2459. Att orden ’Lot drog upp från Soar’ betyder när böjelsen för det sanna inte längre fanns hos dem framgår av det som menas med ’Soar’ som är böjelse för det sanna, behandlat i nr 2439. Och eftersom därefter omedelbart följer att ’han bodde på berget’ ty han var rädd för att bo i Soar, så betecknas med här anförda ord när denna böjelse för det sanna inte längre fanns hos dem, och detta därför att det goda i det sanna var ödelagt, vilket framgår av vers 26. Här beskrivs nu det femte tillståndet i Kyrkan, förebildat av Lot, ett tillstånd i vilket – när böjelsen för det sanna inte längre existerar – ett orent gott, ett det falskas goda, nästlar sig in.

2439. Att orden ’därför gav han staden namnet Soar’ betecknar böjelsen för det sanna kan man konstatera av det som namnet ’Soar’ står för i Ordet som är böjelse för det goda, det vill säga böjelse för det goda som är en följd av kunskap, vilken är en böjelse för det sanna, behandlat i nr 1589. Det framgår dessutom av det som ’att ge namn åt’ eller att benämna innebär, vilket är att känna till hur någon eller något är beskaffat, behandlat i nr 144, 145, 1754, 2009. Här är innebörden att det fanns föga av sant, ty med Soar betecknas i grundspråket föga eller lite. De som är i böjelse för det sanna har nämligen föga av sant, därför att de har föga av gott i jämförelse med dem som är i böjelse för det goda, nr 2429.

[2] Situationen är för övrigt att sanningar som är sanningar i sig själva är mera sanningar hos en människa än hos en annan. Och hos somliga är de alls inte sanningar utan i själva verket falskhet av olika slag, något som man kan inse av nästan allt som i sig är sant. Ty sanningar så som de finns hos en människa varierar allt efter hennes böjelser. Så är exempelvis att göra en god gärning eller det goda i människokärleken i sig självt ett sant som bör utövas i praktisk handling.

Hos en människa är denna handling det goda av människokärlek, eftersom den kommer av människokärlek, hos en annan människa är den en handling på grund av hörsamhet, eftersom den kommer av lydnad. Hos några är handlingen en följd av att man söker förtjänst, eftersom man genom den vill göra sig förtjänt av frälsning. Hos andra är den en skrymtaktig handling i avsikt att andra skall se handlingen, och så vidare. Det är likadant i allt övrigt som kallas trossanningar. Av vad här anförts framstår det också klart att det ges mycket av sant hos dem som är i böjelse för det goda och mindre av sant hos dem som är i böjelse för det sanna, ty de senare betraktar det goda som något från dem mer avlägset, men de förra betraktar det goda som något i dem närvarande.