2136. Första Moseboken, Kapitel 18

1. Och Jehovah visade Sig för honom i Mamres eklundar, och han satt vid tältöppningen, allt medan dagen blev varmare.

2. Och han lyfte upp sina ögon, och såg, och se, tre män stod över honom. Och han såg och skyndade fram mot dem från tältöppningen och bugade sig ned till jorden.

3. Och han sade: Min Herre, om jag funnit nåd i dina ögon, så gå då, jag ber, ifrån ovan (desuper) inte förbi din tjänare1 .

4. Låt mig hämta litet vatten, och ni alla tvättar era fötter och vilar under trädet.

5. Och jag vill hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka ert hjärta. Därefter må ni gå vidare, ty varför har ni annars gått över till er tjänare. Och de sade: Gör som du har talat.

6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: Skynda dig att ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl, knåda det och baka kakor.

7. Och Abraham skyndade bort till boskapen och tog en tjurkalv2 , späd och god, och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8. Och han tog smör och mjölk och tjurkalven, som han låtit tillreda, och satte fram för dem. Och han stod framför dem under trädet, och de åt.

9. Och de sade till honom: Var är Sarah, din hustru? Och han sade: Se, därinne i tältet.

10. Och han sade: Jag skall förvisso komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid3 , och se, då skall din hustru Sarah ha en son. Och Sarah hörde detta vid ingången till tältet, och den var bakom honom.

11. Och Abraham och Sarah var gamla och komna till hög ålder, och Sarah hade inte mer det som kvinnor brukar ha.

12. Och Sarah log inom sig och sade: Skulle jag väl nu på min ålderdom ge mig till lusta, nu då också min herre är gammal?

13. Och Jehovah sade till Abraham: Varför log Sarah häråt och sade: Skulle jag då verkligen föda barn, så gammal som jag är?

14. Är då något för underbart för Jehovah? På den bestämda tiden skall Jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år4 , och då skall Sarah ha en son.

15. Och Sarah nekade till det och sade: Jag log inte, ty hon blev förskräckt. Och Han sade: Nej, men visst log du.

16. Och männen stod upp därifrån och vände blicken mot Sodoms ansikten, och Abraham gick med dem för att följa dem till vägs.

17. Och Jehovah sade: Skulle Jag väl dölja för Abraham vad Jag gör?

18. Och Abraham skall förvisso bli ett stort och talrikt folkslag, och i honom skall alla folkslag på jorden bli välsignade.

19. Ty Jag känner honom, i det att han skall befalla sina söner, och sitt hus efter sig, och de skall iaktta Jehovahs väg till att utöva rättfärdighet och dom, för att Jehovah må bringa över Abraham det som Han har talat rörande honom.

20. Och Jehovah sade: Ropet från Sodom och Gomorra har blivit stort, och deras synd har blivit ofantligt svår.

21. Jag vill nu gå dit ned, och Jag skall se, om de har bragt det till ett slut enligt det rop som kommit till Mig – och om inte, skall Jag veta det.

22. Och männen såg därifrån och gick mot Sodom. Och Abraham stod ännu inför Jehovah.

23. Och Abraham trädde närmare och sade: Vill Du då också förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige?

24. Måhända finns det femtio rättfärdiga människor mitt i staden. Skall Du då också förstöra och inte skona orten för de femtio rättfärdiga människornas skull, som finns mitt i den?

25. Bort det ifrån Dig att göra något sådant och låta den rättfärdige dö tillsammans med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige som den ogudaktige. Bort det ifrån Dig! Skulle Han som är hela jordens Domare inte utöva dom?

26. Och Jehovah sade: Om Jag i Sodom finner femtio rättfärdiga människor mitt i staden, så vill Jag skona hela orten för deras skull.

27. Och Abraham svarade och sade: Se, jag har dristat mig att tala till min Herre, och jag är inte annat än stoft och aska.

28. Kanhända skall det fattas fem i femtio rättfärdiga. Vill Du då för de fems skull förstöra hela staden? Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, om Jag finner fyrtiofem där.

29. Och han talade till Honom igen och sade: Kanhända skall fyrtio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte göra det, för de fyrtios skull.

30. Och han sade: Min Herre, vredgas inte över att jag ännu talar något. Kanhända skall trettio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte göra det, om Jag finner trettio där.

31. Och han sade: Se, jag har dristat mig att tala till min Herre. Kanhända skall tjugo finnas där. Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, för de tjugos skull.

32. Och han sade: Min Herre, vredgas inte över att jag talar ännu en gång. Kanhända skall tio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, för de tios skull.

33. Och Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Och Abraham vände tillbaka till sin ort.

Innehåll

Först handlar det om tillståndet av Herrens förnimmelse i det Mänskliga och om förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga före den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga Väsen med det Gudomliga, vilket tillstånd är vad Herren också åsyftar när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

1143. Although these were the names of those nations that constituted the Ancient Church, they are nevertheless used in the internal sense to mean specific things, namely types of worship. As to what names, territories, nations, and similar things are, nothing at all is known in heaven. There they have no mental picture of such, only of the things meant by them It is by virtue of the internal sense that the Word of the Lord is living. That sense is like the soul, whose body so to speak is the external sense. And just as when someone's body dies the soul lives on, and when the soul lives on he is no longer aware of the things that belong to the body, so when he arrives among the angels he is not aware of what the Word is in the sense of the letter but of what it is in its soul. The member of the Most Ancient Church was such that if he were alive here today and read the Word he would not cling at all to the sense of the letter, but would so to speak not see it, only the internal sense abstractedly from the letter. Indeed it would be as though the letter did not exist, and so he would be abiding in the life or soul of the Word. This applies to every part of the Word, including historical descriptions of events that took place entirely as recorded. Even there not a single word exists which does not in the internal sense embody arcana, and these are never apparent to those who keep their mind on the historical connections. So in this chapter by the names used here are meant, in the sense of the letter or historical sense, the people who constituted the Ancient Church. In the internal sense however their matters of doctrine are meant.