¹ HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag åstad och sattes ned mitt på slätten, som nu låg full med ben.

² Och han förde mig fram runt omkring dem, och jag såg att de lågo där i stor myckenhet utöver dalen och jag såg att de voro alldeles förtorkade.

³ Och han sade till mig: »Du människobarn, kunna väl dessa ben åter bliva levande?» Jag svarade: »Herre, Herre, du vet det.»

⁴ Då sade han till mig: »Profetera över dessa ben och säg till dem: I förtorkade ben, hören HERRENS ord;

⁵ Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i eder, så att I åter bliven levande.

⁶ Jag skall fästa senor vid eder och låta kött växa på eder och övertäcka eder med hud och giva eder ande, så att I åter bliven levande; och I skolen förnimma att jag är HERREN.»

⁷ Och jag profeterade, såsom det hade blivit mig bjudet. Och när jag nu profeterade, hördes ett rassel, och där blev ett gny, och benen kommo åter tillhopa, så att det ena benet fogades till det andra.

⁸ Och jag såg huru senor och kött växte på dem, och huru de övertäcktes med hud därovanpå; men ingen ande var ännu i dem.

⁹ Då sade han till mig: »Profetera och tala till anden, ja, profetera, du människobarn, och säg till anden: Så säger Herren, HERREN: Kom, du ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa dräpta, så att de åter bliva levande.»

¹⁰ Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig. Då kom anden in i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina fötter, en övermåttan stor skara.

¹¹ Och han sade till mig: »Du människobarn, dessa ben, de äro alla Israels barn. Se, de säga: 'Våra ben äro förtorkade, vårt hopp har blivit om intet, det är ute med oss.'

¹² Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk, upp ur edra gravar och låta eder komma till Israels land.

¹³ Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag öppnar edra gravar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra gravar.

¹⁴ Och jag skall låta min ande komma in i eder, så att I åter bliven levande, och jag skall låta eder få bo i edert land; och I skolen förnimma att jag, HERREN, har tala det, och att jag också har fullborda det, säger HERREN.»

¹⁵ Och HERRENS ord kom till mig han sade:

¹⁶ Du människobarn, tag dig en trästav och skriv på den: »För Juda och hans fränder bland Israels barn.» Tag sedan en annan trästav och skriv på den: »En stav för Josef, Efraim, och för hans fränder av hela Israels hus.»

¹⁷ Foga dem sedan tillhopa med varandra till en enda stav, så att de bliva förenade till ett i din hand.

¹⁸ När då dina landsmän säga till dig: »Förklara för oss vad du menar härmed»,

¹⁹ så svara dem: »Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill taga Josefs stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en enda stav, så att de bliva ett i min hand.»

²⁰ Och stavarna som du har skrivit på skall du hålla i din hand inför deras ögon.

²¹ Och du skall tala till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall hämta Israels barn ut ifrån de folk till vilka de hava måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll och föra dem in i deras land.

²² Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer vara två folk och icke mer vara delade i två riken.

²³ Sedan skola de icke mer orena sig med sina eländiga avgudar och styggelser och med alla slags överträdelser. Och jag skall frälsa dem och hämta dem från alla orter där de hava syndat, och skall rena dem, så att de bliva mitt folk, och jag skall vara deras Gud.

²⁴ Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola så alla hava en och samma herde; och de skola vandra efter mina rätter och hålla mina stadgar och göra efter dem.

²⁵ Så skola de få bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det vari edra fäder bodde. De skola själva få bo där, så ock deras barn och deras barnbarn till evig tid; och min tjänare David skall vara deras hövding evinnerligen.

²⁶ Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; ett evigt förbund med dem skall det vara. Jag skall insätta dem och föröka dem och låta min helgedom stå bland dem evinnerligen.

²⁷ Ja, min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.

²⁸ Så skola folken förnimma att jag är HERREN, som helgar Israel, då nu min helgedom förbliver ibland dem evinnerligen.

¹¹ Och HERREN skall på den tiden ännu en gång räcka ut sin hand, för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear, Hamat och havsländerna.

¹ David fled from Naioth in Ramah, and came and said before Jonathan, "What have I done? What is my iniquity? What is my sin before your father, that he seeks my life?"

² He said to him, "Far from it; you shall not die. Behold, my father does nothing either great or small, but that he discloses it to me; and why should my father hide this thing from me? It is not so."

³ David swore moreover, and said, "Your father knows well that I have found favor in your eyes; and he says, 'Don't let Jonathan know this, lest he be grieved:' but truly as Yahweh lives, and as your soul lives, there is but a step between me and death."

⁴ Then Jonathan said to David, "Whatever your soul desires, I will even do it for you."

⁵ David said to Jonathan, "Behold, tomorrow is the new moon, and I should not fail to dine with the king; but let me go, that I may hide myself in the field to the third day at evening.

⁶ If your father miss me at all, then say, 'David earnestly asked leave of me that he might run to Bethlehem his city; for it is the yearly sacrifice there for all the family.'

⁷ If he says, 'It is well;' your servant shall have peace: but if he be angry, then know that evil is determined by him.

⁸ Therefore deal kindly with your servant; for you have brought your servant into a covenant of Yahweh with you: but if there be in me iniquity, kill me yourself; for why should you bring me to your father?"

⁹ Jonathan said, "Far be it from you; for if I should at all know that evil were determined by my father to come on you, then wouldn't I tell you that?"

¹⁰ Then David said to Jonathan, "Who shall tell me if perchance your father answers you roughly?"

¹¹ Jonathan said to David, "Come, and let us go out into the field." They both went out into the field.

¹² Jonathan said to David, "Yahweh, the God of Israel, [be witness]: when I have sounded my father about this time tomorrow, [or] the third day, behold, if there be good toward David, shall I not then send to you, and disclose it to you?

¹³ Yahweh do so to Jonathan, and more also, should it please my father to do you evil, if I don't disclose it to you, and send you away, that you may go in peace: and Yahweh be with you, as he has been with my father.

¹⁴ You shall not only while yet I live show me the loving kindness of Yahweh, that I not die;

¹⁵ but also you shall not cut off your kindness from my house forever; no, not when Yahweh has cut off the enemies of David everyone from the surface of the earth."

¹⁶ So Jonathan made a covenant with the house of David, saying, "Yahweh will require it at the hand of David's enemies."

¹⁷ Jonathan caused David to swear again, for the love that he had to him; for he loved him as he loved his own soul.

¹⁸ Then Jonathan said to him, "Tomorrow is the new moon: and you will be missed, because your seat will be empty.

¹⁹ When you have stayed three days, you shall go down quickly, and come to the place where you did hide yourself when the business was in hand, and shall remain by the stone Ezel.

²⁰ I will shoot three arrows on its side, as though I shot at a mark.

²¹ Behold, I will send the boy, saying, 'Go, find the arrows!' If I tell the boy, 'Behold, the arrows are on this side of you. Take them;' then come; for there is peace to you and no hurt, as Yahweh lives.

²² But if I say this to the boy, 'Behold, the arrows are beyond you;' then go your way; for Yahweh has sent you away.

²³ Concerning the matter which you and I have spoken of, behold, Yahweh is between you and me forever."

²⁴ So David hid himself in the field: and when the new moon was come, the king sat him down to eat food.

²⁵ The king sat on his seat, as at other times, even on the seat by the wall; and Jonathan stood up, and Abner sat by Saul's side: but David's place was empty.

²⁶ Nevertheless Saul didn't say anything that day: for he thought, "Something has happened to him. He is not clean. Surely he is not clean."

²⁷ It happened on the next day after the new moon, the second day, that David's place was empty. Saul said to Jonathan his son, "Why doesn't the son of Jesse come to eat, neither yesterday, nor today?"

²⁸ Jonathan answered Saul, "David earnestly asked leave of me to go to Bethlehem.

²⁹ He said, 'Please let me go, for our family has a sacrifice in the city. My brother has commanded me to be there. Now, if I have found favor in your eyes, please let me go away and see my brothers.' Therefore he has not come to the king's table."

³⁰ Then Saul's anger was kindled against Jonathan, and he said to him, "You son of a perverse rebellious woman, don't I know that you have chosen the son of Jesse to your own shame, and to the shame of your mother's nakedness?

³¹ For as long as the son of Jesse lives on the earth, you shall not be established, nor your kingdom. Therefore now send and bring him to me, for he shall surely die!"

³² Jonathan answered Saul his father, and said to him, "Why should he be put to death? What has he done?"

³³ Saul cast his spear at him to strike him. By this Jonathan knew that his father was determined to put David to death.

³⁴ So Jonathan arose from the table in fierce anger, and ate no food the second day of the month; for he was grieved for David, because his father had done him shame.

³⁵ It happened in the morning, that Jonathan went out into the field at the time appointed with David, and a little boy with him.

³⁶ He said to his boy, "Run, find now the arrows which I shoot." As the boy ran, he shot an arrow beyond him.

³⁷ When the boy was come to the place of the arrow which Jonathan had shot, Jonathan cried after the boy, and said, "Isn't the arrow beyond you?"

³⁸ Jonathan cried after the boy, "Go fast! Hurry! Don't delay!" Jonathan's boy gathered up the arrows, and came to his master.

³⁹ But the boy didn't know anything. Only Jonathan and David knew the matter.

⁴⁰ Jonathan gave his weapons to his boy, and said to him, "Go, carry them to the city."

⁴¹ As soon as the boy was gone, David arose out of [a place] toward the South, and fell on his face to the ground, and bowed himself three times. They kissed one another, and wept one with another, and David wept the most.

⁴² Jonathan said to David, "Go in peace, because we have both sworn in the name of Yahweh, saying, 'Yahweh shall be between me and you, and between my seed and your seed, forever.'" He arose and departed; and Jonathan went into the city.