2181. Att orden ’och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den’ betyder förbindelsen av detta goda med det goda i förnuftet, varvid med ’tjänare’ förstås den naturliga människan, är uppenbart av det som menas med ’tjänare’ som är en som hjälper till och sköter om. Och det som denne hjälpte till med eller ombesörjde var att tillreda tjurkalven, varmed – som redan påvisats – avses naturligt gott. För att bättre kunna fatta undermeningen av detta bör man känna till att det hos varje människa finns ett invärtes, ett förnuftigt, som är det mellersta, och ett naturligt och att dessa är distinkta och noga åtskilda sinsemellan, något som redan förklarats i nr 1889, 1940. Man bör vidare vara på det klara med att dessa måste danas till att stämma överens eller vara förenliga, så att de utgör ett – alltså så att det goda förnuftiga fogar sig till det goda naturliga och att utan denna daning till likhet, och därmed förbindelse, någon Gudomlig förnimmelse inte är möjlig. Då det nu här handlar om Herrens Gudomliga förnimmelse, så är det därför likformigheten och förbindelsen av de två slagen av gott, som i den invärtes meningen betecknas med de ord som förekommer här.