2136. Första Moseboken, Kapitel 18

1. Och Jehovah visade Sig för honom i Mamres eklundar, och han satt vid tältöppningen, allt medan dagen blev varmare.

2. Och han lyfte upp sina ögon, och såg, och se, tre män stod över honom. Och han såg och skyndade fram mot dem från tältöppningen och bugade sig ned till jorden.

3. Och han sade: Min Herre, om jag funnit nåd i dina ögon, så gå då, jag ber, ifrån ovan (desuper) inte förbi din tjänare1 .

4. Låt mig hämta litet vatten, och ni alla tvättar era fötter och vilar under trädet.

5. Och jag vill hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka ert hjärta. Därefter må ni gå vidare, ty varför har ni annars gått över till er tjänare. Och de sade: Gör som du har talat.

6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: Skynda dig att ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl, knåda det och baka kakor.

7. Och Abraham skyndade bort till boskapen och tog en tjurkalv2 , späd och god, och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8. Och han tog smör och mjölk och tjurkalven, som han låtit tillreda, och satte fram för dem. Och han stod framför dem under trädet, och de åt.

9. Och de sade till honom: Var är Sarah, din hustru? Och han sade: Se, därinne i tältet.

10. Och han sade: Jag skall förvisso komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid3 , och se, då skall din hustru Sarah ha en son. Och Sarah hörde detta vid ingången till tältet, och den var bakom honom.

11. Och Abraham och Sarah var gamla och komna till hög ålder, och Sarah hade inte mer det som kvinnor brukar ha.

12. Och Sarah log inom sig och sade: Skulle jag väl nu på min ålderdom ge mig till lusta, nu då också min herre är gammal?

13. Och Jehovah sade till Abraham: Varför log Sarah häråt och sade: Skulle jag då verkligen föda barn, så gammal som jag är?

14. Är då något för underbart för Jehovah? På den bestämda tiden skall Jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år4 , och då skall Sarah ha en son.

15. Och Sarah nekade till det och sade: Jag log inte, ty hon blev förskräckt. Och Han sade: Nej, men visst log du.

16. Och männen stod upp därifrån och vände blicken mot Sodoms ansikten, och Abraham gick med dem för att följa dem till vägs.

17. Och Jehovah sade: Skulle Jag väl dölja för Abraham vad Jag gör?

18. Och Abraham skall förvisso bli ett stort och talrikt folkslag, och i honom skall alla folkslag på jorden bli välsignade.

19. Ty Jag känner honom, i det att han skall befalla sina söner, och sitt hus efter sig, och de skall iaktta Jehovahs väg till att utöva rättfärdighet och dom, för att Jehovah må bringa över Abraham det som Han har talat rörande honom.

20. Och Jehovah sade: Ropet från Sodom och Gomorra har blivit stort, och deras synd har blivit ofantligt svår.

21. Jag vill nu gå dit ned, och Jag skall se, om de har bragt det till ett slut enligt det rop som kommit till Mig – och om inte, skall Jag veta det.

22. Och männen såg därifrån och gick mot Sodom. Och Abraham stod ännu inför Jehovah.

23. Och Abraham trädde närmare och sade: Vill Du då också förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige?

24. Måhända finns det femtio rättfärdiga människor mitt i staden. Skall Du då också förstöra och inte skona orten för de femtio rättfärdiga människornas skull, som finns mitt i den?

25. Bort det ifrån Dig att göra något sådant och låta den rättfärdige dö tillsammans med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige som den ogudaktige. Bort det ifrån Dig! Skulle Han som är hela jordens Domare inte utöva dom?

26. Och Jehovah sade: Om Jag i Sodom finner femtio rättfärdiga människor mitt i staden, så vill Jag skona hela orten för deras skull.

27. Och Abraham svarade och sade: Se, jag har dristat mig att tala till min Herre, och jag är inte annat än stoft och aska.

28. Kanhända skall det fattas fem i femtio rättfärdiga. Vill Du då för de fems skull förstöra hela staden? Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, om Jag finner fyrtiofem där.

29. Och han talade till Honom igen och sade: Kanhända skall fyrtio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte göra det, för de fyrtios skull.

30. Och han sade: Min Herre, vredgas inte över att jag ännu talar något. Kanhända skall trettio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte göra det, om Jag finner trettio där.

31. Och han sade: Se, jag har dristat mig att tala till min Herre. Kanhända skall tjugo finnas där. Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, för de tjugos skull.

32. Och han sade: Min Herre, vredgas inte över att jag talar ännu en gång. Kanhända skall tio finnas där. Och Han sade: Jag skall inte förstöra den, för de tios skull.

33. Och Jehovah gick bort, sedan Han talat ut med Abraham. Och Abraham vände tillbaka till sin ort.

Innehåll

Först handlar det om tillståndet av Herrens förnimmelse i det Mänskliga och om förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga före den fullkomliga föreningen av Hans Mänskliga Väsen med det Gudomliga, vilket tillstånd är vad Herren också åsyftar när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

Förord

Hur mycket de far vilse som uppehåller sig uteslutande vid bokstavsmeningen och inte söker efter den invärtes meningen på andra ställen, där den förklaras i Ordet, står fullt klart av de många kätterier av vilka vart och ett bestyrker sin egen dogm utifrån Ordets bokstavsmening. Detta är särskilt påtagligt av det stora kätteri som en ursinnig och helvetisk kärlek till sig själv och världen leder till enligt Herrens ord till Petrus:

Jag säger dig att du är Petrus, och på denna klippa skall Jag bygga Min kyrka, och helvetets portar skall aldrig få makt över den. Och Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Och allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. Matteus 16:18-19.

[2] De som håller sig strängt till bokstavsmeningen antar att dessa ord syftar på Petrus och att en sådan makt har förlänats honom. Trots att de vet att Petrus var en vanlig, enkel människa, som ingalunda utövat en sådan makt, och att utövandet av en sådan makt är tvärt emot det Gudomliga, så förklarar de ändå efter bokstaven det som Herren sade och försvarar det energiskt. Och detta gör de till följd av en ursinnig och helvetisk kärlek till sig själva och världen, därför att de vill tillvälla sig högsta makten på jorden och i himlen och göra sig till gudar. Men den invärtes meningen av dessa ord är själva tron på Herren, en tro som endast existerar hos dem hos vilka finns kärlek till Herren och människokärlek mot nästan. Och dock är det inte tron som sådan som har denna makt, utan Herren, från vilken tron kommer. Med ’klippan’ där förstås denna tro liksom överallt på andra ställen i Ordet. Det är på denna tro som kyrkan byggs, och denna tro har helvetets portar ingen makt över. Det är också denna tro som har himmelrikets nycklar, ty denna tro sluter till himlen, så att ingen ondska eller falskhet kan komma ditin, och den öppnar himlen för all godhet och sanning. Det är detta som är den invärtes meningen i dessa ord.

[3] Liksom Israels tolv stammar förebildade inte heller de tolv apostlarna något annat än alla sidor av en sådan tro, nr 577, 2089, 2129, 2130 (slutet). Att Petrus förebildade själva tron, Jakob människokärleken och Johannes de goda gärningar som är ett utflöde av denna kärlek – se förordet till kapitel 18 av den Första Moseboken – liksom Ruben, Simeon och Levi, Jakobs tre äldsta söner, gjorde det i den Judiska och Israelitiska förebildande kyrkan, framgår av många tusen ställen i Ordet. Och som nu Petrus förebildade tron, så riktades därför dessa ord till honom. Av vad här anförts torde framgå vilket mörker de, och andra med dem, störtar sig i som förklarar allt efter bokstaven, så som de gör som förklarar nämnda ord vara ställda till Petrus, varigenom de söker beröva Herren makten att frälsa människosläktet och så själva tillvälla sig den.

22.

2760. Hos Johannes, i Uppenbarelseboken, beskrivs Ordet till den invärtes meningen på följande sätt:

Och jag såg himlen öppen, och se, en Vit häst, och Han som satt på den kallas trovärdig och sann, och Han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade Han många diadem, och på Honom var ett namn skrivet som ingen känner utom Han Själv. Han är klädd i en mantel doppad i blod, och Hans namn är Guds Ord. Och de himmelska härskarorna följde Honom på vita hästar och de var klädda i vitt skinande linne. Och Han har ett namn skrivet på manteln och på låret: konungarnas Konung och herrarnas Herre. Uppenbarelseboken 19:11–14, 16.

Vad allt detta, vart för sig, betyder kan ingen veta annat än av den invärtes meningen. Påtagligt är att vart och ett är förebildande och bär på en andlig mening, sådana som ’himlen stod öppen’, ’hästen som var vit’, ’han som satt på den kallades trovärdig och sann, och han dömer och strider rättfärdigt’, ’Hans ögon var som eldslågor’, ’och på huvudet hade Han många diadem’, ’och på Honom var ett namn skrivet som ingen känner, utom Han Själv’, ’och Han är klädd i en mantel doppad i blod’, ’härskarorna i himlen följer Honom på vita hästar’, ’de var klädda i vitt skinande linne’, ’på manteln och på låret har Han ett namn skrivet’. Med otvetydiga ord sägs det att Den som sitter på Den vita hästen är Ordet och att det är Herren som är Ordet, ty det heter: ’Hans namn är Guds Ord’, och därpå: ’Han har ett namn skrivet på manteln och på låret: konungarnas Konung och herrarnas Herre’.

[2] Av de enskilda ordens förklaring är tydligt att Ordet här beskrivs till den invärtes meningen. ’Att himlen är öppen’ förebildar och betecknar att Ordets invärtes mening inte ses annat än i himlen och av dem som himlen är öppen för, det vill säga av dem som är i kärlek till Herren och därav i tro på Honom. ’Hästen som var vit’ förebildar och betecknar förståelse av Ordet till dess inre. Att ’en vit häst’ förebildar och betecknar detta framgår av det följande. ’Han som satt på den’ är, det är uppenbart, Ordet och Herren som är Ordet. Han kallas ’trovärdig’ och ’en som dömer rättfärdigt’ i kraft av det goda, och ’sann’ och ’en som strider rättfärdigt’ i kraft av det sanna, ty Herren Själv är rättfärdighet. ’Hans ögon var som eldslågor’ betecknar det Gudomliga Sanna, som glöder av det Gudomliga Goda som utgår från Hans Gudomliga Kärlek. ’På huvudet hade Han många diadem’ betecknar allt som hör till tron. ’På Honom var ett namn skrivet som ingen känner utom Han Själv’ betecknar att ingen ser Ordets beskaffenhet i den invärtes meningen utom Herren Själv och den som Han uppenbarar det för. ’Klädd i en mantel doppad i blod’ betecknar Ordet i bokstaven. ’Härskarorna i himlen som följde Honom på vita hästar’ avser dem som har en förståelse av Ordet vad avser dess inre innebörd. ’Klädda i vitt skinande linne’ betecknar här de som är i kärlek till Herren och därav i tro. ’Han har ett namn skrivet på manteln och på låret’ betecknar det sanna och det goda. Av här återgivna verser i Uppenbarelseboken och av dem som föregår och följer är tydligt att Ordets invärtes mening kommer att uppenbaras i tiden omkring Kyrkans slut. Men vad som kommer att hända under denna sista period av Kyrkan beskrivs också i verserna 17–21 i detta kapitel.