Die Bibel

 

1 Mosebok 8

Lernen

   

1 Då tänkte GudNoa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;

2 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.

3 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.

4 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.

5 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.

6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,

7 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.

8 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.

9 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.

10 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.

11 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

12 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

13 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.

14 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.

15 talade Gud till Noa och sade:

16 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.

17 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden

18 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.

19 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.

20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.

21 När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.

22 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #814

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

814. CONTINUATION CONCERNING THE HELLS.

HERE, CONCERNING THE HELLS OF THOSE WHO HAVE PASSED THEIR LIFE IN HATREDS, REVENGES, AND CRUELTIES.

Such spirits as cherish deadly hatred, and hence breathe out vengeance and nothing less than death to another, knowing no rest till then, are kept in the deepest cadaverous hell, where there is a noisome stench as of carcasses; and, wonderful to say, such spirits are so delighted with the stench there that they prefer it to the most pleasing odors. Such is their dreadful nature, and their consequent phantasy. A like stench actually exhales from that hell. When the hell is opened (which occurs rarely, and then only for a short time), so great a stench pours forth from it that spirits cannot remain in the neighborhood. Certain genii, or rather furies, who were sent forth thence in order that I might know their quality, infected the sphere with such poisonous and pestilent breath that the spirits about me could not stay; and at the same time it so affected my stomach that I vomited. They manifested themselves under the appearance of a little child, of not uncomely face, with a concealed dagger, whom they sent to me, bearing a cup in his hand. From this it was given me to know that they had a mind to murder, either with the dagger or with poison, under a show of innocence. Yet they themselves had naked bodies, and were very black. But presently they were sent back into their cadaverous hell, and it was then given me to observe how they sank down. They went on to the left, in the plane of the left temple, and to a great distance, without descending, and afterwards sank down; first into what appeared as a fire, then into a fiery smoke as of a furnace, and then under that furnace, toward the front, where were many most gloomy caverns tending downward. On the way they were continually revolving and intending evils, and chiefly against the innocent, without cause. When they sank down through the fire they greatly lamented. That they may be well distinguished as to whence and what they are, when they are sent out they have a kind of ring to which are affixed points as of brass, which they press with the hands and twist about. This is a sign that they are of this nature, and are bound.

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.