Библијата

 

1 Mosebok 19

Студија

   

1 Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot dem och föll ned till jorden på sitt ansikte

2 och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja stanna på gatan över natten.»

3 Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åto.

4 Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.

5 Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få känna dem.»

6 Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig

7 och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.

8 Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män, eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»

9 Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne, en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot och stormade fram för att spränga dörren.

10 Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset och stängde dörren.

11 Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.

12 Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg, eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.

13 Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva dem.»

14 Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han skämtade.

15 När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade: »Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens missgärning

16 Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de honom.

17 Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»

18 Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.

19 Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan hinner mig, så att jag omkommer.

20 Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så liten -- på det att jag må bliva vid liv.»

21 Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.

22 Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du har kommit dit.» Därav fick staden namnet Soar .

23 Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar,

24 lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra;

25 och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.

26 Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod.

27 Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där han hade stått inför HERREN,

28 och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik röken från en smältugn.

29 Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han omstörtade städerna där Lot hade bott.

30 Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och han bodde med sina båda döttrar i en grotta.

31 Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all världens sedvänja.

32 Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader

33 Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.

34 Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader

35 Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.

36 Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.

37 Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från honom härstamma moabiterna ända till denna dag.

38 Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi; från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.

   

Од делата на Сведенборг

 

Arcana Caelestia #2371

Проучи го овој пасус

  
/ 10837  
  

2371. Att orden ’och de sade: Har inte en kommit att vistas här som främling?’ betecknar dem med en annan lära och med ett annat leverne är uppenbart av det som menas med att färdas eller vistas som främling som är att undervisas och att leva, alltså lära och leverne, avhandlat i nr 1463, 2025. Här beskrivs hurdant Kyrkans tillstånd är vid den yttersta tiden, då ingen tro mera finns, därför att det inte finns någon människokärlek, det vill säga då det goda i människokärleken förkastas också på läromässiga grunder, eftersom det skilts från allt samband med livet.

[2] De människor som här beskrivs är inte de som förfalskar det goda i människokärleken genom att förklara det till sin egen fördel. De är inte de som för sin egen skull gör det goda i människokärleken för att därigenom räknas bland de verkligt stora och äga all världens rikedom. Inte heller är de de som gör anspråk på rättigheten att dela ut belöningar och på så vis genom åtskilliga knep och vilseledande tillvägagångssätt förorenar det goda i människokärleken. I stället handlar det här om dem som överhuvudtaget inte vill höra talas om godhet som kommer av människokärlek, eller om goda gärningar, utan bara om tro skild från dessa gärningar. Och detta vill de höra utifrån argumentet att det i människan inte finns annat än vad som är ont, och att även det goda som hon gör av sig själv är i sig ont och därför inte innehåller något av frälsning. De vill även höra det utifrån argumentet att ingen kan förtjäna himlen med hjälp av något gott och följaktligen inte heller frälsas med hjälp av detta, utan enbart med hjälp av en tro, varvid de erkänner Herrens förtjänst. Detta är den lära som florerar under de sista tiderna, då kyrkan börjar gå mot sitt slut, och som ivrigt förkunnas och tas emot med stort gillande.

[3] Men att utifrån en sådan uppfattning hävda att en människa kan leva ett liv i ondska och samtidigt ha en tro som är god är en falsk slutsats. Det är också en falsk slutsats att hävda att eftersom det inte finns annat än ont i människan, så kan inte något gott av Herren ges i vilket himlen är, eftersom Herren är i detta och i vilket följaktligen finns sällhet och lycka, enär himlen är däri. Slutligen är det en falsk slutsats att hävda att eftersom ingen kan genom något gott göra sig förtjänt av något, så ges det inte heller något himmelskt gott av Herren i vilket egenförtjänst betraktas som något oerhört. Sådant gott finns hos varje ängel, hos varje pånyttfödd människa och hos dem som känner glädje, ja sällhet, i det goda som sådant, eller i böjelsen för det. Herren talar om detta goda, eller om människokärleken, på följande sätt hos Matteus:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men Jag säger er: älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör dem gott som hatar er, bed för dem som gör er illa och förföljer er – då blir ni er himmelske Faders söner. För om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, vad gör ni då mera än vad andra gör? Gör inte tullindrivarna likadant? Matteus 5:4348.

Liknande ord förekommer hos Lukas, med detta tillägg:

Gör gott och låna ut, utan att vänta något i gengäld, och er lön skall då bli stor, och ni skall bli den Högstes söner. Lukas 6:2736.

[4] Här beskrivs det goda som kommer från Herren och att det är utan allt avseende på återgäldande. Därför kallas de som låter sig ledas av detta goda ’söner till Fadern som är i himlen’ och ’den Högstes söner’. Och då nu Herren är i detta goda, så är också lönen i det.

Hos Lukas:

När du bjuder på middag eller kvällsmåltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de kanske bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Belöning får du vid de rättfärdigas uppståndelse. Lukas 14:1214.

Med ’middag’, ’kvällsmåltid’ eller ’fest’ förstås det goda i människokärleken, som Herren bor i tillsammans med människan, nr 2341. Här beskrivs därför, och det fullt tydligt, att vedergällning finns i det goda som sådant, eftersom Herren finns i detta goda, ty det heter att ’du kommer att belönas vid de rättfärdigas uppståndelse’.

[5] De som strävar efter att göra det goda av sig själva därför att Herren har befallt detta, är de som slutligen får ta emot detta goda och som, sedan de väl fått motta undervisning, i tron erkänner att allt gott kommer från Herren, nr 1712, 1937, 1947. Och de känner nu en sådan avsky för egenförtjänst att de blir bedrövade vid blotta tanken på sådan förtjänst och förnimmer hur sällheten och lyckokänslan hos sig avtar i samma mån.

[6] Helt annorlunda förhåller det sig med dem som underlåter att göra vad som är gott och i stället lever ett ondskefullt liv, medan de lär ut och bekänner att frälsningen innebor i en tro som är skild från människokärleken. Och vad som är anmärkningsvärt är att dessa samma människor – vilket blivit mig givet att av mycken erfarenhet veta – i livet efter detta önskar att förtjäna himlen på grund av alla de goda gärningar som de nu påminner sig ha gjort, ty de är nu för första gången medvetna om att det inte finns någon frälsning i en tro som är skild från människokärlek. Det är just dessa som Herren syftar på hos Matteus:

På den dagen skall många säga till Mig: Herre, Herre, har vi inte profeterat i Ditt namn och drivit ut demoner i Ditt namn och gjort många underverk i Ditt namn? Men Jag skall då förklara för dem: Jag känner er inte. Försvinn från Mig, ni ondskans hantlangare. Matteus 7:22-23.

Hos dem visar sig också att de inte alls gett akt på allt det som Herren Själv så ofta lärt om det goda som kommer av kärlek och människokärlek. I stället har allt detta för dem varit liksom förbifarande skyar eller likt syner om natten, sådant som finns omtalat hos Matteus 3:8-9; 5:748; 6:120; 7:1620, 2427; 9:13; 12:33; 13:8, 23; 18:21–slutet; 19:19; 22:3439; 24:12-13; 25:34–slutet; Markus 4:1820; 11:13-14, 20; 12:2835; Lukas 3:8-9; 6:2739, 43–slutet; 7:47; 8:8, 14-15; 10:2528; 12:58-59; 13:610; Johan 3:19, 21; 5:42; 13:34-35; 14:14-15, 20-21, 23; 15:18, 919; 21:1517. Detta och dylikt är nu det som förstås med att männen i Sodom – det vill säga de som är i det onda, nr 2220, 2246, 2322 – ’säger till Lot: Har inte en kommit att vistas här som främling, och skall han väl döma?’ Detta vill med andra ord säga: Skall väl de som har en annan lära och ett annat leverne undervisa oss?

  
/ 10837  
  

Библијата

 

Lukas 6

Студија

   

1 Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder dem med händerna och åto.

2 Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är lovligt att göra på sabbaten?

3 Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo hungriga:

4 huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant bröd

5 Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över sabbaten.»

6 På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var förvissnad.

7 Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något att anklaga honom för.

8 Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp och trädde fram.

9 Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att förgöra det?»

10 Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.

11 Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de skulle kunna företaga sig mot Jesus.

12 Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.

13 Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:

14 Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus

15 och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som kallades ivraren;

16 vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en förrädare.

17 Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade en jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.

18 Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena andar blevo botade.

19 Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla.

20 Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade: »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.

21 Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga ären I, som nu gråten, ty I skolen le.

22 Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn såsom något ont.

23 Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med profeterna.

24 Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!

25 Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta!

26 Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.

27 Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder,

28 välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta eder.

29 Om någon slår dig den ena kinden, så håll ock fram den andra åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden.

30 Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig vad som är ditt, så kräv det icke igen.

31 Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.

32 Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför? Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.

33 Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen I få därför? Också syndare göra ju detsamma.

34 Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt syndare för att få lika igen.

35 Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma och onda.

36 Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.

37 Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet.

38 Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»

39 Han framställde ock för dem denna liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i gropen?

40 Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.

41 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?

42 Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.

43 Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd som bär god frukt;

44 vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av törnbuskar.

45 En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun. --

46 Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke vad jag säger?

47 Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.

48 Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde djupt och lade dess grund hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.

49 Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett hus blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman, och det husets fall blev stort.»