2265. Orden ’se, jag har dristat mig att tala till min Herre, och jag är inte annat än stoft och aska’ betecknar uppenbarligen tillståndet av ödmjukhet med hänsyn till vad det mänskliga jämförelsevis var. Om Herrens tillstånd i det mänskliga, eller om Hans ödmjukelsetillstånd, och om Herrens tillstånd i det Gudomliga eller om Hans härliggörelsetillstånd, har det handlat flera gånger tidigare. Det har också visats att Han i ödmjukelsetillståndet talade till Jehovah som till en annan, men i härliggörelsetillståndet till Sig Själv, se nr 1999. Eftersom ’Abraham’, som framhållits, här förebildar Herren med hänsyn till det mänskliga, så sägs det i detta tillstånd att det mänskliga är ’stoft och aska’ i jämförelse med det Gudomliga. Det är också därför som detta tillstånd kallas ödmjukelsetillståndet. Ödmjukheten uppstår ur erkännandet av sitt egna, att det jämförelsevis är sådant. Med det mänskliga förstås här inte det Gudomliga Mänskliga, utan det mänskliga som Han hade från modern, vilket Han helt och hållet drev ut och i vars ställe Han iklädde Sig det Gudomliga Mänskliga. Det är det förstnämnda mänskliga, det från modern, som här åsyftas som stoft och aska. Se vad som anförts ovan i nr 2159.

2159. Att ’tjänare’ betyder det mänskliga hos Herren, innan det blev Gudomligt, framgår av många ställen hos Profeterna. Orsaken, som flera gånger redan angivits, var denna. Det mänskliga hos Herren var, innan Han avklädde Sig det och gjorde det Gudomligt, inte någonting annat än en tjänare. Det mänskliga hos Honom kom från modern och var därför ofullkomligt. Från henne hade Han ett arv, som Han besegrade genom frestelsestrider och fullständigt drev ut, och detta ända till den grad att Han inte hade något kvar av det ofullkomliga och ärftliga från modern, ja, slutligen inte något alls från modern. Han avklädde Sig det som var från modern så fullständigt att Han inte längre var hennes son, såsom Han också Själv förklarar hos Markus:

De sade till Jesus: Din moder och Dina bröder är här utanför och söker Dig. Och Han svarade dem och sade: Vem är Min moder, eller Mina bröder? Och Han såg på dem som satt runt omkring Honom och sade: Se, Min moder och Mina bröder! Ty var och en som gör Guds vilja är Min broder, och Min syster, och Min moder. Markus 3:32–35; Matteus 12:46–50; Lukas 8:20-21.

[2] I och med att Han hade avklätt Sig detta mänskliga iklädde Han Sig det Gudomliga Mänskliga, i kraft av vilket Han kallade Sig Människosonen, såsom ofta i Nya Testamentets Ord, och också Guds Son. Med ’Människosonen’ menade Han själva det sanna och med ’Guds Son’ själva det goda, något som hör till Hans Mänskliga Väsen i och med att detta blivit Gudomligt. Det förra tillståndet var Herrens ödmjukelsetillstånd, men det senare Hans härliggörelsetillstånd, varom redan talats i nr 1999.

[3] I det förra tillståndet, ödmjukelsetillståndet, när Han ännu hos Sig hade det ofullkomliga mänskliga, tillbad Han Jehovah såsom en annan utanför Sig och var verkligen som en tjänare, ty det ofullkomliga mänskliga är jämförelsevis inte någonting annat. I Ordet omnämns också därför detta mänskliga som ’tjänare’, såsom hos Jesaja:

Jag skall beskydda denna stad och så frälsa den för Min egen skull och för Davids, Min tjänares, skull. 37:35.

Detta syftar på assyrierna, i vilkas läger en ängel dräpte etthundraåttiofemtusen. ’David’ står för Herren, som – eftersom Han skulle komma – till sitt mänskliga kallas ’tjänare’. Att ’David’ i Ordet står för Herren, se nr 1888.

[4] Hos samme profet:

Se, Min tjänare, mot vilken Jag skall luta Mig, Min utkorade, till vilken Min själ har behag. Jag har låtit Min ande komma över honom. Han skall föranstalta om dom åt folkslagen. 42:1.

Detta syftar fullt tydligt på Herren, som så länge Han var i det mänskliga kallas ’tjänare’ och ’utkorad’.

Hos samme profet:

Vem är blind, om inte Min tjänare, Min budbärare, som Jag skall sända? Vem är blind som den fullkomlige, och blind som Jehovahs tjänare? 42:19.

Även detta syftar på Herren, om vilken likaledes sägs ’tjänare’ och ’budbärare’, när Han var i det mänskliga.

[5] Hos samme profet:

Ni är Mina vittnen, sade Jehovah, och Min tjänare, som Jag har utvalt, för att ni må känna och tro Mig och förstå att Jag är Denne. 43:10.

Hos samme profet:

Och nu sade Jehovah, som danade mig från moderlivet till att bli en tjänare åt Honom, till att föra tillbaka Jakob till Honom och att Israel må församlas till Honom – Han sade: Det är ringa, att du skulle vara en tjänare för Mig till att upprätta Jakobs stammar. Jag har givit dig till ett ljus för hedningarna, för att Min frälsning må nå intill jordens ända. 49:5-6.

Det handlar uppenbarligen även här om Herren och om Hans mänskliga, innan det blev ’ett ljus för hedningarna’ och ’en frälsning intill jordens ända’.

Hos samme profet:

Vem bland er fruktar Jehovah, lyssnar till rösten från Hans tjänare – som vandrar i mörkret och inte har något ljus? Må han förtrösta på Jehovahs namn och stödja sig på sin Gud. 50:10.

’Tjänare’ står även här för Herrens mänskliga. Hans undervisning i sanningens väg, medan Han var i detta mänskliga, förstås med ’Jehovahs tjänares röst’.

[6] Hos samme profet:

Jehovah går framför er, och Israels Gud församlar er. Se, Min tjänare skall handla vist. Han skall upplyftas och upphöjas och vara högt uppsatt. 52:12-13.

’Tjänare’ syftar här tydligt på Herren, när Han var i det mänskliga, eftersom det om Honom sägs att Han skall upplyftas, upphöjas och bli högt uppsatt.

Hos samme profet:

Han hade ingen gestalt och ingen ära. Vi såg honom, men det fanns ingen skönhet hos honom. Föraktad var han, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Jehovah ville förkrossa honom och göra honom ofullkomlig. Om hans själ så blev ett skuldoffer, skall han se sin säd, skall han förlänga sina dagar, och Jehovahs vilja skall ha framgång med hjälp av hans hand. Han skall se frukten av sin själs vedermöda och bli tillfredsställd. Genom sin insikt skall den rättfärdige, Min tjänare, göra många rättfärdiga. Och Han har burit deras missgärningar. 53:2-3, 10-11.

Detta – liksom hela kapitlet – handlar uppenbarligen om Herrens ödmjukelsetillstånd. Att Han i detta tillstånd var i det ofullkomliga mänskliga förklaras också, nämligen att Han var ’en smärtornas man, förtrogen med sjukdom’, ’gjordes ofullkomlig’ och upplevde ’sin själs vedermöda’, med mera, i vilket tillstånd Han åberopas som ’tjänare’.