1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

脚注:

2442. ‘Et Lot venit Zoarem’: quod significet illos qui: affectione veri quod salvati, constat a significatione ‘Zoaris’ quod sit affectio veri, de qua n. 2439; inde quoque constare potest quod salventur etiam qui in fide sunt, modo in fide eorum sit bonum, hoc est, afficiantur veris fidei propter bonum, quod est ex bono; omnis vita fidei non e aliunde: quod charitas sit essentiale fidei, immo ut sit ipsa fides, quia est ipsum fidei, videatur n. 379, 389, 654, 724, 809, 916, 1162, 1176, ¹ 1798, 1799, 1834, 1844, 2049, 2116, 2189, 2190, 2228, 2261, ² 2343, 2349, ³ 2417.

脚注:

2417. ‘Ne respicias post te’: quod significet ne spectaret ad doctrinalia, constat ex significatione ‘respicere post se ¹ ’, cum urbs erat post eum et mons erat ante eum; per ‘urbem’ enim significatur doctrinale, n. 402, 2268, 2451 ² , per ‘montem’ autem amor et charitas, n. 795, 1430; quod ea significatio sit, patebit in explicatione ad vers. 26, ubi dicitur quod ‘respexit uxor ejus post eum, et facta statua salis’: quisque scire potest quod in his, nempe ‘respicere post se’, arcanum quoddam Divinum sit, et hoc quod altius lateat quam ut videri possit; in respiciendo enim post se, nihil criminosum apparet, sed usque quod tanti momenti sit, ut dicatur, quod ‘eriperet se super anima sua’, hoc est, quod consuleret vitae suae in aeternum, non respiciendo post se; quid autem sit, spectare ad doctrinalia, in sequentibus videbitur: hic modo dicendum quid doctrinale;

[2] doctrinale est duplex, unum amoris et charitatis, alterum fidei; omnis Ecclesia Domini in suo initio dum adhuc puella et virgo est, non aliud doctrinale habet, nec aliud amat quam charitatis, nam hoc est vitae; at Ecclesia successive se flectit ab hoc doctrinali, usque ut incipiat illud vilipendere, et tandem rejicere, et tunc nihil aliud doctrinale agnoscit quam quod vocatur fidei, quam cum separat a charitate, conspirat doctrinale cum vita mali.

[3] Talis fuit Ecclesia primitiva seu gentium, post Adventum Domini; illa in suo initio non aliud doctrinale habuit quam amoris et charitatis, hoc enim docuit Ipse Dominus, videatur n. 2371 ad fin. ; at post Ipsius tempus successive, sicut frigescere coepit amor et charitas, incepit doctrinale fidei, et cum illo dissensiones et haereses, quae auctae sicut huic incumbebant.

[4] Similiter Antiqua Ecclesia, quae post diluvium, et per tot regna extensa fuit, n. 2385, illa in suo initio nec aliud doctrinale novit quam doctrinale charitatis, quia id spectabat et imbuebat vitam, et sic consulebant sibi in aeternum; at usque post aliquod tempus apud quosdam quoque excoli coepit doctrinale fidei, quam tandem separarunt a charitate, sed hos vocabant ‘Ham’, quia in vita mali, videatur n. 1062, 1063, 1076.

[5] Antiquissima Ecclesia quae ante diluvium, et prae ceteris ‘Homo’ dicta, in ipsa perceptione amoris in Dominum et charitatis erga proximum fuit, ita doctrinale amoris et charitatis habuit sibi inscriptum; sed fuerunt etiam tunc qui fidem excoluerunt, quam cum tandem separabant a charitate, dicti sunt ‘Cain’, nam per Cain significatur talis fides, et per ‘Habelem’ quem occidit, charitas, videatur explicatio ad cap. iv Gen.

[6] Inde constare potest quod duplex doctrinale sit, unum charitatis, alterum fidei, tametsi utrumque unum est in se, nam doctrinale charitatis involvit omnia fidei; at cum doctrinale fit ex illis solis quae sunt fidei, tunc dicitur doctrinale duplex quia separatur fides a charitate; quod hodie separata sint, constare potest inde quod nesciatur prorsus quid sit charitas et quid proximus; qui in solo doctrinali fidei sunt, nihil aliud charitatem erga proximum sciunt esse, quam dare ex suo aliis et misereri cujusvis, nam unumquemvis dicunt proximum absque distinctione; cum tamen charitas sit omne bonum quodcumque apud hominem, in ejus affectione, et in ejus zelo, et inde in ejus vita;

[7] ut proximus omne bonum apud alios quo afficitur, proinde illi qui in bono sunt, et hoc cum omni distinctione; ut pro exemplo, ille in charitate et misericordia est qui justitiam et judicium exercet, puniendo malos et remunerando bonos; in puniendo malos est charitas, nam sic zelo fertur emendandi illum, et simul tutandi alios, ne inde iis malum; sic enim consulit et bene vult ei qui in malo seu inimico, ac sic consulit et bene vult aliis ac ipsi reipublicae, et hoc ex charitate erga proximum; similiter se habet cum reliquis bonis vitae, bonum enim vitae nusquam dabile est, nisi sit ex charitate erga proximum, nam hanc spectat et hanc involvit.

[8] Quia in tanto obscuro est, ut dictum, quid charitas et quid proximus, inde liquet quod doctrinale charitatis, postquam primas occupavit doctrinale fidei, inter res perditas sit; cum tamen illud solum erat quod excolebatur in Ecclesia Antiqua, usque adeo ut referrent in classes ³ omnia bona quae charitatis erga proximum, hoc est, omnes qui in bono erant, et hoc cum multa distinctione, quibus etiam nomina indebant, et vocabant, pauperes, miseros, oppressos, aegrotos, nudos, esurientes, sitientes, captivos seu in carcere, peregrinos, pupillos, viduas; quosdam etiam claudos, caecos, surdos, mutos, mancos, praeter alia plura; secundum hoc doctrinale locutus est Dominus in Verbo Veteris Testamenti, quare toties ⁴ ibi talia occurrunt; et secundum idem locutus est Ipse Dominus, ut apud Matth. 25:35, 36, 38-40, 42-45; Luc. 14:13, 21;

ac multoties ⁵ alibi; inde est quod nomina illa aliud in sensu interno significent. Ut itaque doctrinale charitatis restauretur, in sequentibus, ex Divina Domini Misericordia, dicetur quinam illi sunt, ac in genere et in specie quid charitas et quid proximus.

脚注: