Die Bibel

 

1 Mosebok 21

Lernen

   

1 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN gjorde med Sara såsom han hade sagt.

2 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom, vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.

3 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade fött åt honom, namnet Isak.

4 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar gammal, såsom Gud hade bjudit honom.

5 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom.

6 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får höra detta skall le mot mig.»

7 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

8 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dagIsak avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.

9 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna hade fött åt Abraham, leka och skämta;

10 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min son Isak

11 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.

12 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.

13 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd.»

14 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade omkring i Beer-Sebas öken.

15 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet ifrån sig under en buske

16 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut i gråt.

17 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.

18 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra honom till ett stort folk.»

19 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten och gav gossen att dricka.

20 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt.

21 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom från Egyptens land.

22 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.

23 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig skyldig till något svek mot mig eller mina barn och efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»

24 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»

25 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.

26 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta; själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något därom förrän i dag

27 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de slöto förbund med varandra.

28 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.

29 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du har ställt där avsides?»

30 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som har grävt denna brunn

31 Därav kallades det stället Beer-Seba , eftersom de båda där gingo eden.

32 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas land.

33 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn.

34 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Coelestia #2500

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2500. Abraham journeyed thence toward the land of the south. That this signifies the Lord’s progression in the goods and truths of faith, is evident from the signification of “journeying,” as being to progress (see n. 1457); and from the signification of the “land of the south,” as being the good and truth of faith (see n. 1458). It has already been stated concerning Abraham, in the twelfth chapter, that he “journeyed, going and journeying toward the south,” when he went into Egypt (verses 9-10); by which was signified in the internal sense that the Lord when a child progressed into goods and truths in respect to the memory-knowledge of knowledges (n. 1456, 1459); 1 and here it is said that he journeyed “toward the land of the south,” by which there is signified a further and more interior progression, which is into goods and truths in respect to the doctrine of faith; on which account it is here said the “land” of the south, because “land” in its proper sense signifies the church, for the sake of which is doctrine (n. 566, 662, 1066, 2117, 2118).

[2] As regards the Lord’s instruction in general, the nature of it is very clear in the internal sense of this chapter; namely, that it was by continual revelations, and thus by Divine perceptions and thoughts from Himself, that is, from His Divine; which perceptions and thoughts He implanted in Divine intelligence and wisdom, and this even to the perfect union of His Human with His Divine. This way of growing wise is not possible with any man; for it flowed in from the Divine itself, which was His inmost, being of the Father, of whom He was conceived; thus from the Divine Love itself, which the Lord alone had, and which consisted in His desire to save the universal human race.

[3] It is an arcanum which is as yet known to scarcely anyone, that within love itself there are wisdom and intelligence; these being such as is the love. That wisdom and intelligence are within love comes from the fact that all influx takes place into the love, or what is the same, into the good, thus into man’s very life. This is the source of the wisdom and intelligence of the angels, which is ineffable. It is also the source of the wisdom and intelligence of men who are in love to the Lord and in charity toward the neighbor; who, although they have no perception of it in themselves while they are living in the body, nevertheless come into it after death, for the reason that it is within this very love and charity (see n. 2494). But as regards the Lord’s love, it was infinitely above the love in which the angels are, for it was the Divine love itself; and therefore He had in Himself a supereminence of all wisdom and intelligence; into which however because He was born a man, and was to progress as a man according to Divine order, He introduced Himself by successive steps, in order that He might thus unite His Human to the Divine, and make it Divine; and this by His own power.

Fußnoten:

1. That is in respect to possessing a mere memory acquaintance with the knowledges of what is good and true. [Reviser.]

  
/ 10837  
  

Thanks to the Swedenborg Foundation for the permission to use this translation.