2776. Att orden ’offra honom som brännoffer’ betyder att Han skulle heliggöra Sig åt det Gudomliga är tydligt av det som förebildades med ’brännoffer’ hos det hebreiska folkslaget och i den Judiska Kyrkan, som är den heligaste handlingen i deras gudstjänst. Det förekom brännoffer och det förekom slaktoffer, och vad de förebildade kan man se i nr 922, 923, 1823, 2180. Heliggörelser skedde genom brännoffer och slaktoffer, och det är därför som i denna vers ’att offra som brännoffer’ står för att heliggöras åt det Gudomliga. Ty Herren heliggjorde Sig åt det Gudomliga, det vill säga Han förenade det Mänskliga med det Gudomliga genom frestelsestrider och segrar, se nr 1663, 1690, 1691 (slutet), 1692, 1737, 1787, 1812, 1813, 1820.

[2] Den gängse tron nu för tiden är att brännoffren och slaktoffren betecknade Herrens lidande och att Herren genom Sitt lidande försonat allas missgärningar. Ja, man tror till och med att Han tagit på Sig dessa missgärningar och avtvått missgärningarna från dem, så att de som tror rättfärdiggörs och frälses, ifall de bara – om så i den yttersta dödsstunden – tänker att Herren lidit i deras ställe, hur de än kan ha levat under hela loppet av sin levnad. Men det förhåller sig inte alls så. Lidandet på korset var den yttersta graden av frestelse, som Herren utstod, och varigenom Han fullständigt förenade det Mänskliga med det Gudomliga och det Gudomliga med det Mänskliga och så förhärligade Sig. Det är just denna förening som är medlet till att människorna har en på människokärlek grundad tro på Honom och som gör att de alls kan frälsas. Ty Själva det Högsta Gudomliga kunde inte längre nå människosläktet, som hade avlägsnat sig så mycket från det himmelska som hör till kärleken och från det andliga som hör till tron att det inte mera ens erkände, än mindre förnam detta himmelska och andliga. För att således det Högsta Gudomliga skulle kunna komma ned till en sådan människa kom Herren i världen och förenade det Mänskliga med det Gudomliga i Sig. Denna förening kunde inte ske annat än genom mycket svåra frestelsestrider och segrar i dessa, och slutligen genom den sista frestelsen, som var på korset.

[3] Som en följd av detta kan Herren från det Gudomliga Mänskliga upplysa människosinnena, även de som är helt fjärmade från det himmelska som hör kärleken till, förutsatt att tro grundad på människokärlek finns i dessa sinnen. Ty i livet efter detta syns Herren för de himmelska änglarna som Solen och för de andliga änglarna som Månen, se nr 1053, 1521, 1529, 1530, 2441, 2495 – allt himlens ljus flödar fram från Honom. Himlens ljus är så beskaffat att det när det skänker ljus åt andarnas och änglarnas syn samtidigt också upplyser förståndet. Denna egenskap att upplysa förståndet innebor också i det ljuset, så att den mängd av invärtes ljus, det vill säga av förstånd som någon äger i himlen står i proportion till det utvärtes ljus som denne har. Detta anger på vad sätt himlens ljus skiljer sig från världens ljus. Det är Herrens Gudomliga Mänskliga som ger både ögonen och förståndet ljus hos dem som är andliga, men detta hade inte kunnat ske, om inte Herren förenat det Mänskliga Väsendet med det Gudomliga. Och om Han inte hade förenat dessa då skulle varken människan i världen eller någon andlig ängel i himlen längre haft någon som helst förmåga att förstå eller att förnimma det som är gott och sant. Och därmed skulle de inte heller haft någon som helst sällhet och lycka, och följaktligen inte heller alls kunnat frälsas. Av vad som här nu sagts är det uppenbart att människosläktet inte skulle kunna frälsas, om inte Herren hade antagit det Mänskliga och förhärligat det.

[4] Av vad nu anförts torde var och en kunna sluta sig till hur det i själva verket förhåller sig med detta att de frälses, oavsett hur de levat, om de bara med en inre sinnesrörelse tänker att Herren lidit för dem och tagit bort deras synder. Men i verkligheten kan himlens ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga inte nå andra än dem som lever i det goda som hör till tron, det vill säga som lever ett människokärlekens liv, eller, vad som är detsamma, som har samvete. Att de som är andliga blir frälsta i kraft av Herrens Gudomliga Mänskliga, se nr 1043, 2661, 2716, 2718.

2180. Att orden ’och tog en tjurkvalv, späd och god’, betecknar det himmelska-naturliga, som det förnuftiga tog till sig i syfte att förbinda sig med förnimmelsen från det Gudomliga är uppenbart av det som i Ordet förstås med ’tjurkalv’ eller med ’son till en oxe’ som är naturligt gott. Och eftersom det här handlar om Herrens Förnuftiga, så sägs ’späd’ på grund av det himmelska-andliga, som har sitt upphov i det goda, och ’god’ på grund av själva det himmelska, som är själva det goda. I det äkta förnuftet finns både en böjelse för det sanna och en böjelse för det goda, men dess främsta och förnämsta är böjelsen för det sanna, vilket visats redan i nr 2072. Detta förklarar varför ’späd’ nämns före ’god’. Men, som är vanligt i Ordet, utsägs dock båda orden på grund av äktenskapet mellan det sanna och det goda, något som visats ovan i nr 2173.

[2] Att ’tjurkalv’ eller ’son till en oxe’ står för det himmelska-naturliga, eller, vad som är detsamma, naturligt gott, framstår särskilt tydligt av offren, som var de förnämsta förebildningarna i den Hebreiska och därefter i den Judiska Kyrkans gudstjänst. Deras offer valdes ut dels bland storboskap dels bland småboskap, således bland olika slags rena djur, såsom oxar, ungtjurar, bockar, får, baggar, getter, kid och lamm, förutom turturduvor och duvungar. Alla dessa djur betecknade de invärtes grunddragen av gudsdyrkan, det vill säga himmelska och andliga ting, nr 2165, 2177, och det så att offren av de djur som togs ut bland storboskap betecknade det himmelska-naturliga och de djur som togs ut bland småboskap det himmelska-förnuftiga. Eftersom bäggedera – det naturliga och det förnuftiga – är mer och mer inre och mångfasetterat, så användes vid offren så många slag och arter av dessa djur. Detta framgår även av att det var föreskrivet vilka djur som skulle offras vid brännoffren och vid varje slag av slaktoffer – vid de dagliga offren, vid offer på sabbater och högtider, vid frivilliga offer, vid tackoffer och löftesoffer, vid försonande skuldoffer och syndoffer, liksom också vid särskilda reningsoffer och vid invigningsoffer. Vilka djur som skulle användas och hur många vid varje slag av offer anges uttryckligen. Detta hade aldrig skett, om inte vart och ett hade inneburit något specifikt, vilket tydligt framgår av de ställen där det handlar om offer, såsom i kapitel 29 i Andra Moseboken, i kapitlen 1, 3, 4, 9bb0, 16 och i kapitel 23 i Tredje Moseboken samt i kapitlen 7, 8, 15 och 29 i Fjärde Moseboken. Men detta är inte platsen att förklara vad vart och ett av offren betecknade. Likadant förhåller det sig hos Profeterna, där dessa djur omnämns, och av vilket det framgår att tjurkalvar betecknade det himmelska-naturliga.

[3] Att det inte var något annat än himmelskt som avsågs kan man också inse av keruberna, som Hesekiel såg, och av de fyra varelserna, som Johannes såg. Om keruberna säger nämnde profet:

Deras ansikten liknade ansiktet hos en människa, och alla fyra hade lejonansikte på den högra sidan, och alla fyra hade oxansikte på den vänstra sidan, och alla fyra hade /också/ örnansikte. Hesekiel 1:10.

Om de fyra varelserna framför tronen säger Johannes:

Runt omkring tronen var fyra levande varelser – den första levande varelsen liknade ett lejon, den andra levande varelsen liknade en ung tjur, den tredje levande varelsen hade ett ansikte som en människa, den fjärde levande varelsen liknade en flygande örn – och de sade: Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig som var och som är och som komma skall. Uppenbarelseboken 4:7-8.

Var och en kan inse att keruberna och dessa varelser – och alltså även oxar och ungtjurar i samband med offren – förebildade det som var heligt. Detsamma är tillämpligt på Moses profetia om Josef:

Må det komma på Josefs huvud och på hans hjässa, nasiréens bland hans bröder. Ära åt hans oxes förstfödde, och hans horn är en enhörnings. Med dessa skall han stånga samman folken, till jordens ändar. 5 Mosebok 33:16-17.

Dessa ord är inte begripliga för någon, om man inte vet, vad som i den invärtes meningen förstås med oxe, enhörning, horn, med mera.

[4] Vad offren allmänt sett angår, så var väl dessa anbefallda israeliterna genom Mose. Men den Fornäldsta Kyrkan, som fanns före floden, visste alls ingenting om offer och inte heller föll det dem i tanken att dyrka Herren genom att slakta djur. Den Forngamla Kyrkan, som fanns efter floden, visste inte heller något om offer. Förebildningar förekom visserligen i denna Kyrka, men inte offer. Dessa infördes först i den följande Kyrkan, som kallades den Hebreiska Kyrkan, och spred sig från denna till hednafolken och även till Abraham, Isak och Jakob och så till dennes efterkommande. Att hednafolken hade gudstjänster med offer har visats i nr 1343, och att Jakobs efterkommande också hade det, innan de lämnade Egypten, alltså innan offren blev anbefallda genom Mose på Sinai berg, är tydligt av 2 Mosebok 5:3; 10:25, 27; 18:12; 24:4-5.

[5] Detta framgår särskilt tydligt av deras avgudakult inför guldkalven, som det sägs följande om hos Mose:

Aron byggde ett altare framför guldkalven, och Aron lät utropa och säga: I morgon skall det bli en högtid för Jehovah. Dagen därefter steg de tidigt upp och offrade brännoffer och bar fram fridsoffer. Och folket satte sig ned och åt och drack, och steg därefter upp för att leka. 2 Mosebok 32:5-6.

Detta hände medan Mose var på berget Sinai, och således innan befallningen kom till dem om altaret och offren. Att befallningen kom till dem berodde på att offerkulten hos dem, liksom hos hednafolken, hade förvänts i avgudadyrkan, från vilken de inte kunde avhållas, därför att de betraktade den som det huvudsakliga heliga. Vad som från tidigaste barndom plantats in som något heligt, än mer om det övertagits från fäderna och på det viset rotats in, bryter Herren aldrig – förutsatt att det inte strider mot själva ordningen – utan böjer det. Detta var anledningen till att det föreskrevs att kultsystemet skulle inrättas så som man läser om det hos Mose.

[6] Att offren aldrig varit behagliga för Jehovah, och således varit tillåtna och tolererade enbart av det skäl som just anförts, framgår med all tydlighet hos Profeterna. Om offren sägs följande hos Jeremia:

Så sade Jehovah Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer tillsammans med era slaktoffer och ät så kött. På den tid då Jag förde era fäder ut ur Egyptens land gav Jag dem inte någon befallning eller något bud angående brännoffer och slaktoffer. Utan detta bud gav Jag dem och sade: Lyd Min röst, och Jag skall vara er Gud. Jeremia 7:21–23.

Hos David:

O Jehovah, till slaktoffer och brännoffer har Du inte behag, brännoffer och syndoffer begär Du inte. Att göra Din vilja, min Gud, är min lust. Psaltaren 40:7, 9.

Hos densamme:

Du har inte behag till slaktoffer, så att jag ger Dig sådana. Till brännoffer har Du inte lust. Det offer som behagar Dig är en förkrossad ande. Psaltaren 51:18-19.

Hos densamme:

Jag vill inte ta någon tjurkalv ur ditt hus, inte heller bockar ur dina fållor. Offra åt Gud bekännelse. Psaltaren 50:9, 14; 107:21-22; 116:17; 5 Mosebok 23:18.

Hos Hosea:

Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer och till insikter om Gud mer än till brännoffer. Hosea 6:6.

Samuel sade till Saul:

Menar du att Jehovah har samma behag till brännoffer och slaktoffer? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta på vädurar. 1 Samuelsboken 15:22.

Hos Mika:

Med vad skall jag träda fram inför Jehovah och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför Honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Skall Jehovah ha behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Nej, vad gott är har Han kungjort för dig, o människa. Och vad annat begär väl Jehovah av dig, än att du gör vad rätt är och älskar barmhärtighet och ödmjukar dig genom att vandra med din Gud? Mika 6:6–8.

[7] Av dessa citat framgår nu att offren inte var anbefallda, men tillåtna, och dessutom att med offren alltså inte avsågs något annat än det som var invärtes och att det var det invärtes som var behagligt, inte det som var utvärtes. Det var också därför som Herren avskaffade dem, något som även förutsades av Daniel, när han med dessa ord talade om Herrens Ankomst:

I mitten av veckan skall Han låta slaktoffret och spisoffret upphöra. Daniel 9:27.

Se vad som anförts om offer i del 1, i nr 922, 923, 1128, 1823. Vad ’tjurkalven’ angår som Abraham gjorde i ordning eller lät tillreda för de tre männen förhåller det sig med detta på samma sätt som med ett sådant djur, när det används till offer. Att det har samma innebörd är också uppenbart av att Abraham sade till Sarah, att hon skulle ta tre sea-mått finsiktat vetemjöl. Om det finsiktade vetemjölet till en tjurkalv heter det hos Mose – med anspelning på när de skulle komma in i landet:

När du gör i ordning en ungtjur till brännoffer eller till slaktoffer, vare sig det gäller att avlägga ett löfte eller det gäller ett fridsoffer åt Jehovah, då skall du tillsammans med ungtjuren som spisoffer bära fram tre tiondels efa av finsiktat vetemjöl blandat med olja. 4 Mosebok 15:8-9.

Även här förekommer talet ’tre’, här tre ’tiondelar’, däremot tre ’sea-mått’ i Abrahams anvisning till Sarah. Men blott två tiondelar i samband med offrandet av en vädur och en tiondel i samband med offrandet av ett lamm, 4 Mosebok 15:4–6.