådan invärtes mening, så skall det därför här ytterligare bekräftas.

[2] Herren beskriver tidevarvets fulländning, det vill säga Kyrkans sista tid, sålunda:

Strax efter de dagarnas plåga skall solen förmörkas, och månen skall inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens makter skall skakas. Matteus 24:29; Markus 13:24-25.

Att ’solen’ här inte betecknar sol, ’månen’ inte måne och inte heller ’stjärnorna’ stjärnor, utan att ’solen’ betecknar kärleken och människokärleken mot nästan, ’månen’ tron som fås av kärleken till Herren och kärleken till nästan och att ’stjärnorna’ betecknar insikterna i det goda och sanna har visats ovan i nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, 2441. Med dessa Herrens ord avses således att när tidevarvets fulländning eller den sista tiden inträffar då kommer det inte att finnas någon kärlek och människokärlek och därför inte heller någon tro. Att det är detta som avses framgår av liknande Herrens ord hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Se, Jehovahs dag kommer för att göra jorden till en ödemark, och Han skall utrota dess syndare från den. Ty himlens stjärnor och stjärnbilder skall inte mera sända ut sitt ljus. Solen skall förmörkas i sin uppgång, och månen skall inte ge sitt ljus. 13:9-10.

Detta syftar likaledes på Kyrkans sista tid, eller, vilket är detsamma, på tidevarvets slut.

[3] Hos Joel:

En dag av mörker och djupt mörker, en dag av moln och töcken. Jorden skälvde inför Honom, himlarna bävade. Solen och månen förmörkades och stjärnorna miste sitt sken. Joel 2:2, 10.

Här är innebörden densamma. På annat ställe hos samme profet:

Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovahs stora och fruktansvärda dag kommer. Joel 2:31.

Ytterligare hos densamme:

Jehovahs dag är nära. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. Joel 3:14-15.

Hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig, skall Jag täcka över himlarna och förmörka deras stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månen skall inte ge sitt ljus. Och alla himlarnas strålande ljus skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Likaledes hos Johannes:

Och se, när han bröt det sjätte sigillet inträffade en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och fullmånen blev som blod, och stjärnorna föll ner på jorden. Uppenbarelseboken 6:12-13.

I samma bok:

Den fjärde ängeln blåste i sin basun, så att en tredjedel av solen träffades, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, och en tredjedel av dem förmörkades. Uppenbarelseboken 8:12.

[4] Av dessa ord kan man inse att Herrens ord hos evangelisterna mycket omfattar detsamma som hos Profeterna – att det på de sista tiderna inte kommer att finnas någon människokärlek och tro, och att detta är den invärtes meningen. Detta framgår än ytterligare hos Jesaja:

Månen skall rodna av blygsel, och solen skall skämmas, ty Jehovah Sebaot skall då regera på Sions berg och i Jerusalem. 24:23.

Innebörden här är att tron, som är ’månen’, kommer att rodna av blygsel, och att människokärleken, som är ’solen’, kommer att skämmas, därför att dessa, tron och människokärleken, är i ett sådant skick. För det kan ju inte sägas om månen och solen att de rodnar av blygsel och skämms. Och hos Daniel:

Getabockens horn växte åt söder och åt öster. Och det växte även ända upp till himlens härskara, och den kastade ner på jorden några av härskaran och av stjärnorna och trampade på dem. 8:9-10.

Här framstår det tydligt för var och en att ’himlens härskara’ inte betyder härskara och inte heller att ’stjärnor’ betyder stjärnor.