Die Bibel

 

Matteus 13

Lernen

   

1 Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön.

2 Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.

3 Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade: »En såningsman gick ut för att så.

4 Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

5 Och somt föll stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

6 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

7 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det.

8 Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.

9 Den som har öron, han höre.»

10 Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du till dem i liknelser?»

11 Han svarade och sade: »Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet.

12 Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.

13 Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå.

14 Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger: 'Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma.

15 Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig.

16 Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.

17 Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.

18 Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.

19 När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.

20 Och att den såddes stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje,

21 men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.

22 Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.

23 Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»

24 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;

25 men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.

26 När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset.

27 Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?

28 Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?'

29 Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa.

30 Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»

31 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker.

32 Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar

33 En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat

34 Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelser talade han intet till dem.

35 Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade: »Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»

36 Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.»

37 Han svarade och sade: »Den som sår den goda säden är Människosonen.

38 Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.

39 Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar.

40 Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände.

41 Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är,

42 och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.

43 Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.

44 Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.

45 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor;

46 och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den.

47 Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.

48 När den så bliver full, drager man upp den stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. --

49 Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga

50 och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.

51 Haven I förstått allt detta?» De svarade honom: »Ja.»

52 Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.»

53 När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort därifrån.

54 Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, Varifrån komma de?

55 Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?

56 Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?»

57 Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.»

58 Och för deras otros skull gjorde han där icke många kraftgärningar.

   

Kommentar

 

Leaven

  

'Leaven' signifies evil and falsity which should not be mixed with good and true things.

(Verweise: Arcana Coelestia 2342; Exodus 12:15, 12:18-20; Leviticus 2:11)

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #1798

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

1798. That 'Abram said, See, to me You have not given seed' means that there was no internal dimension of the Church, [which is love and faith,] is clear from the meaning of 'seed' as love and faith, dealt with already in 255, 256, 1025, and in what follows below from the meaning of 'an heir'. The fact that love and faith deriving from love constitute the internal dimension of the Church has been stated and shown frequently already. No other kind of faith that constitutes the internal dimension of the Church is meant than the faith which is a product of love or charity, that is, which originates in love or charity.

[2] In a general sense faith embraces everything that is taught by the Church; but doctrinal teachings separated from love or charity do not in any way constitute the internal dimension of the Church, for such teachings are no more than knowledge which is present in the memory and which also exists with the worst of people, even with those in hell. But doctrinal teachings which originate in charity, that is, which are a product of charity, do constitute the internal dimension of the Church, for this dimension is essentially its life. The life itself constitutes the internal aspect of all worship, and so too do all doctrinal teachings that flow from the life that belongs to charity. It is these teachings when they comprise faith that are meant here, and it is faith such as this that constitutes the internal dimension of the Church, as may become clear from the single consideration that anyone who is leading a charitable life has an awareness of all things of faith.

[3] Just examine, if you care to do so, any doctrinal teachings, so that you may see what they are and what they are like. Do they not all have regard to charity, and so to faith that derives from charity? Take simply the Ten Commandments, the first of which is that you should worship the Lord God. Anyone who possesses the life of love or charity worships the Lord God, for it is in this that the life within him consists. Another commandment says that you should keep the Sabbath. Anyone in whom the life of love, that is, in whom charity, is present keeps the Sabbath holy since nothing delights him more than worshipping the Lord and declaring His glory day by day. The commandment that you should not kill has regard entirely to charity. Anyone who loves his neighbour as himself shudders at doing him any injury whatever, and even more at killing him. Likewise with the commandment that you should not steal, for the person who possesses the life of charity would rather give from what is his own to his neighbour than take away anything from him. Equally the commandment that you should not commit adultery. A man in whom the life of charity is present is minded rather to protect his neighbour's wife lest anyone should do such great harm to her, and regards adultery as a crime committed against conscience, such as destroys conjugial love and the responsibilities that go with it. Coveting things that belong to the neighbour is also contrary to the mind of those in whom the life of charity is present, for the essence of charity is to will good to others from oneself and what is one's own, thus they in no way covet what belongs to another.

[4] These Commandments, included among the Ten, are more external matters of doctrine concerning faith, which are not simply retained as knowledge in the memory of him in whom charity and the life of charity are present, but are in his heart. They are also inscribed upon him because they are grounded in his charity and so in his very life, in addition to other things of a dogmatic nature that are inscribed upon him which in a similar way he knows from charity alone. For he lives in accordance with a conscience for that which is right. Anything right or true which he is unable to understand and examine in this fashion he nevertheless believes in simplicity - that is, in simplicity of heart - to be right or true because the Lord has so said. Nor is anything wrong with such belief, even if that which is believed is not in itself true, only an appearance of truth.

[5] People may believe for example that the Lord can be angry, punish, tempt, and the like. Also, they may believe that in the Holy Supper the bread and wine have some spiritual meaning, or that flesh and blood are present in some way or other which they are able to explain. But whether they express the one or the other of these views about the Holy Supper, it makes no difference provided that two things are characteristic of these persons: Few people in fact give the matter any thought at all, and if any do give it any thought it makes no difference which view is held provided, a) It is done from a simple heart because it is what they have been taught, and b) They are leading charitable lives. When they hear that the bread and wine mean in the internal sense the Lord's love towards the whole human race, and the things that go with that love, and man's reciprocated love to the Lord and towards the neighbour, they believe it instantly and rejoice that it really is so. This is never the case with those who possess doctrine yet lack charity. They dispute everything and condemn anyone who does not speak - though they say it is to believe - as they do. From these considerations it may become clear to anyone that love to the Lord and charity towards the neighbour constitute the internal dimension of the Church.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Society for the permission to use this translation.