¹ Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

² Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

³ Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

⁴ Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

⁵ Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

⁶ I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

⁷ Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

⁸ Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

⁹ Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

¹⁰ En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

¹¹ Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

¹² Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

¹³ Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

¹⁴ Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

¹⁵ Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

¹⁶ Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

¹⁷ Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

¹⁸ Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

¹⁹ Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

²⁰ Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

²¹ Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

²² HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

²³ Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

²⁴ HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

²⁵ HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

²⁶ Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

²⁷ Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

²⁸ Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

²⁹ Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

³⁰ Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

³¹ Ty Herren förkastar icke för evig tid;

³² utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

³³ Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

³⁴ Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

³⁵ att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

³⁶ att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

³⁷ Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

³⁸ Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

³⁹ Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

⁴⁰ Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

⁴¹ Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

⁴² Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

⁴³ Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

⁴⁴ Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

⁴⁵ Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

⁴⁶ Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

⁴⁷ Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

⁴⁸ Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

⁴⁹ Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

⁵⁰ till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

⁵¹ Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

⁵² Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

⁵³ De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

⁵⁴ Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

⁵⁵ Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

⁵⁶ Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

⁵⁷ Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

⁵⁸ Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

⁵⁹ Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

⁶⁰ Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

⁶¹ Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

⁶² Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

⁶³ Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

⁶⁴ Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

⁶⁵ Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

⁶⁶ Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.

¹ Och i Ahas', Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hände sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, drogo upp mot Jerusalem för att erövra det (vilket de likväl icke förmådde göra).

² Och när det blev berättat för Davids hus att araméerna hade lägrat sig i Efraim, då skälvde hans och hans folks hjärtan, såsom skogens träd skälva för vinden.

³ Men HERREN sade till Jesaja: »Gå åstad med din son Sear-Jasub och möt Ahas vid ändan av Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet,

⁴ och säg till honom: Tag dig till vara och håll dig stilla; frukta icke och var icke försagd i ditt hjärta för dessa två rykande brandstumpar, för Resin med araméerna och för Remaljas son, i deras förgrymmelse.

⁵ Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda planer mot dig och sagt:

⁶ 'Vi vilja draga upp mot Juda och slå det med skräck och erövra det åt oss och göra Tabals son till konung där',

⁷ därför säger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall icke ske.

⁸ Ty Damaskus är Arams huvud, och Resin är Damaskus' huvud; och om sextiofem år skall Efraim vara krossat, så att det icke mer är ett folk.

⁹ Och Samaria är Efraims huvud, och Remaljas son är Samarias huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.»

¹⁰ Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade:

¹¹ »Begär ett tecken från HERREN, din Gud; du må begära det vare sig nedifrån djupet eller uppifrån höjden.»

¹² Men Ahas svarade: »Jag begär intet, jag vill icke fresta HERREN.»

¹³ Då sade han: »Så hören då, I av Davids hus: Är det eder icke nog att I sätten människors tålamod på prov? Viljen I ock pröva min Guds tålamod?

¹⁴ Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.

¹⁵ Gräddmjölk och honung skall bliva hans mat inemot den tid då han förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är.

¹⁶ Ty innan gossen förstår att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är, skall det land för vars båda konungar du gruvar dig vara öde.

¹⁷ Och över dig och över ditt folk och över din faders hus skall HERREN låta dagar komma, sådana som icke hava kommit allt ifrån den tid då Efraim skilde sig från Juda: konungen i Assyrien.

¹⁸ Ty på den tiden skall HERREN locka på flugorna längst borta vid Egyptens strömmar och på bisvärmarna i Assyriens land;

¹⁹ och de skola komma och slå ned, alla tillhopa, i bergsdälder och stenklyftor, i alla törnsnår och på alla betesmarker.

²⁰ På den tiden skall HERREN med en rakkniv som tingas på andra sidan floden -- nämligen med konungen i Assyrien -- raka av allt hår både på huvudet och nedtill; ja, också skägget skall den taga bort.

²¹ På den tiden skall en kviga och två tackor vara vad en man föder upp.

²² Men han skall få mjölk i sådan myckenhet att han kan leva av gräddmjölk; ja, alla som finnas kvar i landet skola leva av gräddmjölk och honung.

²³ Och det skall ske på den tiden, att där nu tusen vinträd stå, värda tusen siklar silver, där skall överallt växa tistel och törne.

²⁴ Med pilar och båge skall man gå dit, ty hela landet skall vara tistel och törne.

²⁵ Och alla de berg där man nu arbetar med hackan, dem skall man ej mer beträda, av fruktan för tistel och törne; de skola bliva platser dit oxar drivas, och marker som trampas ned av får.»