Die Bibel

 

1 Mosebok 20

Lernen

   

1 Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i Gerar.

2 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.

3 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: »Se, du måste för den kvinnas skull som du har tagit till dig, fast hon är en annan mans äkta hustru

4 Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade: »Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?

5 Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med rena händer har jag gjort detta.»

6 Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma vid henne.

7 Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet. Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke giver henne tillbaka, så vet att du skall döden , du själv och alla som tillhöra dig.

8 Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen blevo mycket förskräckta.

9 Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom: »Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig, eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»

10 Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening, när du gjorde detta?»

11 Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'

12 Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.

13 Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus, sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»

14 Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara tillbaka.

15 Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo var du finner för gott

16 Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»

17 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.

18 HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Caelestia #2538

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2538. Orden ’så vet att du skall döden dö’ betecknar att ingen lära om det sanna och det goda skall finnas till. Även detta framstår klart av det som anförts ovan i nr 2516, där dylika ord även förekommer. ’Du och alla dem som hör till dig’ avser allt sammantaget som hör till den, det vill säga läran. Att ’envar’ eller ’alla’ betecknar vart och ett och allt i den invärtes meningen har sin grund i att personer som nämns i Ordet anger något verkligt förekommande. Och alltså betecknar ’alla dem som hörde till Abimelek’ vart och ett och allt som hörde till läran. Av allt som här nu anförts är uppenbart vad som är den invärtes meningen i orden i denna vers, nämligen att det andliga sanna i läran måste av honom återlämnas i orört skick av det förnuftsmässiga och att det måste läras på detta sätt och uppenbaras för Honom och att läran därigenom skulle ha liv. Men om det andliga sanna i läran inte gjordes oavhängigt av det förnuftsmässiga skulle läran om det sanna och goda i varje hänseende vara något icke-existerande.

[2] Med läran förhåller det sig på följande sätt. I samma förhållande som sinnenas erfarenhet, kunskapsfakta och sådant som är förnuftsmässigt utgör grunden för mänsklig tro finns ingen lära alls. Men såvitt sinnenas erfarenhet och vittnesbörd, det kunskapsmässiga och förnuftsmässiga avlägsnas, nämligen såvitt tron formas dem förutan lever läran, ty i samma mån kan det Gudomliga inflyta. Det är i själva verket de mänskliga egenheterna (propria) som hindrar inflytelsen och mottagandet. En sak är emellertid att grunda sin tro på förnuftsslut, på kunskapsfakta och på sinnesintryck, det vill säga att ta sin tillflykt till dem för att kunna tro. Något helt annat är det däremot att bekräfta och bestyrka det man tror på med hjälp av förnuftsslut, kunskapsfakta och sinnenas erfarenhet och vittnesbörd. Vari denna skillnad består framgår av det följande, ty detta berörs likaså i den invärtes meningen i detta kapitel.

  
/ 10837