2371. Att orden ’och de sade: Har inte en kommit att vistas här som främling?’ betecknar dem med en annan lära och med ett annat leverne är uppenbart av det som menas med att färdas eller vistas som främling som är att undervisas och att leva, alltså lära och leverne, avhandlat i nr 1463, 2025. Här beskrivs hurdant Kyrkans tillstånd är vid den yttersta tiden, då ingen tro mera finns, därför att det inte finns någon människokärlek, det vill säga då det goda i människokärleken förkastas också på läromässiga grunder, eftersom det skilts från allt samband med livet.

[2] De människor som här beskrivs är inte de som förfalskar det goda i människokärleken genom att förklara det till sin egen fördel. De är inte de som för sin egen skull gör det goda i människokärleken för att därigenom räknas bland de verkligt stora och äga all världens rikedom. Inte heller är de de som gör anspråk på rättigheten att dela ut belöningar och på så vis genom åtskilliga knep och vilseledande tillvägagångssätt förorenar det goda i människokärleken. I stället handlar det här om dem som överhuvudtaget inte vill höra talas om godhet som kommer av människokärlek, eller om goda gärningar, utan bara om tro skild från dessa gärningar. Och detta vill de höra utifrån argumentet att det i människan inte finns annat än vad som är ont, och att även det goda som hon gör av sig själv är i sig ont och därför inte innehåller något av frälsning. De vill även höra det utifrån argumentet att ingen kan förtjäna himlen med hjälp av något gott och följaktligen inte heller frälsas med hjälp av detta, utan enbart med hjälp av en tro, varvid de erkänner Herrens förtjänst. Detta är den lära som florerar under de sista tiderna, då kyrkan börjar gå mot sitt slut, och som ivrigt förkunnas och tas emot med stort gillande.

[3] Men att utifrån en sådan uppfattning hävda att en människa kan leva ett liv i ondska och samtidigt ha en tro som är god är en falsk slutsats. Det är också en falsk slutsats att hävda att eftersom det inte finns annat än ont i människan, så kan inte något gott av Herren ges i vilket himlen är, eftersom Herren är i detta och i vilket följaktligen finns sällhet och lycka, enär himlen är däri. Slutligen är det en falsk slutsats att hävda att eftersom ingen kan genom något gott göra sig förtjänt av något, så ges det inte heller något himmelskt gott av Herren i vilket egenförtjänst betraktas som något oerhört. Sådant gott finns hos varje ängel, hos varje pånyttfödd människa och hos dem som känner glädje, ja sällhet, i det goda som sådant, eller i böjelsen för det. Herren talar om detta goda, eller om människokärleken, på följande sätt hos Matteus:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men Jag säger er: älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör dem gott som hatar er, bed för dem som gör er illa och förföljer er – då blir ni er himmelske Faders söner. För om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, vad gör ni då mera än vad andra gör? Gör inte tullindrivarna likadant? Matteus 5:43–48.

Liknande ord förekommer hos Lukas, med detta tillägg:

Gör gott och låna ut, utan att vänta något i gengäld, och er lön skall då bli stor, och ni skall bli den Högstes söner. Lukas 6:27–36.

[4] Här beskrivs det goda som kommer från Herren och att det är utan allt avseende på återgäldande. Därför kallas de som låter sig ledas av detta goda ’söner till Fadern som är i himlen’ och ’den Högstes söner’. Och då nu Herren är i detta goda, så är också lönen i det.

Hos Lukas:

När du bjuder på middag eller kvällsmåltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de kanske bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Belöning får du vid de rättfärdigas uppståndelse. Lukas 14:12–14.

Med ’middag’, ’kvällsmåltid’ eller ’fest’ förstås det goda i människokärleken, som Herren bor i tillsammans med människan, nr 2341. Här beskrivs därför, och det fullt tydligt, att vedergällning finns i det goda som sådant, eftersom Herren finns i detta goda, ty det heter att ’du kommer att belönas vid de rättfärdigas uppståndelse’.

[5] De som strävar efter att göra det goda av sig själva därför att Herren har befallt detta, är de som slutligen får ta emot detta goda och som, sedan de väl fått motta undervisning, i tron erkänner att allt gott kommer från Herren, nr 1712, 1937, 1947. Och de känner nu en sådan avsky för egenförtjänst att de blir bedrövade vid blotta tanken på sådan förtjänst och förnimmer hur sällheten och lyckokänslan hos sig avtar i samma mån.

[6] Helt annorlunda förhåller det sig med dem som underlåter att göra vad som är gott och i stället lever ett ondskefullt liv, medan de lär ut och bekänner att frälsningen innebor i en tro som är skild från människokärleken. Och vad som är anmärkningsvärt är att dessa samma människor – vilket blivit mig givet att av mycken erfarenhet veta – i livet efter detta önskar att förtjäna himlen på grund av alla de goda gärningar som de nu påminner sig ha gjort, ty de är nu för första gången medvetna om att det inte finns någon frälsning i en tro som är skild från människokärlek. Det är just dessa som Herren syftar på hos Matteus:

På den dagen skall många säga till Mig: Herre, Herre, har vi inte profeterat i Ditt namn och drivit ut demoner i Ditt namn och gjort många underverk i Ditt namn? Men Jag skall då förklara för dem: Jag känner er inte. Försvinn från Mig, ni ondskans hantlangare. Matteus 7:22-23.

Hos dem visar sig också att de inte alls gett akt på allt det som Herren Själv så ofta lärt om det goda som kommer av kärlek och människokärlek. I stället har allt detta för dem varit liksom förbifarande skyar eller likt syner om natten, sådant som finns omtalat hos Matteus 3:8-9; 5:7–48; 6:1–20; 7:16–20, 24–27; 9:13; 12:33; 13:8, 23; 18:21–slutet; 19:19; 22:34–39; 24:12-13; 25:34–slutet; Markus 4:18–20; 11:13-14, 20; 12:28–35; Lukas 3:8-9; 6:27–39, 43–slutet; 7:47; 8:8, 14-15; 10:25–28; 12:58-59; 13:6–10; Johan 3:19, 21; 5:42; 13:34-35; 14:14-15, 20-21, 23; 15:1–8, 9–19; 21:15–17. Detta och dylikt är nu det som förstås med att männen i Sodom – det vill säga de som är i det onda, nr 2220, 2246, 2322 – ’säger till Lot: Har inte en kommit att vistas här som främling, och skall han väl döma?’ Detta vill med andra ord säga: Skall väl de som har en annan lära och ett annat leverne undervisa oss?