Die Bibel

 

1 Mosebok 18

Lernen

   

1 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på dagen.

2 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig ned till jorden

3 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.

5 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att tillreda den.

8 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos dem under trädet, medan de åto.

9 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade: »Därinne i tältet

10 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom honom.

11 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är gammal?»

13 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: 'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'

14 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna tid nästa år, och då skall Sara hava en son

15 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt. Men han sade: »Jo, du log.»

16 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.»

20 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår;

21 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.»

22 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham stod ännu kvar inför HERREN.

23 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?

25 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra vad rätt är?»

26 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren, fastän jag är stoft och aska

28 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det, för de fyrtios skull.»

30 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något. Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren. Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem.

   

Aus Swedenborgs Werken

 

Arcana Caelestia #2231

studieren Sie diesen Abschnitt

  
/ 10837  
  

2231. Att orden ’att han skall befalla sina söner, och sitt hus efter sig, i det att de skall iaktta Jehovahs väg till att utöva rättfärdighet och dom’ betyder att från Honom kommer hela läran om människokärleken och tron kan man inse av det som förstås med ’son’, ’hus’, ’väg’, ’rättfärdighet’ och ’dom’, vilka summariskt, eller när flera betydelser sammanfattas i en, betecknar hela läran om människokärleken och tron. Ty med ’son’ menas alla de som låter sig ledas av sanning, med ’hus’ alla de som låter sig ledas av godhet, med ’väg’ menas läran genom vilken de undervisas, med ’rättfärdighet’ denna lära vad avser det goda, med ’dom’ vad avser det sanna. Läran med hänsyn till det goda är läran om människokärleken, medan läran med hänsyn till det sanna är läran om tron.

[2] Allmänt sett finns det blott en lära, det vill säga läran om människokärleken, för, som framhållits i nr 2228, syftar allt som rör tron till människokärleken. Mellan människokärleken och tron finns ingen annan skillnad än den som föreligger mellan att vilja det som är gott och att tänka det som är gott, ty den som vill det goda tänker också det goda, således ingen annan skillnad än den som föreligger mellan viljan och förståndet. De som reflekterar över detta vet att viljan är något annat än förståndet. Detta är också något som är väl känt i den lärda världen, och det kan tydligt iakttas hos människor som vill det som är ont, men likväl av tanken talar väl. Av detta står det för var och en klart att viljan är något annat än förståndet och att människans sinne alltså är skilt i två delar, som inte utgör ett. Människan är dock så skapad att dessa båda delar skulle utgöra ett enda sinne och att ingen annan skillnad skulle – för att använda en jämförelse – föreligga mellan dem än mellan lågan och ljuset därifrån, så att kärleken till Herren och människokärleken mot nästan vore liksom lågan och all förnimmelse och tanke vore liksom ljuset därifrån. Sålunda skulle kärleken och människokärleken utgöra allt i förnimmelsen och tanken, det vill säga finnas till i varje enskild del. Förnimmelsen eller tanken rörande det väsentliga innehållet i kärleken och människokärleken är det som kallas tro.

[3] Men eftersom människosläktet började vilja det som var ont, att hata sin nästa och utöva hämnd och grymhet till den grad att den delen av sinnet som kallas viljan blev fullständigt fördärvad, så började människorna skilja mellan människokärleken och tron och till tron hänföra alla lärobestämningar, som hörde till deras religion – att med ett ord kalla dessa tro. Slutligen gick de så långt att de sade att de kunde frälsas genom tron allena, varmed de förstod sina lärobestämningar. De påstod att om man bara trodde på denna lära, så kunde man frälsas, oavsett hur man levde. Människokärleken skildes således isär från tron, och när så sker då är den, för att åter använda en jämförelse, inte någonting annat än ett ljus utan låga, likt solljuset vintertid, vilket är så kallt och frostigt att växtligheten på jorden tynar bort och dör. Men en tro som har sin källa i människokärleken är likt ljuset vår- och sommartid, vilket får allt att gro och blomstra.

[4] Det som här sagts kan man också veta av att kärleken och människokärleken är en himmelsk låga, medan tron är ett andligt ljus som strålar ut från denna låga. Det är också så som tron och människokärleken framställer sig för förnimmelsen och synen i det andra livet, ty i det livet manifesterar sig Herrens himmelska inför änglarna som en flammande strålglans lik solens, medan Herrens andliga manifesterar sig genom ljuset därifrån. Och denna strålglans och detta ljus påverkar änglarna och andarna till deras inre allt efter det liv av kärlek och människokärlek som finns hos dem. Detta är källan till fröjden och sällheten med alla deras variationer i livet efter detta. Det som här anförts visar vad påståendet om att tron allena saliggör innebär.

  
/ 10837